ANNIE!

Det kanske kan vara läge att meddela att jag har en ny blogg.

Ja, en ny. Ännu vet jag inte säkert vad som händer med tomatburgare, jag vill ha kvar den ändå i cybern. Kanske kommer jag att skriva här någon gång. Återstår att se.

Framtiden finns iallafall här.

Igår försov jag mig till lektionen och missade Annes debattinlägg i frågan om utbildning och bildning, och om folkhögskolors vara eller icke vara i den alltmer produktionsinriktade framtiden. Har som ni ser fått ett hum om vad det handlade omi alla fall.

Men nu till något helt annat.

Som jag låg och inte kunde sova igår, kom jag att tänka på, ja, hur sjutton kom jag att tänka på det egentligen...? Iallafall så kom jag att tänka på blågröna bakterier. Ni vet, de där små vattenlevande - ja, nu minns jag; jag var törstig, vilket osökt fick mig att tänka på vattnets förutsättning för liv, som ledde vidare till det liv som utvecklats i just vatten - algerna som en gång i tiden satte igång en energiprocess som ledde till allt det vi har idag.

Jag ägnade en hedrande tanke åt dessa osynliga små mikroorganismer som vi har att tacka för att vi finns, och snart slog det mig att för att ha varit så otroligt viktiga, så har de allt fått ett nesligt namn att stoltsera med. Blågröna bakterier. Är det tacken? Hitta på all värdlens latinska titlar till hela jordens flora kan vi, och döpa varje plats vi sätter foten på till något speciellt, och även alla djur har fått ett eget namn. Till och med ute i rymden har vi varit och namngivit den yttepyttigaste lilla månskrutt tillhörande ickeplaneter. Men inte kan vi ge de blågröna bakterierna, efter allt de gjort för oss, ett värdigt namn!

Jag kräver att all jordens ledare går ut och offentligt ber om ursäkt för att vi genom historien inte bara haft mage att blanda ihop alger och bakterier och felaktigt kalla de ovan nämnda för det tidigare, utan dessutom enbart kopplat samman all slags alger till något dåligt som förstör våra badvatten - samt att det någonstans i världen uppförs ett monument som hedrar dessa små hjältar.

Såhär dagen efter, när jag gör en liten sökning i ämnet, visar det sig att de små krabaterna faktiskt fått ett lite snyggare namn på sistone; cyanobakterier. Helt klart en bättring.

"Det anses inte politiskt korrekt att tycka si eller så" säger de. Och tacka fan för det, säger jag! Nu är jag inte rädd eller osäker längre. Jag har också en rätt att stå på mig och välja mina krig och föra dem som jag vill.

Nu är det väldigt bra. Nu kan du läsa, mamma!

Av flera anledningar är det ovanligt bra. Och efter regn kommer solsken, eller kanske i mitt fall - efter lågtryck kommer duggregn.

Det har varit lite svart ett tag. Men nu har jag kommit på vad jag ska bli när jag blir stor och då känns allting lite lättare. Samt en del annat kan jag tro men vad vet jag inte med någon klarhet. Jo förresten, att jag lärt mig att min respekt för andra människor inte får krossa respekten för mig själv. Och att jag tycker att boken om Ecce Homo gav mig någonting, ur något slags filosofisk synpunkt, och att jag har fått en bok om den mänskliga hjärnan och det är bra.

Och killarna i korridoren har diskat i köket. Halleluja. Bar en petitess förvisso. Har ätit spenat och hängt kläder på galgar och omorganiserat de utrymmen jag har, och sett en film om en hysteriskt käck och pratsam tjej och ätit chokladbollar med Lollo och Sara.

Klart slut.

Mår osedvanligt bra. Tilltro till både framtiden och mig själv, det är helt otroligt. Hade väl aldrig trott att jag skulle kunna uppbåda något slags tillförsikt för en framtid i denna värld. Men ikväll.

Läser om Ecce Homo-utställningen i en bok jag hittade idag. Elisabeth Ohlson Wallin, och jag var tio år när utställningen orsakade kaos. Läser om hur hon är rädd att ses som skränig och gapig, oy that's me, jag känner igen det. Världens fegaste kan man vara, fast det är inte så farligt om man inte är den enda. Jag måste spegla mig i andra. Det är hysteriskt livsnödvändigt och jättemånga gånger fanns det ingenting att spegla sig i. Det är därför, förstår ni. Då blir det tomt och i tomrummen växer demonerna.

Idag har jag ätit kokos från en riktig nöt som vi knäckte. Rätt onödigt, jag blev torr i munnen och verktygen slitna. Är det en nöt eller frukt förresten? Man får ju ta och bestämma sig här i världen!

Nu ska jag läsa mer. Hej.

Jag kan inte sätta fingret på känslan. Det är kvällen förstås. Det är som att först nu har alla känslor vaknat till liv, alla samtidigt, så det är mycket glädje, sorg, oro, nyfikenhet, lust, olust, rädsla och diverse annat mojs.

Jag skulle vilja hålla hårt om saker och vara mycket säker. Till exempel skulle jag kunna tänka mig att röra runt inom ett enda område, jag skulle kunna samla spikmattor och doftlampor och hantlar och linfröolja och tro att det är nåt att ha, huvudsaken är ju att jag tror. Jag skulle behöva tro lite mer.

Tillexempel på mig själv också, men det orkar jag inte snacka om nu. Jag önskar. Och idag har jag tänkt lite på att ta mitt ansvar men jag vet ju inte hur. Förstår ni? Jag vet faktiskt inte hur. Skulle nog behöva lite hjälp. Mina egna självhjälpsmetoder spretar åt alla håll, och jag är så trött på det här nu. Att jag aldrig vet någonting och att allting skall dra så förbannat åt alla olika håll. Jag slits ju sönder.

Idag har jag också sagt att jag är redo att offra mig, att skära bort den delen av mig själv som orsakar problem. Men det var jag inte alls, visade det sig. Jag är fortfarande för fäst vid mig själv. Och jag vet inte om det är rätt, jag är inte övertygad. Inte om någonting är jag särksilt övertygad, mer än möjligtvis det att världen är en grym plats. Det är ju ingen skoj övertygelse tycker jag. Kunde vara kul att ha nåt annat att hålla fast vid också.

Men man ska väl inte klaga.

Fångar känslan, kanske:

Börjar tröttna på bröstcancerjippot. Började tröttna redan då det drog sitt första andetag.

Inte för att det är fel att bedriva forskning mot cancer - tvärtom. Däremot känns det inte så pepp att shoppa kellogs cornflakes och rosa blus på h&m och sen känna sig nöjd med att två öre har gått till forskning inom en av alla cancersorter som finns. Varför inte bara skänka pengar rakt av istället för att haka på trenden.

Men det är väl just därför som jag är så jävla deppig, för att jag inte kan unna varken mig eller någon annan att känna lite gemenskap och kämparglöd i liten vardagsskala. Jag genomskådar allt. Det är fruktansvärt tröttsamt. Jag är väldigt trött.

Jag sover för mycket. Många många många timmar sover jag. Imorse vaknade jag efter nio. Det var ovanligt tidigt och det säger väl allt.

Nåja, tids nog blir det bättre. Puberteten vara längre för vissa.