Krack, sa det när mitt löfte om att inte sitta vid internet innan kl. 15 bröts. Men hur lätt är det när man måste skriva och sen mejla iväg en bokrecension, nätet är redan uppe och man liksom bara råkar snubbla in på några sidor man vill kolla.

Det är knepigt att få vardagen att framstå som lite rolig. Det är en sak (inte roligare, men enklare) att ha ett jobb att gå till. Ett tvång, liksom. Ska man sköta sig själv är det svårare. Då krävs motivation. Min svåra grej. M-m-m-o-tt-ti-va-va-va-schoooon. Svårt, svårt.

Knepet är väl att fråga sig själv hur hemskt det är egentligen? Hur länge man måste hålla på med det? Vad man kan belöna sig själv med efteråt? Vilken miljö som krävs för bästa möjliga koncentrationsbibehållande? Om det finns något som kanske rentav är lite roligt med uppgiften?

1. Inte speciellt hemskt.

2. Inte speciellt länge.

3. Desvärre ingen aning. Sparka boll? Spela piano?

4. Tänt ljus, städat och tyst, en kopp te och ordning på pappren.

5. Jorå. Jorå. Sålänge det inte är svårt.

Dagens viktigaste är iallafall gjort (recensionen).

Jag drömde skitjobbigt imorse. Vakna av klockan och snooza och vakna och snooza är egentligen världens sämsta. Jag drömmer skitmycket och sen går jag runt och tror att saker har hänt fast jag bara har drömt det.

Imorse drömde jag att jag gav mig ut på stan, det var vrålkallt och jag hade bara handduk på mig för jag hade duschat. När jag klätt på mig mötte jag mamma som anklagade mig för att ha struntat i att vi skulle göra någonting en viss tid som jag glömt bort. Hon lät inte alls glad. Jag fick ett ilskeutbrott och dunkade huvudet mot en stenvägg.

Drömmar är ihopgeggade händelser, tankar och minnen från vaket tillstånd. Jag var sån där ibland. Men det var bara en dröm och nu är jag vuxen och mogen och sånt där dumt händer aldrig längre. Jag är väl inte självdestruktiv heller! Jag kan minsann tygla min ilska, jodå! Inga konstigheter.

Dagens lista lyder:

Bokrecension: check!

Instuderingsfrågor: idag.

Lämna grejer på ABF: imorgon.

Röja på balkongen: senare.

Plocka undan i sovrummet: idag.

Betala räkningar: ikväll kanske.

Sök jobb: blä.

Ojoj, när blev klockan tolv?

Dags att röja. Röja är roligare än plugga. Ju mer man skjuter upp desto roligare blir det sen! Japp. 

Vi har sett Lars idag, IRL. Han såg inte oss, nej, ingen ögonkontakt.

Det var i Göteborg och inne på Nordstan som hade en jättestor ful låtsasgran och var proppat med folk.

Vi stod längst bak bland alla människor på Idolområdet och gissade på att Lars skulle få flest applåder och skrik. Mycket riktigt.

Jag brölade lite för att hedra Lasses ankomst till scenen. Är inte helt van vid att vrida upp rösten till max och spela hysteriskt fan.

Sen gick vi därifrån och levde loppan i duggregnet. Var på en utställning med fotografen Graciela Iturbide. Bestämde träff med AnnaBäck. Suktade efter chokladbollar, som vi köpte på ett Coop och sedan återvände vi till gallerian för att hitta sitplats för vår fika. Det var svårt för nu var det ännu mera människor.

Det var Lars tur att stå på scenen igen när vi kom tillbaka, och efter det stod vi i en klunga med tjejfans som ville krama Lars och få hans namn skrivet med rosa tuschpenna i pannan. Då stod vi minsann bara två-tre meter ifrån. Funderade på att ge honom den sista chokladbollen men lät bli med tanke på den enorma kö som började bildas.

Sen träffade vi AnnaBäck och gick på promenad och diskuterade det eventuellt åtråvärda i kändissvett. Då sa Patrik "där går ju Lars" och pekade. Eftersom jag inte har någon syn på långt håll utan mina glasögon som jag valt att slarva bort så får jag väl lita på mina vänners utsagor.

Jo, det var ett litet gäng, enligt Patrik var det den nyligen utröstade Robin, en vakt och så Lars med gitarren på ryggen.

Jag vågade inte ropa hej. Ännu mindre springa fram och ropa hejsan, svejsan!

En annan gång, tänkte jag.

Sen skulle vi åka hem och det kändes som att det var mitt i natten. Det var svart ute och det kändes som man haft fullt ös hela dagen om inte längre. Inne i bussen halvsov jag och längtade efter te, tänkte att det är nog bara bums i säng när vi kommer hem, får vänta med teet till imorgon. Tills jag insåg att klockan var lite över fem på eftermiddagen. Helt absurt.

