Patrik är ute på viktigt uppdrag ikväll igen. Nervös som sjutton, han frågar mig om batteriladdaren han pekar på är tom, vilket man tydligt ser att den är. Bara för säkerhets skull. Allting måste kontrolleras minst tre gånger.

Andra dagen hemma från jobbet. På det här sättet börjar livet kännas möjligt, med en frilansande sambo öppnas dörrar till ett friare och mer levande liv. Det känns så nu. Min vardag blir också mer effektiv med någon hemma i huset som kräver sin plats. Sprider jag negativa energier omkring mig är det fler än jag som drabbas.

Patrik undrar om jag vill flytta till Jokkmokk. Han är en friluftsmänniska med förkärlek för norra Sverige.

Tänk att han fick mig att traska hela vägen upp för Kebnekaise. Jag tror det knappt nu när jag tänker på det.

Jokkmokk... Jag drar ner ett antal mil, till Sundsvall.
Från början hade jag föreslagit en flytt till Göteborg. Lite för mesigt kanske. Man måste våga satsa.

Vi drömmer och önskar men vågar kanske inte så mycket. I och för sig inte bara negativt att vara försiktig av sig.

Jag tycker att Patrik är modig iallafall, han vågar och orkar jobba vidare med sitt fotograferande trots motgångar och ett krävande heltidsjobb. Det är väl så när man vill något väldigt mycket, man måste hålla hoppet kvar.

Konstigt nog förstår han inte hur stark, duktig, ambitiös, snygg och bra han är. Precis som jag då. Jesus sa visst att man inte ser bjälken i sitt eget öga, men jag skulle nog säga att man kan vara ganska blind när det gäller både negativa och positiva sidor hos sig själv.

Det roar mig annars att vi är så olika. Jag tycker det finns något positivt i det. Jag vet inte vad, mest är det roligt. Det är en liten frihet också tror jag. Man måste inte apa efter, eller tävla med varann. 

Vart jag än går sprider jag prylar runt mig. Har jag städat hela huset dröjer det någon timme innan det börjar bildas högar av grejer igen. Dessa eviga högar av ångest och maktlöshet, usch.

Mitt sätt att inreda går efter principen More is more. Ju fler roliga personliga prydnadssaker som står framme och ju fler tidningsurklipp, lappar och bilder som sitter tejpade på väggen, desto mer själ har man gett åt rummet. Att man sen inte klarar av att vara där inne och samtidigt tänka, är en annan sak.

Jag har försökt att rensa, speciellt efter att jag träffat Patrik (medan jag bodde hemma) lät jag mig inspireras och försökte sålla bland alla mer eller mindre meningslösa saker. Det var svårt. Speciellt då jag omöjligt kan slänga små saker som föreställer djur eller andra varelser. De har själ! De kan bli ledsna!

Nu, när vi bor ihop, har jag blivit "tvungen" att dra ner. Men jag saknar inte kaoset av färger och intryck, skulle jag få abstinens har jag djungelgardinerna i vardagsrummet, och kylskåpet har jag också tagit mig rätten att pryda med vykort och tidningsartiklar som iallafall har ett visst värde, både emotionellt och informativt. 

Patrik är mer den typen som med en bekymrad rynka i pannan putsar glaset på en fotoram som besdlats av ett fingeravtryck. Själv skulle jag inte ens ha ansträngt mig med att rama in, men för honom är det viktigt att tavlrona hänger på rätt nivå, har matchande ramar (svart helst) och hänger rakt.

Nu framstår han kanske som en pedant tråkmåns men så illa är det inte. Patrik är väldigt rolig, tramsig och söt vid sidan av sin förkärlek till ordning.

Till skillnad från mig är han lite mer mogen och vuxen  - utan att vara tillknäppt och ansträngd.

Han har helt enkelt inte lika svårt som jag att ta ansvar för räkningar, att hålla ordning i huset och att gå ner och tvätta när det behövs.

Jag må vara oerfaren och okunnig när det gäller teknik, men en rent livsnödvändig syssla jag är bra på är matlagning. Jag anser att Patrik är bra på det också även om det mest är jag som håller i den biten.

Han är bättre på att baka iallafall. Jag slarvar mig igenom det mesta och i bakning gäller det att ha rätt mått. Med Patriks finess blir resultatet bättre.

Man kan väl säga att vi kompletterar varandra, fast jag vet inte om jag ser det på det sättet. Vi kanske kan lära av varandra. Eller bara lära oss att respektera varandra och ge oss friheten att vara olika.

Var bara tvungen.

Det fanns en med James Dean-bilder (!) men det var fel version av låten tyvärr. 

Fin sång va. Det är jag som sjunger. Nä, det är inte jag, jag bara ljuger.

Godnatt nu.