Sista november, första advent.

Jaja, det vet alla om, tråkigt sätt att börja ett blogginlägg på.

Jag tänker inte sitta här länge, men jag har en GOD NYHET som jag måste dela med mig av.

Idag är jag beredd att ta tillbaka alla hårda ord om Röda Kvarn i Halmstad (vår biograf alltså, om någon utomstående skulle läsa detta). Det må vara en lång väntetid för att bra filmer ska nå hit, och det må vara lite si och så med betjäningen.

Men!

"Låt den rätte komma in" har nu nått Halmstads biodukar!

Jag var just orolig att jag aldrig skulle få tummen ur och resa iväg nånstans och se filmen på bio innan det var försent (skamligt att se en film man väntat på i evegheter på dvd första gången ju).

Ett fyrfaldigt leve för Halmstads enda biograf, som har vett att ta in stora, bra och fullkomligt omissbara filmer även om det tar lite tid; de leve:

Hurra! Hurra! Hurra!

Det är inte så roligt när grannaran festar.

Det hörs i varje rum och liknar nåt slags tortyrljud, en dovt envetet dunkande som aldrig tar slut. Som att ha fått tinnitus fast med ett dämpat dån istället för pip.

Tur att vi ska ut snart. Hoppas verkligen att grannana också ska ut snart och supa sig fulla på nåt annat ställe som är till för tortyrmusik, så det blir lugnt i huset.

Jag har tagit på mig vahettere sjalett, och glasögon, så nu ser jag ut som "den smarta flickvännen" till den snällaste killen i grabbgänget. Det känns helt okej faktiskt. Vissa roller känns bara bättre än andra. Kanske för att jag associerar till en filmgenre (nån typ av amerikansk komedi skulle jag tro) där just den här karaktären kan dyka upp och då är den enda jag känner verklig sympati med. Hon som inte bara är söt och duktig, utan politiskt påläst, vass och samtidigt genomklok.

Inte speciellt likt mig förvisso.

Oj, nu fick jag dèjá vu. Jag har skrivit det här förut. Antingen är jag tjatig eller så är det min hjärna som skojar med mig.

Och mina glasögon verkar ha kladdat igen av något. Ett kännetecken hos den supermobbade tönten.

Fast mitt liv är ju inte en film. Jag är jag. Målad i olika färger eller bara nyvaken och blek. Whatever.

En annan sak som skiljer mig och Patrik åt är våran musiksmak.

Vi förenades som internetvänner i vår gemensama beundran av Thåström. Sen gillar vi båda lite olika sorters indiepop, så vi har väl en hel del som binder oss samman där.

Men den stora skillnaden i musiksmak som jag märkte tidigt var att Patrik föredrar glad musik medan jag älskar dyster musik. Jag har absolut ingenting emot upptempomusik och gladpop, tvärtom. Men när jag väljer själv så dras jag till melankolisk, lite svårmodig eller gråtmild musik - allt från begravningspsalmer till stämingsfulla countryballader, synthiga, tunga mollackord, eftertänksamma avskalade gitarrvisor, eller whatever.

Patrik blir orolig och nedstämd av den sortens musik. Jag tror inte att jag blir det, fast jag vet inte. (Tänk om jag skulle bli världens gladaste människa bara jag bytte ut min skivsamling?)

Jag trodde det skulle bli ett stort problem när vi flyttade ihop - att jag inte skulle våga sätta på en sentimental melodi av rädsla att göra Patrik på sorgesamt humör.

Men det har inte varit några problem. Det är inte som att jag lyssnar på månskenssonaten på repeat varje eftermiddag när han kommer hem från jobbet. Vill jag göra det så har jag ju en i-pod.

Och när jag lyssnar på lilla miniradion så varierar jag mig mellan glatt och mindre glatt - det är faktiskt ganska ofta glad pop eller schlagermusik.

Man behöver väl olika sorts musik - förlåt, jag behöver en jävla massa olika sorts musik, nästan alla sorter. Uppenbarligen behöver inte alla det, men det får väl ses som ett privilegie att vara öppen för allt mer eller mindre.

Patrik är ute på viktigt uppdrag ikväll igen. Nervös som sjutton, han frågar mig om batteriladdaren han pekar på är tom, vilket man tydligt ser att den är. Bara för säkerhets skull. Allting måste kontrolleras minst tre gånger.