Vid hemkomst var klockan inte ens sju.

Patrik konstaterar det jag tänker; att Lars fanskara nästan uteslutande består av unga tjejer.

Alla utom du och jag, säger jag.

Ja, vi två robusta män, säger Patrik.

Jag går in i ett mer moget och lite snobbigt men avslappnat avgudande av Lars. Inga tjejfasoner. Man vill inte bli en i mängden.

Bara ibland kan man plocka fram den sidan. Som i en diskussion om kändissvett med AnnaBäck tillexempel.

Ps. AnnaBäck ska bli ständappkomiker, hon är roligast och bäst. Ds.

Innan jag går tillbaka till skolan vill jag bara skriva att det finns två personer som jag saknar och längtar efter väldigt mycket!

Den ena har jag gått i samma klass som i hela livet, från ettan på lågstadiet till sista året på gymnasiet. Tillsammans har vi kämpat för att orka med skolan, och stöttat varandra i vår gemensamma brist på koncentration, ordning och pluggsinne. Vi har delat tristess, stress, bus, skratt och funderingar om livet.

Hon är den som hållit ihop alla vänskaps- och kompisgängkonstellationer och den som aldrig haft problem med att skaffa nya bekantskaper.

Hon är den som ställde sig på mina skosnören och knuffade mig så att jag blev sådär vansinnigt arg som jag kunde bli, hon är den som gick vilse med mig på orienteringen i tre timmar tills polisen kom och hittade oss.

Hon är inte min bästa eller närmaste vän, men hon är en väldigt bra vän.

Nu är den lilla råttan i Spanien och jobbar, och vi fick aldrig tid att ta den traditionsenliga pommesstunden nere vid Östra Strandens gatukök innan sommarens slut.

Den andra som jag saknar har varit en av mina absolut bästa vänner sen vi var riktigt små och jag puttade på henne, för "vem ska jag annars putta på?"

Hon är min kusin, född i december och därmed två år yngre än jag men minst lika smart. Hon bor på ett ställe där konservativa kristna värderingar härskar vid sidan av nynazistiska gäng.

Nu är hon på tågluff genom Europa.

Vi har ägnat nätter åt att prata om allt möjligt ur hjärtat, vi har en unik humor som handlar om att säga så elaka saker som möjligt på skämt till varandra, vi har ett starkt blodsband och ett antal interna meningslösa motton och fraser. Hon är inte ett skit rädd för att vara ful, konstig eller jobbig. Det är styrka, tycker jag.

Precis som med min andra vän så är vi egentligen väldigt olika, framförallt är jag ett ganska introvert ensambarn, men dessa två ytterst personliga, öppna och unika människor har fått mig att iallafall sticka ut nosen och vädra utanför min kaninhåla.

Jag saknar dem båda. Hopas vi kan ses snart igen.

Nu har jag fått så många kommentarer att jag blir snurrig. Skriva inlägg först, svara sen, för minsta möjliga stressupplevelse.

Först vill jag bara säga att låten här ovan är FANTASTISK. Jag skulle kunna lipa, men då måste jag anstränga mig så mycket att det blir fånigt och känns jättekonstlat, så jag låter bli.

Faktum är att jag skulle gråta av lycka. Jag är mycket glad - fortfarande!  

Sen vill jag säga att jag var inte så här glad när jag gick hem från filmstudion. Men jag kan skilja på emotion (tillfälligt) och humör (mer långvarigt). Och det rörde sig bara om emotion.

Min telefon tramsar en massa och påstår att det inte finns nån teckning, trots att jag är MITT I fucking centrum. Det SKA finnas täckning där. Men icke. Det går inte att ringa. "Pipip" bara, och man vill kasta skiten i en vattenpöl, och mycket riktigt, min önskan slår in och jag tappar den i en vattenpöl.

Och så har jag inte ätit kvällsmat, och så sparkar jag på en stolpe fast missar den såklart och jag sparkar i pölar så det skvätter och svär en massa könsord och sen skrattar jag för jag är så glad egentligen.

Men idag var det två tjejer som skrattade åt mig.

Ja, det är sant! Nej, det var inte nån vanlig "åh tänk om de skrattar åt mig"-inbillning, det var på riktigt.

För jag hörde hur de sa "banan" från andra sidan gatan och fnissade, och där gick jag med min halvruttna banan, vad annars kan de ha skrattat åt? Jag kommer inte på något ord som låter som banan, gör ni?

Vilka töntar.

Det var en bra film iallafall. På filmstudion. Caramell hette den, mycket fin. Förfilmen hette Jag är bög och var rolig och ganska hemsk.

Och allting är bara fantastiskt bra med mig. Jag har semester från allt som är jobbigt och tar efter livsnjutarna - de där som ler oftare än de ser ut som torkade persikor i ansiktet, och som kan se vackra saker överallt. Lite mera levande.

Och idag har jag skickat brevet till Annie.

