Det är redan söndag, dagarna har bara rullat förbi i högsta rappet.

Jag är förkyld (sen i onsdags kväll) och idag har jag nästan ingen röst. Jag använde upp mina sista krafter igårkväll på Evelinas 20-årsfest. Hade tillochmed dumdristiga planer på att följa med ut en sväng, men det fick jag skrota. Efter att ha suttit stilla i soffan MEN sjungit med i lite för många låtar (det är så svårt att låta bli när man kan texten) protesterade min kropp. Den ville gå hem och lägga sig, sa den. Och det kunde den väl få, efter några om och men och ett utdraget beställande av taxis hit och dit. Jaf gick iallafall skjuts av Michelle och Martin fram till dörren, så det var bara att gå in och packa ner min sargade kropp i lakanden. Host host host.

I torsdags var det begravning, och då var det rikrigt jävla synd om mig.

En begravning är verkligen inget man kan hoppa över hur som helst för en liten förkylnings skull. Men det var svårt att försöka vara trevlig och prata och äta på minnesstunden (eller vad det heter som är efter själva kyrkceremonin) med kroppen full av feber och tankarna kretsande kring säng, säng säng - sova sova sova.

Idag vill Patrik ha med mig ut på en promenad, som egentligen bara är att gå till Maxi och handla.

Jag har sagt ja fast ögonen rinner som missisippi och jag ser ut som en grottmänniska på alla sätt och vis.

Nu undrar jag lite vad som är vitsen med min blogg. Men jag ska inte börja tjabbla om det nu, det finns ingen ork.

Vi får se när jag är frisk och har möjlighet att göra allt det som jag nu (frustrerande nog) är oförmögen att utföra. 

Jag hoppas verkligen att Röda Kvarnen för en jävla gångs skull väljer att visa en bra film nu. Längtar efter att få använda mitt presentkort innan det går ut (pga brist på bra film - känn er träffade, ni som bestämmer vilken skit som ska gå upp i Halmstad!)

(Och om ni ändå läser det här, så har jag en önskelista:

Ni måste ju bara visa Låt Den Rätte Komma In och Kenny Begins!!! Annars kanske jag spränger byggnaden med en bomb, så passa er!)

// Armed and Dangerous 

Jag råkade bita mig lite i läppen. Ja, precis där den gamla skadan sitter, men ta det lugnt, det var bara ett litet nagg, ingen katastrof.

Det smakar märkligt av det lilla bloden som kom ut, ungefär som att det legat där alltsedan skadan uppstod, och därför blivit lite unket och instängt. Alltså mer unket och instängt än blod i allmänhet är.

Men det kan också ha att göra med min förkylning. Mera troligt.

Med mitt förra inlägg (kombinerat med namnet på bloggen) ser det (för en utomstående) ut som att jag driver en matblogg.
Så är icke fallet.

Bara så att ingen missupfattar.

Idag är det första dagen på en ny vecka, och det har blivit höst. Goodbye summer, hello höst med den där eviga bilden av stora bokhyllor, mysfåtöljer, kakelugn och varmt te efter en skön dag ute i den fuktiga höstluften, svampplockning eller bara skogspromenad bland de färgglada löven och grejer.

Nu längtar jag lite efter galgberget.

Utanför fönstret grävs det fjärrvärme, här inne har vi ännu en dag vaknat sent med känslan av söndag som aldrig tar slut.

Patrik är sjuk, så sjuk att han hostar upp lungorna och blir tvungen att försiktigt stoppa ner dem i halsen och svälja tillbaka dem på sin rätta plats.

Själv har jag skaffat fläskläpp.

Dock har jag inte varit ute och slagits för en ädel sak, jag nöjde mig med att bara helt enkelt ramla i sängen *plats för skratt*

Det var i Fredags som jag tänkte falla ner med ansiktet före i min egen säng, som lömskt hade placerat sig på ett sådant vis att jag hamnade med käken rakt på sänggaveln (där min säng slutar och Bobbans tar vid).

