Okej, man måste faktiskt få ljuga ibland. Eller hur?

Små vita lögner liksom. En lögn kan ju till och med bli en sanning!

Och så falskt är det ju inte, det rör ju sig inte om ett förfalskande av hela min identitet och personlighet, bara en liten sminkning av min image. Dessutom är det halvsant, tycker jag. Och ibland kommer man helt enkelt inte på något som både är sant och låter bra. Då måste man ju få dra till med något. För allas bästa.

Jag beskrev mig själv som positiv i en arbetsansökan.

Det känns riktigt bra faktiskt!

Jag är positiv! Det är min nya anda, att vara positiv, våga saker.

Herregud, man kommer ingenstans i livet med att tala sanning i alla väder. Man bara harvar runt i gamla invanda föreställningar. Ibland får man ljuga och se vart det leder en. Våga lita på det som är ovant, gå dit man aldrig gått, vända vindarna, tända stjärnorna, tänka tankar aldrig tänkta, och så vidare.

Dessutom är det förbannat svårt att dra sig till minnes sina goda egenskaper när det var ett tag sen man sökte jobb.

Hmm, långsam - nej, det är inte bra att nämna... Osäker - nej, nej, nej. Slarvig - aj aj! Pessimistisk - varning! Blyg, stammar, nervös - behåll det för dig själv.

En gör så gott en kan.

Dåligt självförtroende är som äcklig hostmedecin - håll inte kvar det i munnen för det gör ingenting bättre, bara svälj det! Ner med skiten och trolla med knäna. Gör det omöjliga.

Träna tankarna: jag kan, jag vill, jag törs. Låt det dåliga väga lätt och fokusera på det som är bra.

Livet är som en arbetsansökan. Du kan klaga på dina dåliga sidor, men då kommer du aldrig någonstans. Om du vågar se något som är bra hos dig själv kan det hända att du iallafall får komma på intervju - om du har tur.

"Om man är positiv som fan, så går allting bra!"

Och det är ju jag, inte sant?

I min framtidsvision finns det två alternativ:

Antingen kommer jag se tillbaka och tänka grejer om hur ung jag var, hur lite jag visste, att jag gjorde allting mycket svårare än det är och att det var synd att jag inte bara kunde acceptera vad jag är och bara vara.

Eller så kommer jag tänka tillbaka på hur ung jag var, hur svårt jag hade det, hur lite jag visste och att det var synd att jag inte vågade stå för den jag var fullt ut även om jag inte var säker.

Jag hejar på det senare alternativet. Det är ju som vi alla vet väldigt surt att erkänna att man hade fel. Så jag svartmålar den första framtidisvisionen av mig själv, klär den i löjliga kläder med hysterisk frisyr och sminkning, framställer den som en påstridig och självgod normativist så långt ifrån mitt jag det går.

Medan mitt framtida jag nummer två är rebellen, hjälten, sanningssägaren.

Såklart att jag är partisk, vad annat kan man vänta sig?

Det är bara att låta tiden ha sin gång och se vad jag kommer att säga eller tänka när jag en dag sitter där och ska förklara för någon osynlig person om hur fel allt blev när jag var ung och dum och ganska feg.

Om jag kommer vara häxan som klappar på huvudet och himlar med ögonen, eller den eftertänksamma, respektfulla, kloka, hjälpsamma, förstående osv osv osv i all evighet.

Vänta och se.

Jag byter namn till Dean, in between.

Det blir fulare än om det bara stod Dean, men det är ändå bättre. 

Jo, det är så himla bra, jag älskar ordkrumelurer som rim och ordvitsar etc. Och Dean, in between, det rimmar. Och det säger egentligen allt om mig. Jag skulle kunna sluta blogga nu och bara ha namnet kvar.

Krack, sa det när mitt löfte om att inte sitta vid internet innan kl. 15 bröts. Men hur lätt är det när man måste skriva och sen mejla iväg en bokrecension, nätet är redan uppe och man liksom bara råkar snubbla in på några sidor man vill kolla.

Det är knepigt att få vardagen att framstå som lite rolig. Det är en sak (inte roligare, men enklare) att ha ett jobb att gå till. Ett tvång, liksom. Ska man sköta sig själv är det svårare. Då krävs motivation. Min svåra grej. M-m-m-o-tt-ti-va-va-va-schoooon. Svårt, svårt.

Knepet är väl att fråga sig själv hur hemskt det är egentligen? Hur länge man måste hålla på med det? Vad man kan belöna sig själv med efteråt? Vilken miljö som krävs för bästa möjliga koncentrationsbibehållande? Om det finns något som kanske rentav är lite roligt med uppgiften?

1. Inte speciellt hemskt.

2. Inte speciellt länge.

3. Desvärre ingen aning. Sparka boll? Spela piano?

4. Tänt ljus, städat och tyst, en kopp te och ordning på pappren.

5. Jorå. Jorå. Sålänge det inte är svårt.

Dagens viktigaste är iallafall gjort (recensionen).

Jag drömde skitjobbigt imorse. Vakna av klockan och snooza och vakna och snooza är egentligen världens sämsta. Jag drömmer skitmycket och sen går jag runt och tror att saker har hänt fast jag bara har drömt det.

Imorse drömde jag att jag gav mig ut på stan, det var vrålkallt och jag hade bara handduk på mig för jag hade duschat. När jag klätt på mig mötte jag mamma som anklagade mig för att ha struntat i att vi skulle göra någonting en viss tid som jag glömt bort. Hon lät inte alls glad. Jag fick ett ilskeutbrott och dunkade huvudet mot en stenvägg.

Drömmar är ihopgeggade händelser, tankar och minnen från vaket tillstånd. Jag var sån där ibland. Men det var bara en dröm och nu är jag vuxen och mogen och sånt där dumt händer aldrig längre. Jag är väl inte självdestruktiv heller! Jag kan minsann tygla min ilska, jodå! Inga konstigheter.

Dagens lista lyder:

Bokrecension: check!

Instuderingsfrågor: idag.

Lämna grejer på ABF: imorgon.

Röja på balkongen: senare.

Plocka undan i sovrummet: idag.

Betala räkningar: ikväll kanske.

Sök jobb: blä.

Ojoj, när blev klockan tolv?

Dags att röja. Röja är roligare än plugga. Ju mer man skjuter upp desto roligare blir det sen! Japp.