Haha! En massa kommentarer har jag fått, det känns proffsigt och stort.

Idag tänker jag på Nissan Lagan Ätran Viskan. Och på inlandet, skogar och sjöar och järnväg. Och gräs och snö och grus och vatten och regn och sol och träd och buskar och maskar och sniglar och skalbaggar och flugor och myggor och igelkottar och grävlingar och ekorrar och små fåglar och stora fåglar och älgar och björnar och barr och löv och mossa och kvistar och svampar och små städer och tystnad och människor och vinden och ljud och brus och berg och dalar och kottar och ängar och klungor och så vidare och så vidare och så vidare i Sverige. Världens bästa Sverige.

Jag är fortfarande så där lugn och fin i själen, lite som att jag stannar här nu i stormens öga, eller håller andan under vattnet, ett tag.

Jag tror att mina psykologbesök hjälper. Även om det oftast känns som klyschor och gammalt babbel när jag sitter där, man upprepar samma sak gång på gång och jaja, kommer man nånstans med det här då?

Jo. Det dyker upp nya grejer när jag tänker, som små hjälptankar. Alternativen dyker upp, stora problem blir mindre, det svarta bleknar. Det måste komma utifrån.

Min tillvaro saknar mål. Jag simmar här under vattenytan och ser på allt som är vackert, håller andan lite till. Man måste drömma. Och aldrig aldrig aldrig ge upp. Jag är väldigt rädd för allting, jag är väldigt rädd för att bli bitter, att missa saker, att ingenting någonsin blir särskilt intressant eller märkvärdigt. Anspråkslös, nästintill asketisk, utanpå. Mycket mera inuti: färger och drömmar och kaos och önskningar och estetik och romantik. Sånt jag inte vill visa. Jag ger mig inte hän. Jag låtsas inte om. Jag väntar, låter bli, stannar, fegar ur. Undviker allt som kan leda till jobbiga situationer, dvs allt, precis allt, måste undvikas.

Det är viktigt att drömma. Ungefär lika viktigt som att ha varma skor på sig om man traskar runt på antarktis.

Jag vill gå till kyrkan och sjunga psalmer och lukta in stearinljus och stenväggar och lyssna på babbel ur bibeln och känna mig ren och fin inuti.

Det var så länge sen jag var i kyrkan, när jag skulle konfirmera mig vilket jag aldrig gjorde eftersom jag tyckte att utbildningen var aptråkig och konceptet luktade gammalt, då gick jag i kyrkan. Och då sa prästen att djur inte har någon själ, det är bara människor som har själ och kan komma till himlen och Gud och min kanin hade dött den dagen. Det var mitt fel att han dog, han fick feber och skakade och kissade och var jättesjuk och sen dog han.

Jag har dödat grodor också, jag fick grodor i en fiskskål en gång och jag minns inte men jag tror att de hade hoppat ut ur skålen, nej det var nog grodyngel förresten, mina riktiga grodor dog nog av svält.

Efter eller innan någon nyårsafton gick Toveh och jag till kyrkan, det var någon vän som skulle spela musik, men vi tog fel på dag eller nåt, det blev fel. Gotland är mycket vackert på vintern. Minnena är lite som en film eller ett museum med glasmontrar.

När farfar dog och när Nisse dog och när Barbro dog, då var jag i kyrkan. Eller inte när de dog, när de hade dött och skulle begravas eller spridas i vinden och sånt, då var jag där.

Jag hade sån feber när Barbro skulle begravas, det var den gången jag tappade rösten sen.

Man fattar ingenting när folk dör.  

Pslamer är det bästa jag vet att sjunga och spela. De är så vackra och behagliga och jag har fortfarande inte lärt mig att spela klassisk musik på piano, jag har gått två kurser i piano, en var i kanske fyra år, men ändå är jag nog mer självlärd. Jag kan fortfarande inte noter. Lite noter kan jag nu, c-noten har jag alltid kunnat och jag kan d och e nu också. Sen försvinner de in bland ränderna och blir svåra. 

Ibland spelar jag sånt jag kommer på själv men det försvinner alltid. Jag har spelat in litegrann på kasettband, i en melodisnutt hörs telefonen ringa i bakgrunden.

Förresten tycker jag inte om telefoner. Folk envisas att ringa när jag är upptagen. Ja, inte alltid. Men det händer.

Man måste anstränga sig i telefon. Det är nog det svåraste sättet att kommunicera, fast IRL är också svårt. När man kallar alla verkliga möten för IRL så vet man att man sitter för mycket vid internet.

Fast det blir konstigt när jag skriver också, jag lindar in mig och drar alltid upp filosofiska frågeställningar.

Jag tycker inte om att bli ställd mot väggen. Då får jag ett moln i huvudet och kan inte tänka.  

