Jag skulle ju visa min tankekarta ikväll. Den med hundrafem tendenser som jag satt och knåpade ihop på biblioteket istället för att plugga.

Det är inte så jävla hemskt att vara ärlig som jag tror. Dessutom vet folk mer än man anar. 

Jag ska vara ärlig snart, tror jag. Bäst så. 

Förlåt, jag tar tillbaka.

Det är väl såhär för alla. Iallafall för vissa. Det betyder isåfall att det finns andra någonstans, som tänker som jag. Dem har jag aldrig träffat. Jag talar alltid till mig själv som ett småsyskon, jag hoppas att jag någon gång kan hjälpa någon. När jag själv är vuxen och stark och fri.

Den där vackra dagen man väntar på.

Men någonstans måste de finnas då. Och jag sitter här och hetsar upp mig och ska göra allt så himla svårt för mig. Sådana är "vi".

Vi.

Finns det ett vi.

Jag har grova problem med sanningen, dess största brist är att den inte finns. Bar hundra olika sätt att se på saken. Det gör det svårt. Dessutom är det bara jag som kan se, ingen annan får se, ja, jag har jättesvårt att prata om mina känslor.

Men förlåt, jag får för mig så dumma saker ibland. Och där sitter ni och läser och tänker att ni är maktlösa, ni kan inte göra någonting åt hur jag "mår".

Jag var ju så glad ett tag, varför kunde jag inte fortsätta med det?

Ingen anklagar mig, det har jag sett till. Jag har monopol på att anklaga mig själv coh gör det allt vad jag kan, använder era tankar för att krossa mig sjläv, fast ni kanske inte ens har tänkt dem.

Jag sysslar med sånt.

Men tro inte att jag inte försöker skärpa mig, jag går i terapi och terapi och grejar och det blir bättre och bättre dag för dag.

Och då säger ni (bestämmer jag) att Är det inte bättre att inte rota så mycket i det?

och det kanske det är jag har ingen aning men nu är jag här och man lägger inte bara ner hur som heslt, det funkar inte så.

Förlåt iallafall.

En vacker dag är jag stark och smart och vet precis var jag står och vem jag är. Och har slutat vräka ut mitt privatliv på nätet inför tusen främmande männsikor, usch vad fult och smutsigt så gör man bara inte. Man får väl prata med en anhörig istället för att söka bekräftelsa, tänker ni (bestämmer jag) oc då säger jag att Jaja, det är jävligt lätt för er att säga och sen säger jag Förlåt, jag vill inte vara otrevlig, men jag krälar här i smutsen och slickar fötter för bekräftelse, sånt är mitt liv, sköt ni ert så sköter jag mitt och dra åt helvete för ni har inte fattat ett skit, säger jag och sen säger jag Oj, förlåt, igen.

Nu slutar jag.

En vacker dag blir det andra bullar. Då slipper ni titta på mig med bekymrade blickar och tänka tankar som jag bestämmer och styr och använder som nålar mot huden.

Man är väl ingen fjortis heller. Skam och skuld och lite hopp om ett normalt liv. Som att det vore så jävla synd om mig, allt är självförvållat och jag kan bara antingen hålla käften eller kasta ur mig allt allt allt, jag har inget val.

Men en vacker dag.

"Brukar du prata med dig själv?"

JA, ropar jag ut i min ensamhet. Fortsätter ropa JA på alla frågor som känns igen. Quiz är grejen, jag önskar det fanns fler av dem. Bara lite förströelse. Ja och nej och nej och ja och aldrig får man veta något på riktigt. Det sliter isär mig.

Om man säger tillräckligt många gånger till sig själv att man inbillar sig blir man galen. Jag är nästan säker på det, och jag vill inte bli galen. Måste mata båda sidorna i mig, jag har inget val förstår ni. Jag kan inte välja sida, inte så länge jag inte vet. Hur länge ska dom slita i mig?

