Man har alla sina vänner lite här och där men man vet att de är unga och barnsliga, fnissiga och lata och färgglada och lite spralliga.

Och man ser på vuxna, hur de beter sig, kanske lägger man personliga tolkningar i det och de har sina offentliga roller också, men jag är så rädd för att spela rollen så bra att jag slutar hoppa i vattenpölar och lägger mig till med fint bordsskick till och med när jag är själv. Och jag är lite rädd för det här sociala spelet, egentligen vill jag ju helst ha kakan kvar samtidigt som jag glufsar i mig den - det är ett allmänmänskligt problem tror jag. Alltså, få vara precis hur missanpassad jag vill och ändå bli omtyckt. Lite så är det väl nu men man vet ju inte hur länge, och kanske man hamnar där i de finkulturella kretsarna, det är ju trots allt därifrån vi kommer och dit vi är på väg kan man ana. Och då har man sina parmiddagar och allt är väldigt tillrättalagt och jag är dödsrädd för att jag ska trivas med det där, för hellre vill jag sitta i ett träd och läsa en bok och aldrig komma ner och aldrig anpassa mig.

Men man är väl ung och har bubblor i blodet och det hör till att världen och framtiden känns som ett hot. "Aldrig bli som dom", nej - men vi kommer nog dit iallafall och kultur kan man knarka tills man dånar, som en substitut för egna lustar och vägar som snörpts till och stängts av. Inte sitta som en drasut i soffan med fötterna på bordet eller hitta på ett vardagsäventyr i matbutiken. Det är slut med det.

Och julafton blir aldrig som förr.