Inlägg publicerade under kategorin Kvinnor, män och människor

Av Dean - 23 oktober 2009 01:28

Jag önskar verkligen att jag trodde på Gud. Starkt. Och jag önskar så att Gud sade till mig hur jag skulle leva moraliskt, att han styrde mig, hårt men kärleksfullt, för mitt eget bästa. Jag skulle trycka undan känslor och tankar jag för hans skull, medveten om att det är det enda rätta.

Jag önskar att jag inte fick panik och antydan till dödslängtan av orden "vuxen" och "ansvar" och av frasen "man kan inte både äta kakan och ha den kvar". Att jag längtade efter att bli vuxen, uppoffra mig, åh, hur jag önskar att jag kunde uppoffra mig! Att jag inte var en av dessa unga, narcissiska, dekadenta och själsligt urholkade människor - om det nu är sådan man är. Jag önskar att de suddiga, desperata idealen inte fanns med i min världsbild; att jag var något inskränkt, konservativ, men mycket säker på min sak, och en av dem som iallafall aldrig behöver känna sig anklagad för att vara ytlig, egocentrisk, självömkande, bortskämd, lat och barnslig.

Att jag inte behövde känna mig skyldig till min generations cynism, otrygghet och tendens att omvandla varandra och oss själva till varumärken - om det nu stämmer. Det önskar jag.

Jag önskar att jag ville vara någon annan än jag är. Att det inte var ett självändamål för mig att våga göra annorlunda - utan tvärtom. Att det föll sig naturligt att göra som andra.

Jag önskar att det fanns utrymme för mig redan från början. Eller att det inte fanns alls, så att jag aldrig hade börjat gräva. Att jag inte behövde kämpa för utrymme i en tid då ingenting betyder någonting.

Jag önskar att jag kom från en vanlig familj. Inga jävla skilda föräldrar, inte ett jävla ensambarn, med de dystra ensamhetsideal som följer med. Jag önskar att mina färldrar lärt mig att göra som alla andra, och inte uppmuntrat mina dumma, dumma egenheter. Att de slagit mig på fingrarna, skällt ut mig, vad som helst. Matat mig med normer och kvävt all tendens till ifrågasättande.

Hur oansvarigt är det inte att låta sina barn vara annorlunda? Det är ett brott mot den människa som sedan skall bli och aldrig mer få ro i sin själ. Det är att lämna barnet till vargarna, vargarna, de har aldrig rört mig, vargarna. Det är det som är problemet, hur rädd är man inte för något man inte känner helt och hållet? Endast på avstånd har jag sett dem, hur de sliter sönder och lemlästar de som inte gör som den oskrivna lagen säger.


Livet är fruktansvärt. Jag antar att det går över; men det är ingen tröst, för jag antar att jag, mitt sanna jag, måste dö för att återfödas som en balanserad och trygg människa. Och då är det inte längre jag, och då har de vunnit över mig iallafall.

Jag är rädd. Jag är så rädd. Var är Gud? Varför kan jag inte tro?

Av Dean - 20 oktober 2009 16:53

Idag såg vi en film på skrivarlektionen.

Den handlade om kvinnor och en spade och en massa bittra känslor och jag såg fetdåligt för jag är dum i huvudet och förvarar glasögonen på rummet istället för på näsan.

En gång sa en kvinna:

Varför gjorde du det?

och då sa den andra kvinnan:

För att jag kunde.

Då såddes ett litet frö i min hjärna. Och några minuter senare hade jag tänkt ut en liten slutsats. Jag tänkte "så kan det ju vara. Det måste vara en av de mest grundläggande mänskliga dragen, att det man kan det gör man. Rent instinktivt kan man känna och veta vad man kan, och att det är möjligt att göra det. Och då, i brist på annat, gör man det."

Det är ju alldeles fantastiskt logiskt! Nästa gång jag stöter på ett beteende jag inte kan förklara, något som bara verkar helt idiotiskt och inkonsekvent ska jag tänka "h*n gör det för att h*n kan". Ibland, eller rentav ofta, gör man saker för att man kan. Det är dumt, korkat, leder till ödesdigra konsekvenser, men eftersom att man kan så gör man det.

Ett exempel: jag borde ta tag i min dag. Jag har saker att göra. Tiden går. Istället sitter jag vid datorn trots att jag inte ens har några inloggade vänner på facebook att skriva med. Varför? För att jag kan.

Av Dean - 16 oktober 2009 00:48

Att känna att man är sig själv, skall väl inte kännas som en kick?