Andra dagen hemma från jobbet. På det här sättet börjar livet kännas möjligt, med en frilansande sambo öppnas dörrar till ett friare och mer levande liv. Det känns så nu. Min vardag blir också mer effektiv med någon hemma i huset som kräver sin plats. Sprider jag negativa energier omkring mig är det fler än jag som drabbas.

Patrik undrar om jag vill flytta till Jokkmokk. Han är en friluftsmänniska med förkärlek för norra Sverige.

Tänk att han fick mig att traska hela vägen upp för Kebnekaise. Jag tror det knappt nu när jag tänker på det.

Jokkmokk... Jag drar ner ett antal mil, till Sundsvall.
Från början hade jag föreslagit en flytt till Göteborg. Lite för mesigt kanske. Man måste våga satsa.

Vi drömmer och önskar men vågar kanske inte så mycket. I och för sig inte bara negativt att vara försiktig av sig.

Jag tycker att Patrik är modig iallafall, han vågar och orkar jobba vidare med sitt fotograferande trots motgångar och ett krävande heltidsjobb. Det är väl så när man vill något väldigt mycket, man måste hålla hoppet kvar.

Konstigt nog förstår han inte hur stark, duktig, ambitiös, snygg och bra han är. Precis som jag då. Jesus sa visst att man inte ser bjälken i sitt eget öga, men jag skulle nog säga att man kan vara ganska blind när det gäller både negativa och positiva sidor hos sig själv.

Det roar mig annars att vi är så olika. Jag tycker det finns något positivt i det. Jag vet inte vad, mest är det roligt. Det är en liten frihet också tror jag. Man måste inte apa efter, eller tävla med varann. 

Vart jag än går sprider jag prylar runt mig. Har jag städat hela huset dröjer det någon timme innan det börjar bildas högar av grejer igen. Dessa eviga högar av ångest och maktlöshet, usch.

Mitt sätt att inreda går efter principen More is more. Ju fler roliga personliga prydnadssaker som står framme och ju fler tidningsurklipp, lappar och bilder som sitter tejpade på väggen, desto mer själ har man gett åt rummet. Att man sen inte klarar av att vara där inne och samtidigt tänka, är en annan sak.

Jag har försökt att rensa, speciellt efter att jag träffat Patrik (medan jag bodde hemma) lät jag mig inspireras och försökte sålla bland alla mer eller mindre meningslösa saker. Det var svårt. Speciellt då jag omöjligt kan slänga små saker som föreställer djur eller andra varelser. De har själ! De kan bli ledsna!

Nu, när vi bor ihop, har jag blivit "tvungen" att dra ner. Men jag saknar inte kaoset av färger och intryck, skulle jag få abstinens har jag djungelgardinerna i vardagsrummet, och kylskåpet har jag också tagit mig rätten att pryda med vykort och tidningsartiklar som iallafall har ett visst värde, både emotionellt och informativt. 

Patrik är mer den typen som med en bekymrad rynka i pannan putsar glaset på en fotoram som besdlats av ett fingeravtryck. Själv skulle jag inte ens ha ansträngt mig med att rama in, men för honom är det viktigt att tavlrona hänger på rätt nivå, har matchande ramar (svart helst) och hänger rakt.

Nu framstår han kanske som en pedant tråkmåns men så illa är det inte. Patrik är väldigt rolig, tramsig och söt vid sidan av sin förkärlek till ordning.

Till skillnad från mig är han lite mer mogen och vuxen  - utan att vara tillknäppt och ansträngd.

Han har helt enkelt inte lika svårt som jag att ta ansvar för räkningar, att hålla ordning i huset och att gå ner och tvätta när det behövs.

Jag må vara oerfaren och okunnig när det gäller teknik, men en rent livsnödvändig syssla jag är bra på är matlagning. Jag anser att Patrik är bra på det också även om det mest är jag som håller i den biten.

Han är bättre på att baka iallafall. Jag slarvar mig igenom det mesta och i bakning gäller det att ha rätt mått. Med Patriks finess blir resultatet bättre.

Man kan väl säga att vi kompletterar varandra, fast jag vet inte om jag ser det på det sättet. Vi kanske kan lära av varandra. Eller bara lära oss att respektera varandra och ge oss friheten att vara olika.

Var bara tvungen.