Vid denna sammandrabbning tog mina framtänder ett bett av min underläpp, som i ren protest började gråta blod; själv reste jag mig chockad upp med handen för munnen medan Patrik kastade sig iväg efter papper att trycka mot läppen.

Med toappapper hårt tryckt mot de köttslamsor som utgjorde min läpp genomled jag de ovissa sekunderna av undran: Hur illa är det?

Innan jag vågade mig på att syna mig själv i badrumsspegeln.

Det var inte så farligt. Patrik hämatde is för att mildra läppens uppsvällningsförmåga.

Desto värre blev det när Patrik planterade Tänk om det måste sys-fasan i min hjärna. Jag vägrade låta honom bedöma läppens hälsotillstånd i ren skräck för att få höra att vi måste ta oss till sjukhuset och stoppa in nål och tråd i det blödande eländet.

Efter ett tag kom inkallade svärfar och påpekade att sy behöver man bara göra om läppen har spruckit rakt igenom, vilket min läpp hade haft sinnesnärvaro nog att låta bli.

Efter denna incident sjukanmälde sig Patrik från fortsatt jobb, för att han inte ville lämna mig, sa han. Men lika bra var det med tanke på hur skruttig han själv var, och fortfarande är.

Min mun mår förhållandevis bra, några större svedor och värkar har det inte varit tal om, och det enda som är lite kärvt är att borsta tänderna utan att dregla grönt skum rakt ner i såret (vilket förvisso inte vore någon större fara, men ädnå).

Att dricka går bra, äta likaså. Övre framtanden (som alltid varit lite i blåsväder) betedde sig aningen skumt i början, men har nu återgått till det normala.

Allting kommer alltså att bli bra tillslut (allt!) och läget är under kontroll. Tror jag.

Igår gjorde jag förresten drömgrytan. Alltså, tomatgrytan med vita bönor och aubergine som uppenbarade sig för mig i en dröm.

Den blev god.

Jag fortsätter med samma ingredienser idag (det blev ju lite över), steker upp lite aubergine och bönor och blandar med soja, det blir gott. Kanske couscous till.

En annan sak; jag har drabbats av nån slags olust gällande kläder. Finns inget jag vill ha på mig. Jag känner ingen stark önskan att jämt gå naken, men ingenting som ligger eller hänger i garderoben känns kul att ta på sig. Idag har jag kattjeansen och den lilagul-randiga t-shirten som jag hade på Bobbans och min första dejt. Precis samma klädsel alltså.
Minns dock inte vilka skor jag hade, Patrik kanske minns. Jag minns iallafall hans skor.

OTROLIGT att klockan redan är tre. Jag har liksom inte gjort nånting. Måste ha vaknat extremly sent idag, kan det vara så? För ovanlighetens skull tittade jag inte på klockan så jag har ingen aning. Sen satt jag och läste tidningen länge för det låg både en HP, en Entre (jag är med!) och en Göteborgstidning (som jag visserligen hoppade över tills vidare) på köksbordet.

Sen dess har jag bäddat, duschat (och fantastiskt nog glömt att tvätta håret varför jag nu måste göra om hela jävla processen), försökt mig på den sega bokrecensionen och skrivit en knapp halvsida på boken. Har inte ätit något sen frukost.

Inte sepciellt mycket jobb alltså. Fram till klockan tre på eftermiddagen.

Igår när jag cyklade hem från Utomhusbion på Rotundan spöregnade det så mycket att jag lika gärna kunde ha hoppat ner i nissan och simmat runt en stund. T-shirten under jackan klarade sig med fuktiga ärmar, men allt annat var genomblött när jag kom hem. Fick torka mina elektriska tillbehör med handduk och sen hänga upp alla blöta trasor i badrummet.

Patrik låg och sov, och när jag tände ute i vardagsrummet för att se vad jag gjorde så stod soffan där! Bäst jag laddar upp en bild så alla kan se.

Pianot har fått flytta till sovrummet och jag var tidigare emot det, men inte längre. Tror Roland kan trivas bra här inne.