Det skall väl bara kännas som helt vanligt och inget märkvärdigt. Eller?

Är det okej att tycka om (och bli glad av) en roll man spelar, som kräver sina motspelare, som kräver en publik? Är det att vara tillgjord och oäkta? Är det att vara självupptagen - narcissistisk, dekadent och perverterad?

Jag bara undrar.

Av Dean - 13 oktober 2009 17:11

Det finns tydligen ingen livsvisdom som kan appliceras på alla situationer.

Kan ni förstå så frustrerande det är! Jag vill ju bara kunna säga någonting... Veta någonting säkert.

Men, det är så att jag tänkt på (egentligen allt, allt, allt) detta med att sköta sina sociala relationer och vara en god människa samt trivas med sig själv och växa som människa.

Och jag har tänkt mycket på detta med att be om ursäkt. Jag tycker inte alls om det. Jag blir rent arg på mig själv varje gång jag hamnar i en situation där det krävs av mig att jag skall säga "förlåt". För vet ni, att det känns helt avigt att be om förlåtelse när jag vet att jag kommer att göra det igen. Det är anledningen till att jag kanske är snål med ursäkter; det är en rent känslomässig grej, jag tycker inte om att känna mig falsk helt enkelt.

Jag har levt i en tro att man kan rena sig genom smuts. Om jag går till botten med allt, går igenom med mig själv hur allt borde vara och hur det är, så kan jag komma ut på andra sidan som en bättrer människa. Det har inte fungerat så bra.

Och vet ni... En person med dåligt självförtroende har dels en tendens att ständigt vara rädd att bli avslöjad som mycket sämre, elakare, tråkigare etc än den bild folk har av en, och dels en tendens att be väldigt mycket om ursäkt för allt.

Det är inte konstruktivt!

Det är inte konstruktivt att be om ursäkt! Det är inte konstruktivt att skämmas!

Och jag kan förstå att ett "förlåt" kan vara rätt bra att kläcka ur sig ibland, inte nödvändigtvis som ett löfte om bättring, men åtminstone en gest för att visa att man inser att man gjort något fel.

Men att få panik och jaga efter långa förklaringar till varför man beter sig si och säger så, det är inte vettigt. Det, om något, gör att folk tröttnar på en.

Vet ni hur man skall göra?

Jo, jag skall förklara. Man skall bara andas djupt och tänka "okej, nu lugnar jag mig. Vad är mitt problem? Jo, kanske tex att jag säger elaka saker om folk ibland. Tycker jag själv att det är jobbigt och en dum grej? Ja, det tycker jag. Blir det bättre för att jag häver ur mig självömkande invecklade förklaringar i ett anfall av skam? Nej. Vad kan jag göra då?".

Svar: Du kan väldigt lugnt och sansat gå igenom hur du i fortsättningen skall kunna bete dig på ett annat sätt. Inte gå igenom vad som hänt, utan hur du i fortsättningen skall göra för att inte göra om samma misstag.

Skriv en lista, kanske. Var föberedd. Identifiera problemet, och var inte rädd. Få inte panik. Säg "förlåt" till de drabbade, men vräk inte ur dig din skam på dem, det kommer inte leda till någon förståelse alls, tvärtom. Visa istället för dem, om du vill, hur du har tänkt dig att i fortsättningen göra för att inte skapa en liknande problemsituation. Du kan berätta, om det är någon du litar på och står nära, att du har insett vad du gör för fel och är beredd att försöka ändra dig. Detta ger personen en förståelse för att du faktiskt kämpar och anstränger dig, vilket minskar skammen.


Se där! Det är inte för inte jag har en terapifåtölj i mitt rum. Om än belamrad med saker.

Nu tror jag att jag sitter inne med all livsvisdom, iallafall inom ovan nämnda område. Så är det antagligen inte. Säkert funkar det inte alls för alla människor, men det är ett försök iallafall.

Ett försök till hjälpande hand samt ordningsskapande i denna kaotiska värld.

Av Dean - 5 oktober 2009 16:16

 

Försökte verkligen förstå Göran Hägglund. Nu har jag läst hans debattinlägg, och rödmarkerat stycken som jag tänkte kunde ge något slags klarhet. Men det blir aldrig någon tydlig bild för mig. Även om jag både känner igen och känner inte igen hans resonemang. Jag är ju också mycket rädd för arga feminister, genusvetare och politiker som säger konstiga saker, och framförallt att folk skall tro att jag är en av de där arga som sparkar och spottar omkring mig. Det är jag ju inte. Jag är jättesnäll. Kanske inte vanlig, precis, men snäll och foglig är jag.

