Jag kan tydligen fortfarande rita.

Så det ägnar jag mig åt nu. Det var verkligen länge sen sist. Och lyssnar på random musik i i-tunes. Television nu, Harpos låt. Den svänger.

Jag måste förklara förresten.

Översta bilden är en sån där Gör Om Mig-grej, där jag försökte få kvinnan att se lika trött och eländig ut i sin Efter-version som i Före, fast i piffigare kläder. Jag vet inte hur bra jag lyckades.

På andra bilden försökte jag mig på den luriga konsten att rita kroppar; rumpan höll på att bli fyrkantig och benen ser nästan ut att sväva i luften. Jag brukar ha knepigt med benen, har man väl målat allt det andra så ska alltid nån jävla kroppsdel förstöra allt genom att bli för liten i proportionerna. Jag är nöjd iallafall och orkar inte färglägga soffan svart. Soffor är för övrigt väldigt trevliga att måla av, jag vill måla många människor i soffor, det finns en värld av möjligheter.

Och jag måste tillägga att det är fint när det känns så här lätt, som det gör ibland. Jag brukar inte kunna kanalisera min kreativitet så här bra. Den är som ett djur i en bur som jag inte har nyckeln till. Ibland sliter den upp buren och rasar runt i mig i några timmar, annars brukar den mest vanka runt där inne och morra dovt, inlåst och onåbar.

Men idag är den visst snäll och foglig.

Nu vet jag inte vad jag ska rita. Mer soffor kanske. Eller stora mjuka katter.

Jag är så trött på mig själv och vill bara sova. Ingen ordning alls har jag på tillvaron och mina tankar är svarta som sot, vart jag än vänder mig ekar de konservativa rösterna i mitt huvud och gör mig bitter och extremt kategorisk.
Det som skulle göra mig starkare rinner av mig och det som får mig att hata går rakt in i hjärtat och bosätter sig där. Hade jag kunnat hade jag tagit en paus från det där men det finns överallt. Nej, nu ljuger jag.

Vart tog de lätta, glada tankarna vägen? Det nästan meditativa livsbejakande tillståndet? Efter en vecka var allt tillbaka till det vanliga och jag korvar in mig i min fördömda ensamhet och tuggar ståltråd.

Allting är som det alltid har varit och det är svårt att tro på något. För mycket tid. För lite liv. Som alltid.

Prinsessan sitter i tornet och väntar på hjälp, det är så väldigt ansträngande att gå ner för alla trapporna.

I mitt huvud har ett antal personer bosatt sig. De är alla mycket hånfulla och dömande mot mig och tycker att allt jag tänker, känner och gör är fullständigt  omoget och omotiverat. Trams trams trams, avfärdar de, och jag projicerar mina hjärnspöken på andra människor och låter dem bära skulden för mina egna destruktiva tankar. Hör jag någon säga något lite dömande, öppnas lådor med ilska och hat, allt rivs upp igen och mitt blod är frätande syra. 

Jag är så trött.  

När det kommer till jämställdhet så är könsroller en helig ko, verkar det som. Kvinnor är faktiskt kvinnor och män är män. Som att det skulle gå att skilja jämställdhet från könsroller sådär bara. Som att man kan få det ena men hoppa över det andra.

Ju närmare "kärnan" i könsrollerna man kommer desto mer hettar det till. Absolut, våldtäkter måste straffas hårdare. Jo visst, kvinnor ska tjäna lika bra som män. Ja, vi ska väl dela lite mer lika i hushållet... Hrm, jo, det är väl... hrm, okej att killar dansar balett, men...

"Man behöver ju inte bli extrem".

"Extrem" är man när man tex tar på sig en kjol fast man är kille.

Då är vi ute på farligt vatten. Då håller vi på att luckra upp de heliga, naturliga, gudomliga, oemotsägbara könsrollerna och det kan bara leda till elände.

Det får ju vara nån måtta, tycker folk. Var vi inte överens om att det fanns två kön? Ska vi leva i en kommunistdiktatur där alla har grå uniform och allting är förbjudet? För det är ju vad som händer när könsrollerna ifrågasätts.

Det finns liksom ingen anledning, resonerar man. Det finns ingen anledning att ifrågasätta könsroller som ju faktiskt har fungerat fint i alla dessa år. Ingen anledning alls. Det är bara "extremt".

Jag vet inte vad det är som gör folk så ängsliga, och varifrån de får sin övertygelse om att livet ska bli så grått och osexigt om könsrollerna "suddas ut".

Kanske är det så att folk lever kvar i en dröm om att mannen ska dra ut stolen och kvinnan ska tindra i sin aftonklänning. Eller så är folk så förälskade i sina fina könsroller att de känner sig sjukt svartsjuka när nån av motsatt kön är där och tallar på dem. Rör inte mina klackskor, då kanske jag verkar mindre kvinnlig själv! Kanske oroar sig kvinnor för att deras starka, tappra hjältemän ska bli försvagade och fega om de lär sig gråta. Och män är livrädda för att deras potens ska påverkas om inte deras kvinnor fortsätter plockar bort det naturvidriga håret i armhålan.

Jag vet inte.

Jag vet inte heller vad jag tror på, vill folk ha sina dumma jävla könsroller så varsegod och ta dem. Håll hårt i era attribut och var beredd att försvara er med knytnävar (om ni är män) och vassa klackar och hårda handväskor (om ni är kvinnor). Varsågod och lek, och tvinga in mig med om ni måste, det var väl det vi kom överens om. Ni vill ha era könsroller kvar, alla som protesterar ska malas ner till köttfärs och återskapas till era avbilder.

(Grattis, jag kan nästan skriva om mina egna åsikter utan att spela martyr eller ironisera. En vacker dag är jag så stark att jag kan hålla fast vid vad jag faktiskt tycker och känner. Jag längtar dit.)