Hur mycket som helst kan skyllas på min situation, det är inte vettigt för mig att sitta här, men faktum kvarstår. Någon måste vara grundligt fel när det kan leda till sådant vansinne. Inte skulle andra ha betett sig så här, nej, jag tror bestämt att andra skulle ha klarat sig bättre än jag gör.

Det är så svårt att leta speglar, jag hittar mig själv lite här och lite där och ändå är det bara fel fel fel och inbillning. Nej då nej då. Ska jag gå blind hela livet tycker ni?

Jag är jävligt kritisk. Jag kastar mig inte in i någon dum vanföreställning, jag sågar mig själv av på mitten hundra gånger i små små bitar och matar fiskarna, när det gäller att analysera är jag inte lat. Gång på gång ska lärorna omprövas.

Så tro inte att jag smiter i väg och gör mig märkvärdig för skojs skull. Det finns väl andra sätt att gå sin egen väg än det här.

Det är något bortom bergen, något går och lockar mig och beder, kom till oss ty denna världen, den är icke riket ditt.

Jaja, alla har sagt det förut, alla är udda och alla är knäppa och alla har det svårt och alla och alla och alla men vart ska jag ta vägen då för det finns ingenstans där jag ser mig själv, ingenstans.

Och om miljö är en faktor är likförbannat gener en annan. Jag trodde jag hittade hem men dom drar i mig, trycker mig tillbaka, dom ser ingenting och jag vill inte visa vad jag bär i famnen, håller det tryckt mot hjärtat och ingen får se. Jag förväntar mig inte att någon ska förstå, jag förväntar mig itne att någon ska vara intresserad och lyssna, och att någon ska ta mig på allvar. Jag tänker aldrig aldrig berätta. Jag klarar mig, hittills har jag klarat mig men mina tankar har dom kladdat tillräckligt på, jag tänker aldrig aldrig berätta. Jag stannar här inne, det fungerar, ingen får komma in.

Ska vi leka leken nu? Nu leker vi leken, leka och låtsas att allt fungerar, leka kön, leka vuxen, leka sex, leka social kompetens, leka orken, leka lusten, leka viljan, leka förståelsen och kunskapen och livet.

Runt runt runt, jag gör en avslappningsövning och är tom fast full med ulliga moln. Någon gång kan vi ta varandras händer och förstå lite grann, säga att det spelar ingen roll.

Men nu spelar det roll. Det spelar jättestor roll. Ändå tiger jag. 

Jag förväntar mig inte att någonsin se mig någonstans, man kan vara med i leken fast man är osynlig. 

Måste skaffa den där jävla psykologiboken.

Kompenserar för plugget som gick i stå när alla instud.frågor löd "Läs kapitlet i boken om blablabla och föklara begreppet blablabla" genom att betala räkningar. Sådärja, två psykbesök betalda, duktig jag.

Inatt drömde jag om en jävla orm. Gul var den. Jag kulle på nåt omprov tror jag, jag och ett gäng andra ungdomar. En tjej hade sin kattunge med sig och jag tänkte att man inte får ha husdjur med för folk kan vara allergiska. Då uppenbarade sig plötsligt den fula gula ormen, och den var precis där jag var så alla trodde förstås att det var min jävla orm. Vilket det såklart inte var.

Jag visste inte vad jag skulle göra med det läskiga djuret, men så fick jag syn på ett litet aquarium som jag kanske kunde stoppa ner den i. 

Men jag ville inte ta i den! Om jag höll i den äckliga kroppen skulle den säkert bita mig i handen. Jag frågade en kille om han hade lust att bära iväg ormen, "aldrig i livet" sa han. En tjej tyckte väl att jag var mesig så hon tog tag i ormkräket och stoppade ner den i glasburen. 

Inte hjälpte det, på en knapp sekund hade den slingrat sig ut igen. Och så bet den mig i hälsenan!

Äckliga ormar. Usch.

Det är redan onsdag. På lördag fyller farmor år. Jag har slarvat bort mitt jävla schema och vet inte när jag har min nästa lektion. Måste skaffa boken. Måste en del annat också, jag har en lista. Alla papper i en enda röra. Trött.