NUDLAR OCH BÖNOR

Du behöver:

kastrull

bönor (exempelvis röda)

nudlar (exempelvis risnudlar)

Så här gör du:

Koka nudlarna enligt anvisningar på förpackningen. Står anvisningarna på japanska för att nudlarna är köpta i den lilla asiatiska butiken på hörnet i traffikkorsningen, gör så här: koka upp vatten i vattenkokare för att spara energi. Häll vattnet i kastrullen (halvfull). Häll även i en näve/en klump nudlar. Låt koka i ca tre minuter.

Häll av vattnet och häll upp nudlarna i en skål. Krydda med nåt gott, häll på soja om du gillar det och dekorera med bönorna.

Mums!

"O'Brien höll upp sin vänstra hand med baksidan mot Winston; fyra fingrar var uppsträckta och tummen gömd bakom dem.

- Hur många fingrar håller jag upp?

- Fyra.

- Och om partiet säger att det inte är fyra utan fem - hur många är det då?

- Fyra.

Ordet gick över i en flämtning av smärta. Nålen på visartavlan hade flugit upp till femtiofem. Svettdroppar trängde ut över Winstons hela kropp. Luften silade in i hans lungor och utstöttes i form av stönanden som han inte kunde hejda hur hårt han än bet ihop tänderna. O'Brien iakttog honom med de fyra fingrarna alltjämt utsträckta. Han drog tillbaka spaken. Den här gången dämpades smärtan endast obetydligt.

- Hur många fingrar, Winston?

- Fyra.

Visaren gick upp i sextio.

- Hur många fingrar,Winston?

- Fyra! Fyra! Vad annat kan jag säga? Fyra!"

Min bästa bok. Läs den. 

Ibland är det för mycket kön i media, och jag tar åt mig som en jävla tvättsvamp, lika mycket som jag värjer mig mot komplimanger, lika bra suger jag åt mig allt som sätter min världsbild och självbild i gugning (på ett negatvit och obehaglgit sätt).

Som när det ska diskuteras om vad kvinnor vill ha och vad som är manligt och vad som är skönhet och hur vi uppnår jämställdhet och om det är ett bra mål eller dåligt och om vi är biologiska varelser eller logiska och hur vi vill knulla och vad vi tänder på och vad vi blir avtända av och hur vi vi vi fungerar.

Förut brukade jag alltid påminna mig, när jag var på väg att tänka ut ett svar, om att jag inte ska räkna in mig där, jag kan inte komma och påstå att jag som kvinna eller man tycker si eller så för det där är deras lek och jag är inte med i den. Jag har redan utkvalificerat mig själv. Man kan inte äta kakan och ha den kvar och jag är jävligt glad att slippa den där torra gamla kakan egentligen.

Men plötsligt fick jag en isande känsla av att jag visst är med i leken. Jag sitter mitt inne i deras gyttjekrig och ser på hur de kastar lerklumpar på varandra och jag ser hur de vill ha det, jag ser tendenser och mönster som eventuellt inte kan bortförklaras med samhällets indoktrinering. Men jag kan inte klättra ur pölen och smita därifrån heller, jag måste sitta och se på hur de hänger sig åt sina perversioner och river sönder min världsbild av jämlikhet som kan uppnås. Hit har jag kommit. Och trots att allt talar emot det så är jag fast där inne, jag räknas som en av dem och jag förväntas spela nån av de trista roller som finns kvar. Extremfeminist kan jag få vara, förbjud det och krossa det och trotsa naturens gång. Jag kan inte smita, jag får sitta i ett hörn och försöka försvara en utopi som folk skiter i, ha! - jämlikhet kommer bara leda till att vi slutar knulla, säger dom.

Men jag kanske överdriver. Varför har jag frivilligt gett mig ut på egna vägar och hamnat mitt i de värsta sexisternas lerbassäng, det finns andra platser att vara på som är både trevligare och mer sofistikerade. Finns det?

