Det kanske kan vara läge att meddela att jag har en ny blogg.

Ja, en ny. Ännu vet jag inte säkert vad som händer med tomatburgare, jag vill ha kvar den ändå i cybern. Kanske kommer jag att skriva här någon gång. Återstår att se.

Framtiden finns iallafall här.

Jag har fått en knäpp och vill läsa alla klassiker. Nej, inte alla förstås, för det finns säkert en hel massa publikationer som alls inte skulle falla mig i smaken och således vara bortkastad tid. Men alla som mer eller mindre tilltalat mig vill jag nu samla in och mala ner i hjärnans kunskapskvarn. Jag har redan varit och vräkt mig på biblioteket och lånat med mig en hel drös med tegelstenar som jag är väl medveten om att jag inte kommer att ta mig tid att läsa. Vi har En världsomsegling under havet, för att jag har hört att den skall vara kusligt faktamässigt korrekt och säkert spännande. Vi har Räddaren i nöden, som bland annat Sara har rekommenderat, och jag vet inte jag för jag är väl inte så förtjust i ungdomars liv och leverne men kanske ändå. Högen innehåller också Dr Jekyll och Mr Hyde som jag vill läsa, precis som jag vill läsa Frankenstein, mer av Edgar Allan Poe och någon novell jag minns att vi läste på engelskan om en gammal tant som bevarade en död man i ett rum i sitt hus (någon som vet?).

Ikväll, på teaterettornas alldeles fantastiska berättarafton, fick jag även höra en realtivt kort text av Dostrojevskij, som faktiskt var riktigt bra, så inte ens det där massiva blocket med ryska klassiker ligger längre säkert.

Fast allt detta är förstås bara drömmar. Hur i helsinki skulle jag hinna (inte för att jag har ont om tid, men det finns ju ändå saker som skall göras om dagarna) läsa allt det här under en så kort framtid som ett nu innebär (jag vill alltid göra saker exakt NU när jag känner för det och har inget tålamod att inse att det kan ta tid)?

Men någon kan jag nog klara av...

Tänkte att man borde skriva nåt dystopiskt om människor som drabbas av en sjukdom som gör att de får otäcka utväxter och kroppsliga defekter.

Kom på att det redan var gjort.

Det finns två sorters reklamkaraktärer, vad det verkar.

Den ena vill mörda dig, kallt och brutalt. Den andra har blivit så van vid att pressa undan alla olämpliga känslor att den inte märker hur ångesten skär sig genom det konstlade skrattet.

Vad är det för en värld vi lever i?

För övrigt saknar jag gitarren. Jag vill göra musik.

Idag har jag promenerat med Linnea och Sara, lite här och där och till den konstgjorda sjön. Det blåste så man kunde luta sig framåt och vila mot vinden. Balansövning. Det finns öppna landskap i Skåne. Men det är för mycket civilisation, säger jag till de som undrar varför jag saknar landet när jag är på landet. Jag är inte på landet; jag är i en håla. Men det finns väl land här. Sockerbetsodlingar tror jag, bredvid stora vägen ut i världen. De typiskt skånska knölträden som jag inte kan namnet på, som står utmed vägarna. Stirra stint ut över åkrarna så kanske du kan intala dig att det är ute i ödet. Nej. Husen bakom en är för påtagliga, samhället, butikerna. Inget ont i det dock. Jag bara kommer mig för att längta efter total isolation. Vad jag nu ska med det till, jag blir ju inte vettig i skallen av att vara själv.

Själv kan man vara när man skall dö. Dra sig undan som ett sjukt djur för att försonas med det ömma ödet.

Jag sover ensam. Det skall bli skönt ikväll; sängen är knappt bäddad, jag är nästan där.

För att avsluta; Reeperbahnfinns på Spotify.

Jag letade upp To Wish Impossible Things för att jag hade kommit att tänka på den och ville lyssna. Egentligen är jag inget jättestort fan av The Cure, jag tycker att de sjunger för mycket om olycklig kärlek och sånt intresserar mig inte, men någon gång i tiden hörde jag att det skulle vara ett bra band så jag köpte den där röda skivan, Wish, begagnat. Och den var ganska bra, suggestiv, skön.

Till saken. Låten får mig att minnas någon tid då jag bodde hos pappa ute på landet. Ja, ute på landet, alltså, mest ute vid havet, det finns alltså en hel del hus där, men jag är väl stadsmänniska i själ och hjärta så för mig är det landet; ödsligt och stort. Naturen gör sånt oerhört stort intryck på mig. Jag är övertygad om att meningen med livet, om något sådant kan påstås finnas, går att finna i naturen och ingen annanstans.

Låten väcker alltså känslor. Inte minnen, för jag vet inte när det skulle vara som jag bodde där - högstadiet? Så länge sen? Utan bara känslan, eller kanske nåt slags minne ändå. Jag har suttit på bussen. Jag har gått av bussen. Antagligen har jag lyssnat på den där låten, i min bärbara cd som jag hade då, innan i-poden kom. Jag går genom Skipås. Årstid eller väder har jag ingen aning om, men jag vet ju hur det ser ut där oavsett. Hus. Skogsstig. Asfalt. Grusväg. Gräs.

