Jag vet inte om jag ska bli ledsen eller glad när jag hör den här låten. Men den är medryckande. Jag vill sjunga med.

Hjälp! Det är mördarväder ute. Åska och vrålregn - kanske hagel - och värsta stormen. Det kom på ett ögonblick också. Man kan ju bli skraj för mindre.

Fast jag är inte skraj, jag är modig och tuff. Jag äter banan, målar med tuschpenna på fingrarna och chillar. Och följer chatten med Lars såklart. Mina frågor dyker aldrig upp. Fast att jag bara frågar snälla och oskyldiga saker.

Det är något som saknas i mig. Känsla kanske. Jag vet att när jag spelar piano så saknar jag känsla. Det är trevligt men låter inte speciellt intressant. Jag har nog bara känsla för att skriva.

Eller så inbillar jag mig bara för att jag vill ha något att hacka på.

En sån här dag är det inte gott att vara sjön utan någon båt, skulle pappa ha sagt. Om vädret.

Uppenbarligen har jag ingenting intressant att komma med idag. Förlåt mig.

Fan vad allvarligt det är jämt när man lever, jag är så trött på det. Jag vill gå ut i regnet. I hundra år i regnet. Blah blah blah.

Jag glömde mitt te i köket. Det blev kallt.

Jag säger att jag gör vad som helst, och jag menar att jag har sån lust att göra vad som helst. Framtiden kan vänta men det kan inte jag. Inte nu. Inte idag. Jag har väntat hela tiden. På att begripa vad jag gör här. På alla färgerna, blommorna, vågorna, gruset. 

Tusen koppar te har jag druckit. Vatten går in, vatten går ut. Vatten i blodet, vatten i hjärnan. Jag är vatten. Mmmmm...

Jag har för mycket tid. Jag har en klocka som går en kvart före. Någonstans finns det tid och någonannanstans finns det inte. Vad finns det där? Vad finns vid universums slut? Vad händer när man dör? Är existensen en illusion?

Jag kan räkna ett, två, tre - åh, det gör mig lycklig. Siffrorna, som älvor, står runt mig som när någon har svimmat och börjar vakna till liv. De säger Ett Två Tre Fyra här är vi, sov nu, sov nu...

Jag sover. Som ett djur som inte vet annat. Äta sova knulla dö. Jag ser allt i svartvitt - hej, här är jag! Kom och hämta hem mig nu.

Omringa mig - jag har inte en chans. Blodet rinner ut, bort, hem. Måla hela världen med regn och blod och cirklar. Så var sagan slut.

Livet är riktigt knivigt när det inte finns nån Gud som säger vad man ska göra. Det vore schysst om man trodde på Gud och hade en massa idéer för sig om rätt och fel och slapp gå runt och vara fri och lida kval.

Jag tror inte så mycket på Gud fast ibland gör jag det lite för skojs skull.

Tänk om man fick träffa Gud.

Det vore spektakulärt. På ett moln med varsin kopp te då. Det finns ju en del att klaga på. Saker som man tycker att Gud kunde ha rättat till efter alla dessa år. T.ex så undrar jag varför luftstrupen måste sitta så jävla nära matstrupen så man får vatten i fel strupe och börjar hosta hela tiden.

Men Gud har väl kanske gett upp lite med projektet Jorden. Det är ju fan itne lätt för Gud heller, verkligen inte! Vem ska säga till Gud vad som är bra och dåligt?

Fast ännu hellre skulle jag vilja träffa Freud. Jag skulle så gärna vilja veta vad han skulle säga om mitt psyke. Don't we all!

Tänk att ha en polare som Freud. Tänk att ringa honom på morgonen och bara:

- Hej Sigge! Vet du, inatt drömde jag blablablabla, vad tror du att det innebär?

Och då skulle han svara att dettyder på att jag har förträngda behov av blablabla och mitt undermedvetna vill säga mig blablabla.

Det vore spännande.

Jag tror att Freud var schysst, fast lite störd i huvudet. Lite som jag då. Vi två kunde vara det perfekta paret och driva varandra djupt in i vansinnets surrealistiska landskap.