Nu ska jag äta kvällsmackor och dricka te.

Peace! eller nåt. 

Förresten, varför är det aldrig nån som utmanar mig?

Ni vet bloggutmaningar.

Sånt händer bara andra. Orättvist. 

Och så är det så här lurigt att avsluta. Jag har 1717 tecken och ska avrunda det hela på nåt sätt. Jag tror att slutet duger ganska bra, men det är nåt som fattas. Det är nu det blir svårt.

Jag har hittat på att jag inte vill gå till skolan idag. Kopplat ihop Gå Till Skolan med dåliga känslor som stress, olust och rädsla.
Fullständigt omotiverat. Det har ju alltid varit kul förut. Kanske var det att mitt senaste besök var på tentamensdagen, eller att jag ältat för mycket med min psykolog om allt som känns jobbigt och vad jag måste göra för att få kontroll på läget. Eller att jag blir lite upphetsad av att ha en tid att passa, lite krav på mig, eller att jag inte har skaffat den nya kurslitteraturen än, allmän oro att misslyckas eller alla möjliga invecklade och djupa och detaljerade processer och kedjereaktioner i hjärnan och känslolivet.  

Och tiden går så fort. Jag vaknade, steg upp, sen satte jag mig här och nu är det inte ens två timmar kvar tills lektionen börjar.

Men jag har skrivit min recension. Nästan klar. Det gick hur lätt och fort som helst. Hurra! 

Man ska kanske inte ropa hej innan man är över bäcken.

Det är bannemig en bedrift att jag aldrig kan komma ihåg hur mågna tecken det skall vara i en bokrecension.

Jag har säkert skrivit minst tio stycken, och fortfarande måste jag leta igenom mejlkorgen efter senaste gången jag frågade Karin hur många tecken det skall vara. Kan ju inte fråga igen precis.

1700? 1900? 1800? 1600?

Borde kanske tatuera in det någonstans på kroppen. Det bästa vore om man kunde tatuera in kunskap och fakta i hjärnan. Så mycket enklare allt vore.

1800!

1800!

1800!

1800!

1800!

1800!

1800!

Jag slänger med en bra låt också.

Och så skulle jag söka jobb också.

Och med jobbsöket och det spelade självförtroendet som krävs drar jag mig till minnes allt jag INTE kan eller klarar av tillräckligt bra.

Stress. Att utstråla Proffsighet. Att hänga med och vara fullständigt koncentrerad även om det inte är fullt ös. Att prata med "kunder" eller andra utan att orden gör kullerbyttor. Att hålla ordning på saker. Att ta egna initiativ. Att vara kreativ och ha framåtanda. Att hålla deadlines, eller ännu värre, att få saker gjorda utan deadlines. Att se representabel ut. Att vara flexibel.

Åh, jag överdriver förstås. Så värdelös är jag inte. Dessvärre handlar det inte om att duga, utan att vara DÖSKOMPETENT och VÄRLDSBÄST och SKITPROFFSIG och APSMART och VRÅLPOSITIV och begripa små saker och alltid lyssna och vara stark och ha vilja och grejer.

Att ljuga är lite emot min natur, för att inte tala om att ta plats och synas.

Jag kan inte påstå att jag är bäst lämpad för något jobb. Kanske något ganska långsamt och ensamt där man inte behöver hålla koll på särskilt tmycket utan bara utföra en enkel uppgift. Men då vore hela tanken med att skaffa jobb förstörd. Jag skiter väl i pengar, jag klarar mig, anledningen till att jag vill ha jobb är att jag inte orkar gå hemma och sakna struktur i tillvaron.

Jag skäms lite för att ta ett jobb när jag känner att jag inte kan göra det bra. Jag vet mina brister men saknar kunskap om eventuella förmåner.

Antagligen är jag inte ensam.

Min blivande handledare (eller vad de kallade det) på Arbetsförmedlingen får luska ut vad jag kan egentligen, sen när vi ska träffas och diskutera situationen. Jag åter-skrev in mig i tisdags, det stod på skärmen att jag söker jobb främst som vårdpersonal (eller hur det nu var formulerat) och jag tänkte "skit, det där måste jag ändra på". Hjärtklappning. Jag säger att jag vill jobba med människor, men hjälp, det vågar jag inte. Dom har sagt det till mig, att det skulle passa mig, men när det gäller vill jag krypa in i ett hörn och gömma mig. Jag kan inte människor.

Så här läskigt är livet. Jag måste ta mig ur den trygga zonen, säger min psykolog. Men att jobba är för farligt, ett för stort steg. Det går ut över andra om jag misslyckas, jag kan fastna där och inte komma loss, allt kan gå åt skogen, alla kan hata mig. Jobb är farligt. Det är för oindividuellt. Det drabbar andra än mig och det märks inför alla, om jag gör fel.

Jag överdriver, jaja.