Det blir en sådan dissonans, mellan verkligheten i min vardag, och den verklighet Hägglund påvisar. Det där har jag så svårt för, det är som när jag läser en sexistisk veckotidning som kletar i ansiktet på mig att "så här är det ju" och min protest drunknar, vad hjälper det att jag inte känner igen resonemangen för fem öre när det står svart på vitt i en tidning. De måste ha rätt. jag måste ha fel.

Jag har ju också varit med om det där. Som Hägglund beskriver, fast på ett annat sätt. Kanske inte föraktet, förstås, som han berättar om. Föraktet för det vanliga. Jag kan någonstans känna igen det. I mina kretsar slänger vi oss med uttryck som heteronormativ och könsstereotyper, fast ofta på ett skämtsamt sätt. Jag tycker inte om att driva med folk eller skriva dem på näsan. Varför skall jag skriva dem på näsan? Vad menar du, Hägglund? Jag vill vara normkritisk, det tycker jag är roligt och det får mig att må bra, är det fel?

Det är svårt att förstå. Jag orkar inte riktigt, jag blir mest ledsen för att jag inte förstår, varför kan jag aldrig förstå något?

Sen läste jag vad andra sagt och skrivit om saken. Det är lite otäckt när folk är arga, tycker jag, det kanske ni har märkt. Jag tycker att det är otäckt när folk skriver saker på nätet som är mycket argt och som jag inte förstår. Man kan till exempel skriva att feminister vill förtrycka män, och det förstår jag inte. Det var ju inte det här jag ville, Hägglund, är jag ensam om att vilka ifrågasätta men inte vilja förtrycka och hata? Är jag ensam?

Marcus Birro tycker att Hägglund är en hjälte, och delvis kan jag köpa hans resonemang om en förstelnad vänster, men han är nästan ännu svårare att förstå än Hägglund, så flummig som han är. Två tredjedelar av texten handlar om att han har hittat Gud och sånt. Det skiter väl jag i.

Det blev mycket lättare att förstå Bob Hansson. Och jag känner mig rätt blåst och fjollig som tycker det, men Hanssons inlägg lättade upp hela mitt sinne och vecklade ut min rynkade panna. Nu känner jag igen mig igen. Kanske är det ett tecken på att just jag är vanlig; att jag inte förstår elitisternas resonemang och debattinlägg. Hägglund är väl också elit. Och värt att minnas är också att Hägglund är höger, det syns förvisso i hans inlägg att det framförallt går ut på att måla ut en stereotyp vänster som bov och skyldig till allt möjligt, speciellt folkförakt.

Jag blir mest trött och ledsen och tom och jag har lärt mig att låta det vara då, tills vidare iallafall. Det här förstår jag inte, Hägglund. Du får förklara. Om det nu finns något att förklara.

Av Dean - 17 september 2009 22:11

Jag vet att det är lite sent att ge sig in i debatten om ammande män. Jag brukar undvika debatter - eller att ge mig in i debatter, följer dem gör jag ju - eftersom de får mig att må dåligt och tvivla på mig själv, jag kan inte riktigt stå upp för det jag tycker vilket suger ganska hårt, men jag litar på att det växer bort med åldern. Men det kan ju inte hjälpas att jag faktiskt tänker saker om allt, och nu kliar det trots allt i fingrarna.


För övrigt skrev jag ju kort om Malin Wollins fullständigt värdelösa intetsägande kommentar i ämnet (som skrivande mäniska blir jag också väldigt upprörd över att folk kan uttrycka sig som femåringar och få betalt för det, Wollin är inte ensam och man kan ju egentligen inget bättre vänta sig när man läser kvällstidningsartiklar). Jag tycker om saklighet. Jag tycker inte om känsloargument för de tillför ingenting och gör det bara svårare att ta talaren/skrivaren på allvar. Visst kan man bli upprörd, men för sin egen och andras skull är det oftast bra att tänka efter innan man kastar ur sig konstiga kommentarer i stundens hetta.

