Jag kan inte sätta fingret på känslan. Det är kvällen förstås. Det är som att först nu har alla känslor vaknat till liv, alla samtidigt, så det är mycket glädje, sorg, oro, nyfikenhet, lust, olust, rädsla och diverse annat mojs.

Jag skulle vilja hålla hårt om saker och vara mycket säker. Till exempel skulle jag kunna tänka mig att röra runt inom ett enda område, jag skulle kunna samla spikmattor och doftlampor och hantlar och linfröolja och tro att det är nåt att ha, huvudsaken är ju att jag tror. Jag skulle behöva tro lite mer.

Tillexempel på mig själv också, men det orkar jag inte snacka om nu. Jag önskar. Och idag har jag tänkt lite på att ta mitt ansvar men jag vet ju inte hur. Förstår ni? Jag vet faktiskt inte hur. Skulle nog behöva lite hjälp. Mina egna självhjälpsmetoder spretar åt alla håll, och jag är så trött på det här nu. Att jag aldrig vet någonting och att allting skall dra så förbannat åt alla olika håll. Jag slits ju sönder.

Idag har jag också sagt att jag är redo att offra mig, att skära bort den delen av mig själv som orsakar problem. Men det var jag inte alls, visade det sig. Jag är fortfarande för fäst vid mig själv. Och jag vet inte om det är rätt, jag är inte övertygad. Inte om någonting är jag särksilt övertygad, mer än möjligtvis det att världen är en grym plats. Det är ju ingen skoj övertygelse tycker jag. Kunde vara kul att ha nåt annat att hålla fast vid också.

Men man ska väl inte klaga.

Fångar känslan, kanske:

Börjar tröttna på bröstcancerjippot. Började tröttna redan då det drog sitt första andetag.

Inte för att det är fel att bedriva forskning mot cancer - tvärtom. Däremot känns det inte så pepp att shoppa kellogs cornflakes och rosa blus på h&m och sen känna sig nöjd med att två öre har gått till forskning inom en av alla cancersorter som finns. Varför inte bara skänka pengar rakt av istället för att haka på trenden.

Men det är väl just därför som jag är så jävla deppig, för att jag inte kan unna varken mig eller någon annan att känna lite gemenskap och kämparglöd i liten vardagsskala. Jag genomskådar allt. Det är fruktansvärt tröttsamt. Jag är väldigt trött.

Jag sover för mycket. Många många många timmar sover jag. Imorse vaknade jag efter nio. Det var ovanligt tidigt och det säger väl allt.

Nåja, tids nog blir det bättre. Puberteten vara längre för vissa.

Det har hittills gått ganska bra. Idag alltså. Jag har dammsugit alla rum. Läst en del (sådant som skall läsas) och betalat räkningen (med lite telefonhjälp från Patrik).

Det är schemaläggning som är välsignelsen. Och så bra man mår. När det gällermig finns det en väldigt enkel naturlag att tänka på:

Om jag inte MÅSTE göra något - då gör jag inte ett skit. Måste jag inte somna i vettig tid, kan jag lika gärna sitta uppe. Måste jag inte vakna på morgonen för att passa en viss tid, då kan jag sova i evigheter. Måste jag inte göra allt det där som jag vet att jag måste göra, då kan jag lika gärna göra nåt helt annat. Måste jag inte klä på mig kan jag ha morgonrock.

Det gäller bara att bestämma sig. Nej, usch, så hemskt det lät. Men iallafall, för mig gäller det att redan från början hålla mig i kragen och följa schemat.

Skrev schema igårkväll. Har säkert gjort hälften. Eller, nej, men det "viktigaste". Nu ska jag klä på mig byxor också och gå till banken.

Ett gammalt inlägg i min blogg ger mig känslan att jag inte utvecklats alls under ett år.

Första ensamdagen här sen jag flyttade. Men jag är inte förvånad att det är som vanligt. För mycket dötid, för mycket hjärnaktivitet och för lite utförande av viktiga sysslor.

De två krönikorna jag skrev igår... Jag är orolig att de är för politiska. Man får inte vara politisk väl? Eller kanske. Det beror antagligen på vem man vänder sig till.

Har de senaste dagarna haft skallen full av olika anledningar att söka hjälp. Det är väl synd.

Och mamma hade läst mitt mycket mörka inlägg några dagar sen, hemskt! Jag trodde inte att hon läste; och jag är inte dum, men hon har själv sagt att hon aldrig läser den. Och så plötsligt väljer hon att läsa just det inlägget. Man vill bara gräva ner sig.

Idag var jag på stan, i brist på annat. Åt glass i t-shirt på torget. Det var varmt idag, elva grader, och mycket blött. Sen kikade jag på glasögon, men det var ingen bra dag för det för jag kände mig ful, isolerad och apatisk, så som tröst tänkte jag gå i min favoritaffär. Jag ställde mig frågan; vilken är min favoritaffär? Apoteket, dök upp i huvudet. Så jaggick dit och köpte vitamintabletter och pappersnäsdukar.