Soffan är fett vuxenpoäng. Men vi fick den för 1500, begagnad men som ny.

Nu behövs det lunch. Tarzan och jag skulle käka pommes men hon svarar inte när jag ringer.

Tack och hej, skriver bättre en annan gång.

Bra låt

Nu är det problem. Jag vill skriva på min bok, men jag kan inte. Det är liksom bara stopp. Kommer inte på någonting.
Och de saker jag har kommit på ska hända kan jag inte skriva om, jag kan liksom inte pressa fram en mening som låter vettig.

Jag vet inte vad A gör. Vad gör du? Vad händer? Vaknar du? Går du ut, är du inne? Träffar du någon eller är du ensam? Vart är du på väg? Vad tänker du på?

Och F, jag vet var jag lämnade dig, och jag vet precis vad som kommer hända där, men inte hur jag ska nå fram dit.  

Jag ger F en chans igen. Men varför ska A vara så svår. There's no way at jag skippar A ur berättelsen, det blir bara en halv bok då.

http://www.youtube.com/watch?v=-pCEgpd8l4Q

Jag har börjat skriva flera gånger men inte haft nåt att skriva om precis. Inga fler listor över vad-jag-ska-göra-idag (har dammsugit alla rum, skitit i resten på listan samt sett hela But I'm a cheerleader i avsnitt på Youtube). Inget mer depp! Folk blir ledsna!

Börjar inte jobba föränn 18 ikväll, så fram tills dess ligger dagen tom och väntar på att fyllas med aktiviteter som inte innefattar sitta framför datorn och surfa. Ringa samtal som vanligt (varifrån kommer alla jävla samtal som skall ringas? Är detta ett tecken på att jag håller på att bli vuxen? Dock har jag sluppit undande flesta myndigheter och dryga kundtjänster som andra råkat ut för. Men det kommer väl).

Idag är jag glad. Jag känner tillförsikt. Jag ska plugga psykologi i höst ochtrots en fetingbok på engelska och uppmaningen att sitta och plugga åtta timmar om dagen, så ringer ett bevingat Anna-citat i mitt huvud: "Det kan bara bli bra!"

Det är en massa tråkiga saker som står på att-göra-listan. Dammsuga är kul och går fort och tankfritt. Skriva recension är inte så kul och dessutom en jävla massa kraft när det är så svårt som nu.

Men värst är Skriva På Boken. Måstet som aldrig blir av. Jag vet inte när jag skrev senast. Jag skyller på karaktärerna, de rör sig i mitt huvud ibland men gör ingen ansats till att få mig att skriva. De måste väl också ha ett ansvar för att något ska bli gjort?

Dagens lunch är som nästan alltid spenatsås med pasta. Enkelt, gott och relativt näringsrikt, när inte spenatofoben Ljungman Jansson är hemma.
Måste klura ut kvällsmat också, som jag kan slänga i mig precis innan jag drar till jobbet.

Sådana här dagar är svåra tycker jag, för jag får liksom inget gjort. Och om jag går ut (vilket vore nyttigt, uppiggande och konstruktivt) har jag ingen aning om vad jag ska hitta på outdoors, och blir istället förvirrad och instängd i ensambubblan.

Jag borde väl träffa nån kanske. Att jag borde vara hemma och göra mina måsten är en dålig ursäkt när jag ju redan gett mig ut och dessutom vet att hemma blir inget gjort.

Det är märkligt att jag ska vara så väldigt främmande till att ringa nån och fråga om vi ska ses. Fast egentligen är det inte märkligt, eftersom jag aldrig gjort det förut. Jag är ju uppväxt med att andra tar kontakt och jag kan bara sitta och vänta. Lite genomgående i min personlighet överhuvudtaget tror jag.

Ja, jag gör väl det då. Ringer nån. Ringer runt tills jag får napp. Skiter i måste-schemat. Befriar mig.

Jag kom bara på två stycken, och den ena svarar inte, den andra jobbar.