I vilket fall, så tänker jag mig att det finns en väldig massa intressanta mekanismer bakom människors starka reaktioner. Som i de flesta könsrollsdebatter blir stämingen snabbt hätsk, och tenderar att fokusera fullkomligt på ilska och avsky snarare än sakargument.
För det rör ju sig faktiskt inte om att Sveriges regering har röstat igenom en ny lag där det står att alla män genast måste börja bära klänning och föda barn genom skjärten, samt amma sina barn - även om vissa verkar dra den slutsatsen. Klänning får man bära så mycket man vill för min del, oavsett kön; att föda barn analt kommer troligtvis aldrig någonsin att bli möjligt, men däremot finns det forskning som tyder på att det rent fysiskt är möjligt för ett mansbröst att producera mjölk. Vilket ju är väldigt intressant ur ett rent vetenskapligt perspektiv, precis som alla annan vetenskap kan vara mycket intressant oavsett vad den framkallar för känslor hos den som tar del av den.

Kanske hade det blivit annorlunda om det publicerats någon notis om mäns mjölkkörtlar enbart. Men så dök en snubbe vid namn Ragnar upp, och genast fick vi en fysisk person att hata.
26-årige pappan Ragnar vill alltså testa om han kan få igång mjölkmekanismen i sina bröst. Det rör sig om en enda kille i landet som vill utföra ett vetenskapligt experiment på sig själv. Och sitt barn, skall väl tilläggas. Jag har svårt att se hur barnet skulle skadas av detta; rent fysiskt kan jag inte tänka mig några faror alls, och vore det inte för omgivningens hårda dom skulle det antagligen inte skapa några nutida eller framtida psykiska men heller.

Men, frågar man sig, varför skall mannen amma? Det finns ju så mycket annat han kan göra för att få närhet till sitt barn! Så uttrycker sig de som inte är fullt lika hårda i sin avsky och vrede över detta brott mot naturen (som uppenbarligen rent vetenskapligt inte är något brott mot naturen).
Jag kan absolut hålla med om att amning inte är det enda sättet att få närhet till sin bebis, och jag ser heller inte att det vore absolut nödvändigt för män att börja amma, med tanke på att det rent generellt verkar kräva väldigt mycket mer tid och arbete än det gör för en kvinna (dock inte för alla kvinnor). Å andra sidan finns det så väldigt mycket här i världen som ju inte är nödvändigt, men som ingen ifrågasätter för att det är gammalt och invant.
Jag ser Ragnars försök som ett vetenskapligt experiment, och också ett sätt att skapa debatt, vilket han ju lyckats med. Men jag tycker inte att nej-sägarnas argument håller särskilt ofta.

För det första finns det en mängd mer eller mindre biologistiskt inriktade personer, som tycker att det är fint med de där kvinnliga och manliga skillnaderna, som gör oss unika och olika. Detta är något som har evolutionerats fram i miljontals år och yada yada, men att män kan amma än i vår tid, det är något vi däremot gärna kan bortse från. Alltså, de naturliga skillnaderna mellan kvinnor och män går att svälja, men de där obekväma likheterna som faktiskt också forskats fram, de spottar man helst ut.
Och sen finns det gott om folk som tycker att nu har genushetsarna gått alldeles för långt! Men det är väl inte genustänkarnas fel att killar faktiskt föds med bröst som liknar tjejers fast lite mindre (oftast). Och det är som sagt ingen som tvingar någon till något i det här fallet, jag har ännu inte hört någon genusforskare ivra för tvångsamning - och skulle en sådan dyka upp vore det absolut inte representativt för genustänkare och över huvud taget inte värt att tas på allvar.

Men det jag egentligen ville komma till är de riktigt aggressiva reaktionerna, de som består till 100% av känslor och invanda idéer om hur vi skall fungera och bete oss. Det tydligaste argumentet, om man nu skall kalla det för argument, är FY FAN VAD JÄVLA ÄCKLIGT OCH SJUKT-argumentet. Typ Malin Wollin fast lite värre.