Det var så skönt att slippa det här ett tag, att se världen som en plats där alla får plats om än inte lika mycket.

Nu känns det mer som en maktkamp mellan det djuriska och det onaturliga. Hur kunde jag tro att jag skulle slippa undan? Att jag kunde ställa mig utanför och vända ryggen till och vissla så högt att jag inte hör vad de säger.

Nej, alla ska vara med i gyttjekriget. Inte minst jag. Släpp ut dina innersta fantasier: våldtäkt, förtryck och undergivelse, det är vad alla kvinnor vill ha.

Jag tror vartenda ord och äter lydigt av lerkakan, jag är en av dem.

Tiden rinner undan. Några lösa trådar ligger och skräpar här och där. Det där skulle göras innan något datum och så var det nåt mer som jag inte minns. 

Jag har fortfarande inte skaffat boken. 

Inatt drömde jag om bättre husdjur än igår natt, jag drömde att jag hade en kanin. Den bodde i en skokartong och jag hittade den, efter att ha glömt bort den som man kan göra med saker men inte med levande varelser IRL. Så här kan den inte bo tänkte jag, så jag började greja med hönsnät och sånt för att bygga en större och bättre bur. Det var en mjuk svart kanin.

Pappa ringde mig igår när jag satt på biblioteket och läste min bok. Den räknas som studentlitteratur idiotiskt nog och kostar ca 500 att köpa. Pissigt.

Först ringde mamma och sen ringde pappa och han sa att när han pluggade på högskolan hade han blivit underkänd på sina första två tentor. Det var svår matte, sa han, och så var det ju nytt och ovant.

Fint av honom att ringa och peppa lite. Han har ringt ett antal gånger och frågat om jag fått veta resultatet på min tenta trots att jag varje gång säger att det dröjer minst två veckor.

Men jag har lika dåligt minne så var det nån annan som hade tentat så skulle jag också frågat sjutton gånger och glömt svaret en minut senare.

Jag grubblar över min situation och funderar på hur jag kan vara så säker på att jag vore en mer konstruktiv, effektiv och välfungerande människa i en annan situation. Tex så händer det att jag leker med tanken att bo helt ensam men så fort jag kommer fram till första kvällen i lägenheten längtar jag efter att slippa vara ensam med mig själv. Det kommer bli katastrof, spår jag. Kaos i hela lägenheten, ingen ordning, bortglömda räkningar, och en massa hemsk ensamtid. Bäst jag skaffar ett husdjur så jag känner att jag har ansvar över nån mer än mig själv, det kanske skulle sätta lite press.

Men oavsett vem jag bor med; är jag säker på att ett jobb eller en rolig konkret utbildning skulle rädda mitt skinn? Skulle jag automatiskt bli mer social och skaffa ett liv om jag bodde i en studentkorridor? Skulle jag ägna mig mer åt mina kreatvia sidor på ett kontrollerat sätt om jag jobbade några timmar om dagen? Skulle jag lägga av med mina ångestutbrott om jag hade ett schema att gå efter?  Skulle jag plötsligt börja motionera efter alla jävla år av "jag borde verkligen börja motionera" om jag började ett nytt liv i en ny stad?

Jo, jag inbillar mig att iallafall vissa av de där efterlängtade egenskaperna skulle bli tydligare om jag placerades i en situation som passar mig bättre. Det är helt uppenbart att jag inte klarar ensamtid. Det är ännu mer uppenbart att jag behöver schema och ritualer men att jag har problem att skapa dem själv. Mina "9.00 vakna, 10.00 plugga, 13.00 lunch"-scheman håller aldrig. Gång på gång håller jag inte tiderna och vet inte hur jag ska gå vidare riktigt. Det är svårt att leva. Men det kan ju inte vara omöjligt. Någon gång och någonstans måste jag ju klara mig bättre än jag gör nu.

Det måste gå. 

Nedan: 

Cher bjuder på nittiotalsnostalgi för den som önskar.