Satt och läste en blogg som kanske höll en något för komplicerad nivå för mig. Fick plötsligt impulsen att kopiera texten och klistra in i google translate som jag gör ibland (inte för att översättningen blir bra, tvärtom, men det går enklare för mig att ta in om det står på svenska), tills jag drog mig till minnes att det jag läste var rena rama svenskan och inget annat.

Hjälp, min hjärna är ett missfoster.

Men jag satt iallafall och spelade dataspel samtidigt som jag pratade i telefon innan, utan att tappa koncentrationen. Så? Jag kanske inte har problem med simultanförmågan. Jag är alltså en riktig kvinna. Med en värdelös hjärna.

Vad deppigt det blev nu då. Jag tror jag ska gå ut.

Jag önskar verkligen att jag trodde på Gud. Starkt. Och jag önskar så att Gud sade till mig hur jag skulle leva moraliskt, att han styrde mig, hårt men kärleksfullt, för mitt eget bästa. Jag skulle trycka undan känslor och tankar jag för hans skull, medveten om att det är det enda rätta.

Jag önskar att jag inte fick panik och antydan till dödslängtan av orden "vuxen" och "ansvar" och av frasen "man kan inte både äta kakan och ha den kvar". Att jag längtade efter att bli vuxen, uppoffra mig, åh, hur jag önskar att jag kunde uppoffra mig! Att jag inte var en av dessa unga, narcissiska, dekadenta och själsligt urholkade människor - om det nu är sådan man är. Jag önskar att de suddiga, desperata idealen inte fanns med i min världsbild; att jag var något inskränkt, konservativ, men mycket säker på min sak, och en av dem som iallafall aldrig behöver känna sig anklagad för att vara ytlig, egocentrisk, självömkande, bortskämd, lat och barnslig.

Att jag inte behövde känna mig skyldig till min generations cynism, otrygghet och tendens att omvandla varandra och oss själva till varumärken - om det nu stämmer. Det önskar jag.

Jag önskar att jag ville vara någon annan än jag är. Att det inte var ett självändamål för mig att våga göra annorlunda - utan tvärtom. Att det föll sig naturligt att göra som andra.

Jag önskar att det fanns utrymme för mig redan från början. Eller att det inte fanns alls, så att jag aldrig hade börjat gräva. Att jag inte behövde kämpa för utrymme i en tid då ingenting betyder någonting.

Jag önskar att jag kom från en vanlig familj. Inga jävla skilda föräldrar, inte ett jävla ensambarn, med de dystra ensamhetsideal som följer med. Jag önskar att mina färldrar lärt mig att göra som alla andra, och inte uppmuntrat mina dumma, dumma egenheter. Att de slagit mig på fingrarna, skällt ut mig, vad som helst. Matat mig med normer och kvävt all tendens till ifrågasättande.

Hur oansvarigt är det inte att låta sina barn vara annorlunda? Det är ett brott mot den människa som sedan skall bli och aldrig mer få ro i sin själ. Det är att lämna barnet till vargarna, vargarna, de har aldrig rört mig, vargarna. Det är det som är problemet, hur rädd är man inte för något man inte känner helt och hållet? Endast på avstånd har jag sett dem, hur de sliter sönder och lemlästar de som inte gör som den oskrivna lagen säger.

Livet är fruktansvärt. Jag antar att det går över; men det är ingen tröst, för jag antar att jag, mitt sanna jag, måste dö för att återfödas som en balanserad och trygg människa. Och då är det inte längre jag, och då har de vunnit över mig iallafall.

Jag är rädd. Jag är så rädd. Var är Gud? Varför kan jag inte tro?

En lista över mer eller mindre nödvändiga saker jag har köpt idag:

* Rakhyvlar (maskeradmaterial) i snygg blågrön färg! 10 kr.

* Armband och hårspännen (maskeradmaterial) 20 kr.

* Handmassagegrej (onödig) 7 kr.

* Havrebar (finns det inget svenskt ord för det?) 13 kr.

* Prydnadskatt (onödig, fast... nödvändig!) 8 kr.

* Stämpel (fruktansvärt dyr, men det var en tidig julklapp till någon) 50 kr.

* Ekologisk rostvål (det går ju åt...?) 16 kr.

* Schampo från Body Shop (går också åt, och det var Ice Blue!) 60 kr eller nåt.

* Ögonskugga och sådana pluppar man har till att smeta ut den med (maskeraden) 60 kr.

* Ringar (maskeraden) 30 kr.

* Nagellack (maskerad) 10 kr.

* Halsband (maskerad) 10 kr.

* Ful och rolig nyckelring (onödig) 10 kr.

* Reflexer (onödiga men billiga och bra) 5 kr.

* Hårgelé och hårspray (till maskeraden och till vardags) 70 kr.

* Grymt fula stövlar (tycker jag alltså. Till maskeraden) 75 kr.

* Lunch (absolut nödvändig och mycket god!) 55 kr.

* Resa dit och hem (kommentar överflödig) 94 kr.

Någon kan ju roa sig med att räkna ihop vad det blev. Men jag vet inte om jag vill veta.