Det fanns en med James Dean-bilder (!) men det var fel version av låten tyvärr. 

Fin sång va. Det är jag som sjunger. Nä, det är inte jag, jag bara ljuger.

Godnatt nu. 

Jag är väl en sån som tycker att alla normer som kan brytas ska man bryta mot bara för att det är roligare och mer inspirerande så.

Sen finns det de som tycker att normer ska bevaras för att vill man inte göra som det är bestämt att man ska så kan man gå nån annanstans.

Jag insåg det nu, att det är så det ser ut. Medan jag inte kan låta bli att fantisera ut alternativ till det traditionella, vända på roller och toka till allt, så finns det många som tycker det är respektlöst och jättetråkigt.

Men jag kan bara inte tänka mig en situation där jag skulle klara av att göra det som förväntas av mig.  

Exempel på sådana här situationer där man antingen kan vara konventionell eller nyskapande är:

bröllop

Idol

balen

farmors födelsedag.

Minns ni Bönor med nudlar, som presenterades här för en knapp vecka sedan?

Sen dess har vi avancerat, och idag tänkte jag bjuda på något lite mer krävande:

Quinoasallad med bönor och äpple!

Du behöver:

Quinoa

1-2 äpplen

Någon näve gröna bönor

Örtsalt

Gröna linser

(Raps-citron-olja)

Gör så här:

Koka quinoan i en gryta och linserna i en annan. Jag kokade röda linser i samma gryta men det var bara för att jag är lat.

Skär äpplena i lagom tärningar. Värm bönorna om de kommer från frysen.

Häll upp alltihopa i en rolig eller tråkig skål och blanda. Krydda med örtsalt och eventuellt rapsolja med citronsmak.

Det känns som att jag har glömt något.

Jo, förresten, vill man så kan man absolut och med fördel göra roliga eller tråkiga kikärtsbiffar till. Funkar säkert med annat biffaktigt efter smak. Tänk på att salladen är ganska söt i smaken tack vare äpplena.

Jag har hittat på den här rätten själv!

Linser och quinoa innehåller järn, äpplen har c-vitamin som ökar järnupptaget. Oljan innehåller omega3 och resten är säkert också bra.

Tänk på att inte salta för mycket och drick vatten till!

Puss!

Jag måste liksom skriva någonting om vilken bra dag jag har haft.

Eller bra och bra, det är bara det att det har fungerat så bra, jag har fungerat bra och fått saker gjorda och det känns mycket, mycket bra och dessutom har jag tänkt lite på hur bra jag har det.

Patrik stannade hemma från jobbet pga ryggont och sen sa han att han borde jobba som min mamma, frilans och hemifrån. För det trvis han med. Knakse ska han gå ner till halvtid, tänkte han.

Som jag har sagt i ungefär ett år att han ska, men han tvivlar och tvivlar och jag klandrar honom inte för det, jag är likadan. Det är svårt att erkänna att man är värd att må bra. 

Det var fint att ha pojken hemma, jag var ute och gjorde ärenden, insåg att mitt kall i livet är att arbeta i en Hälsokostbutik, sen pluggade jag lite och det gick dåligt med flummiga Traitperspektiv fast sen gick det bättre med Freud, han är mer begriplig och konkret. Iallafall i mina papper.  

Saga ringde och ville adoptera bort två kaniner, vi ska tänka på det. Jag gjorde mycket god och nyttig mat som jag ska blogga om strax, och läste Hjärnhälsa (en bok om hälsokost för hjärnan). Hälsa är det bästa jag vet. Det är min religion. Klart jag ska jobba med det. Antagligen det närmsta jag kommer att vara en nörd. Jag har inte anlag att vara nördig, jag är för splittrad också. Men det får vara slut med hårda ord nu. Hädanefter ska jag göra mitt bästa för att vara neutral i beskrivandet av mig själv och mina egenskaper, eller brist på.

Allt är bra, mycket bra.

Jag har den bästa livskamraten och mina vänner har inte glömt mig. Det finns ett hav av böcker att läsa, utan krav. Någon gång får jag ett jobb. Det är en fantastisk årstid. Min hjärna är unik. Jag ska börja motionera, i min egen takt. Julen närmar sig och för mig är den fin, lugn och värdig. Jag minns inte mer. Mat är gott. Och så vidare.

Jag ville bara säga det, att allt är mycket bra, idag.