Jag tror verkligen inte att den reaktionen har någon som helst saklig förankring, jag tror att den består enbart av rädsla, ovana och undanträngda känslor.
Det finns, parallellt med Ragnar och mansamningen, en pågående debatt om kvinnors bröst och bland annat offentlig amning. Många, många människor vill absolut inte se offentlig aminng, för att "det är äckligt!". Man vill inte se tantbröst i badhuset, man vill inte tröttna på de täcka kvinnobrösten och man vill ha dem enbart synliga när de är sensuella, inte när de är ådriga, utsugna och slitna, som de kan bli av amning.
"Det är så vackert att se en kvinna amma" säger vissa, och det tvivlar jag inte på att de tycker. Närheten mellan barnet och mamman, tilliten och kärleken, visst fan är det vackert! Men jag tror också att det är många som tycker att just det där med att ungen biter tag och suger från tutten är lite läbbigt. Precis som att nästan alla tjejer jag pratar med tycker att graviditet och framförallt förlossning är skrämmande och ganska äckligt. Jag tror, om jag får lov att spekulera lite nu, att väldigt många av oss egentligen tycker att amning (och för all del blodiga födslar och annat) är lite skrämmande och äckligt. Men vi har lärt oss att det är så det går till, ingen vettig människa skulle vilja förbjuda en mamma att sitta hemma och ge ungen bröstet för att "jag tycker det är äckligt!". Och den där ömhetsbiten är ju faktiskt väldigt fin - om man håller blicken på de bådas ansikten och unvdiker den giriga lilla munnen och kroppsvätskan som sipprar ut ur bröstet och in i den dräglande tandlösa munnen (förlåt om jag fick er att tappa aptiten nu).
Men när det nu alltså dyker upp en man som vill apa efter det här, då kan vi äntligen få utlopp för vår hemliga avsmak, den vi egentligen känner för allt det där som är alldeles för naturligt och magstarkt för vår hygienbesatta civiliserade kultur.
Är det inte så kanske? Jag tänker mig att den biten kan ligga bakom äckelkänslorna (Ragnar säger själv att han rakar bort sitt hår, så hår i munnen behöver man inte oroa sig för - för övrigt har många kvinnor ett och annat strå på sina bröst). Fast framförallt är det väl könsrollerna som våra arma hjärnor lärt sig att fungera efter som vi därför är beredda att gå över lik för att beskydda.

Av Dean - 16 september 2009 18:14

Jag är oerhört dum i huvudet.

Om man sätter sig och läser först Anna Anka och sen Slitz, då är man så jävla dum att klockorna stannar. Då skyller man sig hårt och brutalt själv att man inte är så pepp på livet efteråt.

Men psykologerna säger ju att man skall gå igenom sin ångest - jag tycker fan att det låter bra. Gå igenom sin ångest... Men hur gör man? Sitta och glo i väggen?

Jag tror jag väntar, det kommer fler ångestar for sure.

Av Dean - 15 september 2009 20:08

Och en annan grej. Det skall hållas nåt slags fyllefest med tema genderbender på Västhem imorgon. Jag kände ganska snabbt en viss aversion mot temat; jag gillar ju allt som är queert, men just därför känns inte uppfattningen om att det skulle vara något världsomvälvande att alla tjejer skall komma i skjorta och killarna kleta på läppstift, så väldigt kul och fräsch. Säkert kul för dem, men jag befinner mig liksom på en annan breddgrad känner jag. Innan jag tagit reda på att ingen jag hänger med hade lust att pallra sig dit hade jag iallafall en plan om att komma dit som tjej.

Igår fick jag frågan från en i klassen om jag tänkte gå på gender-bender-festen, jag vet inte vad jag svarade, men jag tror att personen som frågade tolkade det som att jag inte förstod vad det innebar, för h*n förklarade att jag skulle komma dit utklädd till kille. "Nej, till tjej" invände jag. Nej, till kille sa h*n igen och jag invände en gång till, vilket verkade förvirra min vän en hel del. Jag stod fast vid att jag tänkte klä ut mig till tjej om något, varpå h*n påpekade att det kanske skulle börja gå rykten om mig. Jag fann situaionen oerhört lustig. Och märklig. Rykten? Som att jag skulle bry mig? Borde jag bry mig? - det var nåt nytt. Jag trodde rykten spelade ut sin roll då man slutade högstadiet. Nej, kanske inte, men på en folkhögskola, i en klass med feminister, vänsterkids och veganer, trodde jag inte att någon skulle höja på ett ögonbryn för att jag drog gender-bender-temat ett steg längre.

Nåväl, det var ingen stor grej. Mest en lustig grej. Jag skrattade åt ryktes-skräckpropagandan.

(Jag hade gärna gått på gender-bender-party bara för att se om några av killarna såg bra ut. Men nej, jag tror jag sitter hemma och skriver eller läser istället, i mina vanliga könlösa kläder.)

Presentation

Omröstning

Är det viktigt att vara konsekvent?
 Ja, iafallafall när det gäller politik.
 Ja, absolut, så ofta som möjligt.
 Nej, varför skulle det vara viktigt?
 Det kan vara bra att sträva efter, men inte nödvändigt.
 Fan vad du är pretto, tagga ner och skaffa en hobby istället för att ställa dumma frågor.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2011
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Gbg


Skapa flashcards