Ibland när man gör yrkestester och skriver att man kan jobba med människor så kommer präst som ett förslag.

Man måste tro på Gud då ju.

Jag tror inte på Gud och ännu mindre tror jag på min förmåga att vägleda när jag själv är så förvirrad och ombytlig.

Jag har alltid tyckt om religiösa mäniskor. I min värld är de humanistiska, tänkande, tillbakalutade människor som tål kritik och frågor. I min värld finns inga hatiska fundamentalister.

Slut om kyrkan. 

Idag är jag lugn och fridfull i sinnet. Jag har käkat en egen macka i bibliotekets källare och druckit mitt te som smakade beskt och plast, så jag drack bara en halv kopp. Det satt en kvinna på andra sidan av den runda gröna sittpallen, jag hoppades att hon inte skulle påstå att man inte får äta mackor i bibliotekets källare eller nåt annat jobbigt. Jag är rädd för att göra saker som man kan bli tillsagd att man inte får göra. Jag har busat för lite, då blir man en fegis.

En gång när jag var liten sprang jag och gömde mig under farmors säng, för att jag var så ledsen och arg av någon anledning som jag inte minns. Det var något med lakrits, jag har en bild av en liten halvmåne av lakrits.

Då skämdes jag så himla mycket över mitt barnsliga beteende. Det är hemskt att skämmas.

Och ibland får jag dåligt samvete för fullständigt ologiska saker, en gång började jag gråta för att jag inte äter paprika, jag kände mig så elak mot mina föräldrar för det. Verkligen hemskt. 

Fast egentligen är det roligt att leva.

Jag är så glad idag. Jag har lyssnat på Lars hela dagen och insett att han är förbannat bra som artist, texterna är bra också och melodierna och allt är bara väldigt bra med honom.

Vid kvällsmaten skar jag mig i tummen och det ville aldrig sluta blöda trots att jag satte två plåster över. Jag kan inte låta bli att lukta på det, det luktar så där äckligt unket om det. 

Jag är så himla glad och jag skrev ett fint brev till Annie på rosa papper som jag vek till en loppa, jag kom knappt ihåg hur man gjorde. 

Imorgon ska jag posta brevet. Så känner jag mig lite närmare mina vänner och lite mera levande.

Det är fel årstid att längta ut. Man ska kura. Dricka te och kura och dricka te och sitta i en filt och titta på TV och vänta på julen.

Jag vill inte tänka på julen, försök inte propsa på mig nån äcklig julstämning, jag vill inte ha julbord och fula tomtar och julklappstjafs, inte nu, jag är upptagen. Återkom om kanske en månad.

Veckan är full, det är dammsugning och disk och psykologen och brevet och projektredovisningen och kanske en promenad med Michelle och hunden och skolan börjar igen och jag har inte skaffat boken till delkurs två.

Jag ska göra en matsäck för jag hinner inte gå hem lagom till lunch, jag ska ta med mig te som jag kan dricka så att jag blir lycklig och lugn. 

Idag vet jag inte vad jag ska säga till min psykolog. Jag har skrivit i min svarta bok, blablabla, jag har så svårt att komma igång, komma någonstans. Det ska jag säga.

Jag måste skaffa ett jobb. Tomtid mördar. Eller tvärtom, tomtid ger för mycket liv. I don't need more ammunition, I've got more than I can spend.

Folk klagar på vädret.

Om man gick ner till havet igår så blåste man i vattnet och flöt långt bort och i land på en öde ö. Vilken tur att jag inte gick ner!

Idag är det mer grått.

Disken väntar på mig i köket. Smuts, smuts, halva mängden hushållssopor ligger i vasken. Äckligt!  Men bra.

Jag ska göra mig en kopp te. 

Jag vet inte om jag ska bli ledsen eller glad när jag hör den här låten. Men den är medryckande. Jag vill sjunga med.

Hjälp! Det är mördarväder ute. Åska och vrålregn - kanske hagel - och värsta stormen. Det kom på ett ögonblick också. Man kan ju bli skraj för mindre.

Fast jag är inte skraj, jag är modig och tuff. Jag äter banan, målar med tuschpenna på fingrarna och chillar. Och följer chatten med Lars såklart. Mina frågor dyker aldrig upp. Fast att jag bara frågar snälla och oskyldiga saker.

Det är något som saknas i mig. Känsla kanske. Jag vet att när jag spelar piano så saknar jag känsla. Det är trevligt men låter inte speciellt intressant. Jag har nog bara känsla för att skriva.

Eller så inbillar jag mig bara för att jag vill ha något att hacka på.

En sån här dag är det inte gott att vara sjön utan någon båt, skulle pappa ha sagt. Om vädret.

Uppenbarligen har jag ingenting intressant att komma med idag. Förlåt mig.