Min pappa bor alltså vid havet. Jag vet inte hur jag skall beskriva det här. Det är så ensamt där. Nuet avskärmar sig från min barndom, mycket har hänt sen dess, sen jag hade en begagnad skolbänk och en cirkusmålarbok och en alfabetsplanch på väggen och en bondgård med plastdjur. Som att allt var lite provisoriskt. Jag har aldrig riktigt bott hos pappa. Jag har väl alltid bott hos mamma, framförallt. Stan framför landet. Det är alltid så ensamt där ute. Ibland är det vinter. Frost. Stjärnor. Lampan som tänds. Havet som frusit. Det där huset är som det alltid har varit. Det förändras, men är som det alltid har varit, samma hus på samma land vid samma hav.

Det här är bara mina minnen. Ingen annan kan uppleva dem och de kommer dö med mig.

Så jag kunde hoppa av bussen och smita genom Skipås för att komma hem, när jag började bli vuxen. När jag hade bärbar cd-spelare och sånt. Man blir aldrig klok på någonting. Ingenting går att nå. Har åkt buss, det är höst kanske eller vår eller någon annan tidlös årstid. Jag går hem till pappa. Jag känner trakten. Jag har växt upp där. Det finns åkrar och bondgårdar. Tiden går som den skall, som den har lovat att göra för alltid. Lämna ingenting orört.

Jag vet inte vart jag vill komma. Jag saknar landet. Frostgräset saknar jag. Tystnaden. Kylan. Träet. Fårskinnstofflorna.

Jag visste aldrig vad jag skulle göra på kvällarna. Jag umgicks med mig själv istället för pappa. Lyssnade på musik på mitt rum. Det är svårt att veta; man blir aldrig klok på det. Jag kan inte nå det.

Så jag saknar landet, som ett hål, jag längtar så det svider efter något, ekande landskap i vinterkyla, ödemark, enslighet. Jag ösnakr att jag hade tagit vara på det. Men även om jag inte gjort det; har det ändå sipprat in i mig och lämnat spår. Jag blir aldrig fri från naturen. Tack.

Alldeles i slutet av vår cafékväll bubblade det i mig och jag hade nåt på gång så jag gick upp och läste en dikt som bara fanns i mitt huvud (jag började med att säga "den här dikten finns bara här" och peka på mitt huvud, men jag vet inte om det framgick att den var helt färsk och ofödd). Ungefär så här var den:

jag är pärlpojken
jag är tolv år gammal
jag är dum i huvet
jag är ett litet moln
jag är inte på väg någonstans
jag sitter här och tänker
jag är inget litet ljus och
jag är inget mörker
jag är brokig jag är en blomma
jag har inget latinskt namn
jag har för mycket skräp
jag är en kvasikvinna
jag är äcklig och ful och kul
jag är full av fantasi jag är saklig
jag är allas vän och alltid snäll
jag är arg jag skapar och skrapar bort ytan
jag är inte yta jag är djup
jag är
jag är
jag är
jag är
jag är
jag är
jag måste lära mig
bara vara

Och för övrigt gick kvällen toppen och jag älskar scenen och klassen.

Man måste väl vara lite romantiskt lagd för att bli konstnär!

Man måste väl kunna tro på mirakel och under, och inte vara en sån realistisk torrboll som jag är, för att kunna skapa något intressant. Man måste väl våga låta dikten överträffa verkligheten litegrann, och inte bli rädd heller när verkligheten överträffar dikten. Man kan inte sålla bort allt som inte till pricka efterliknar den tråkigaste, mest deprimerande dagen i ens liv, av ren princip. Man måste våga lite, som de säger; förlora kontrollen eller fotfästet. Man bör inte ha för mycket fotfäste här i livet, om man vill att det skall bli något. Att ha fötterna på jorden är väl bra, men man måste kunna lyfta åtminstone en av dem ibland för att komma framåt. Man skall inte tro att man vet något om livets natur. Man skall känna sig fram. Man får bjuda till lite, tillåta allting att ta sin plats och döma med känslan istället för förnuftet.

Det blir ingen bra konst annars. Det blir ingen konst alls.

Håhå, nu kan jag äntligen blogga lite om dumhumor, för jag hittade den där blondiestripen som var i tidningen för ett tag sen. Jag har alltid militant hatat serien Blondie, men när jag läste den här sprack jag upp i ett stort leende. Det finns nämligen en viss sorts humor, som skulle kunna vara lite kränkande, om det inte vore för att den är så harmlöst korkad. Jag blir på väldigt gott humör av sånt. Till exempel tycker jag att "- Varför finns det inga bögar i rymden? -Den är ändlös!" är världens roligaste vits (den är töntigt OCH innehåller en ordvits!)

Ja, strippen kan ni ju läsa själva. Blondie själv gör sin klassiska "nämen, vad säger du!"-gest, den hon gör varje gång Dagobert säger något "tokigt" i stil med "idag somnade jag på jobbet och då blev min chef arg".

En annan rolig grej var när en stand up-komiker på invigningen av 035-huset (Halmstads ungdomsgård) försökte fiska skratt genom att påstå att hans skumma utländska körskolelärare sagt att han skulle sätta gasen i botten om han såg en transvestit framför sig. Jag tyckte lite synd om stand up-komikern som ingen lyssnade på eller skrattade åt eller gav nån vidare respons på alls, men han var faktiskt pinsamt dålig. Men transvestitskämtet var ju kul, på ett skruvat tråkroligt sätt.