Tråkigt nog blir mitt första inlägg på länge ett sånt där känslosamt kvällsinlägg, just nu känner jag lite för att lipa och skrika och grejer. Fast inte så mycket. Jag ska sätta på en låt med Billie the Vision.

Imorgon måste jag plugga. Det finns ingen motivation eller pepp i mig men jag måste annars blir det aldrig gjort och jag börjar känna att fan vad stressigt det blir nu snart om jag itne skärper mig. Hjärnan funkar inte riktigt. 

Elena säger att jag inte ska göra mig speciell genom negativa saker (tex "Jag är så himla korkad!!") och det gör mig så himla ledsen för jag har så svårt att se mig som speciell och bra annars. Jag känner mig lite som ett sjunkande skepp, det är fett mycket jobb att bygga sig själv och jag har aldrig haft nåt tålamod med något, någonsin.

Idag har jag tänkt lite att det vore jävligt skönt ändå att inte göra något. Bara gå hemma och ha fett med tid till allt möjligt.

I övrigt har jag bestämt mig för att lära mig allt jag inte kan. Lät det paradoxalt med tanke på ovan skrivet?

Jag måste börja väldigt basic för jag kan i princip ingenting. Jaja, jag kan en del, kreativ skit som bara gör mig trött och agressiv ändå, annars kan jag knappt något alls.  

Nu blev jag ännu ledsnare. Och ledsen blir jag också av mitt politiska ickeengagemang, hej, jag gör inte ett skit. Och tanken på att jag är så feg. Blaha blaha, ingen vill höra nån som använder högstadieklychor, och gud, första inläget på så länge, jag borde ha nåt bättre att säga.

Nu vill Patrik sova så jag får väl också göra det. Tänk så mycket energi jag bara inte kan kanalisera. Jävla skit att vara jag. Man ska vara positiv åh vad jag är bra och mat på bordet har jag fett med privilegier men skit är det ändå. Fy fan. 

Tre små vackra ord:

Internet Är Tillbaka.

!!!!! 

Inga kakor, inga bullar, inte ens glass. Allt är slut.

Lyckligtvis hittade jag min jordgubbsdrink (se ett tidigare inlägg med bild) så att jag kan skölja bort smaken av soltorkade tomater som jag brukar småäta ibland.

Allt som är rött är gott. Iallafall en del.

Igår jobbade jag, och jag vill verkligen blogga om det, men så har jag varit feg och tänkt att "tänk om mina arbetsgivare ser det och ger mig sparken för att jag kritiserar produkterna". Men vafan, om dom mot förmodan skulle se detta, och känna igen mig trots att jag inte har mitt "ritkiga" namn här (och fast de aldrig har träffat mig IRL), varför skulle de bry sig? Jag har väl all rätt i världen att skriva skit om valfri produkt utan att det ska spela nån roll.

Dessutom påverkar jag nog inte försäljningen med ett ynkligt inlägg på min lilla blogg som läses av tre personer på sin höjd.

Så; till saken.

Saken var en nästan färdig smulpaj, som ni säkert har sett reklamen för på tv. En mamma och dotter som enkelt och smidigt häller ner påsingredienserna i en form och stoppar i ugnen. Men för att inte gästerna ska få veta att de"fuskat" så plockar de fram mjöl och bunke och låtsas inför besökarna att de har bakat pajen själva.

Jag blev mycket irriterad första gången jag såg reklamen på tv.

Och nu har jag alltså stått och marknadsfört skiten en hel dag! Eller en halv dag kanske, pajpåsarna höll på att ta slut så jag fick börja på nödlösningen och servera tacopaj på eftermiddagen istället.

Jag ska förklara varför jag känner en sån stark motvilja och olust mot dessa nästanfärdig-pajer.

Först vill jag bara snabbt berätta för dem som inte vet hur konceptet fungerar.

Du köper en påse för 36.90, tar hem den och lägger den i frysen. När det är paj-tajm tar du upp påsen och klipper upp ena änden där bär/frukt ligger, och häller ut detta i en pajform.

Sedan klipper du upp andra änden och häller ut smuldegen ovanpå.

Och så in i ugnen, och det smakar lika gott som hemlagat! (Enligt reklamen och ett antal hjärntävttade människor)

Vad är det då för fel på harmlösa smulpajer? Det är väl himla smart och effektivt!

Jovisst är det effektivt. För att göra smulpaj är ju verkligen komplicerat och tidsödande. Inte.

Tack, snälla företag, för att ni gör vårt liv ännu enklare, så att vi har ännu mer tid att sitta framför teven och inte behöver anstränga oss alls någonsin.

Jag blir väldigt arg och ledsen när folk utan att blinka köper hem en sån här påse, det är som att de går med på företagens påstående om att "du klarar inte av det här själv".

Det jag läser in i detta är ett handlingsförlamande av människan, där vi säljer vår frihet och vår värdighet, genom att paradoxalt nog betala företagen mer och mer pengar.

Från att ha varit ett fattigt land har Sverige blivit ett rikt land, men bara rent ekonomiskt. Vi har mer eller mindre gott om pengar, men av någon outgrundlig anledning har vi ingen tid. Tid är inte pengar, uppenbarligen.

Och ju fler prylar och maskiner som skall hjälpa oss att spara tid, desto mindre tid har vi. Kanske har jag fel, kanske är tid pengar, eftersom varje tidsbesparare kostar en massa pengar och konstigt nog snarare verkar stjäla mer tid ifrån oss.

Främst mår jag dåligt av företagens attityd gentemot potentiella kunder "titta här, du behöver hjälp med det här och det här och det här och ingenting du tar dig för själv är tillräckligt bra, vilken tur att vi är här och hjälper dig!"

En idiot kan baka smulpaj. Det är enkelt. En idiot kan troligtvis må bra och ha kul när han/hon bakar en smulpaj.

Det är uppenbart att vi i vårt eldorado av prylar och underhållning är understimulerade och förslappade. Många har dålig självkänsla och tror sig inte kunna någonting.

Jag säger inte att det enbart är företagens fel, men självklart utnyttjar de detta faktum och spelar på våra känslor utan ett uns av samvete.

Vi behöver röra mer på oss för att tillfredställa våra kroppar som fortfarande har stenålderns fysik.

Men framförallt tror jag att vi verkligen behöver känna att vi Kan Själva.

Jag ser framför mig en gamling på ett äldreboende, som måste få hjälp med allting. Visst är det ett förnedrande och bedrövligt tillstånd.

Hur mycket skiljer oss från en sådan handikpappad person? När vi intalar oss att vi behöver en bil för att ta oss femhundra meter, att vi behöver fabriker som har gjort maten klar åt oss? Hur handikappade vill vi spela för att göra företagen rika och glada?

På förpackningen till denna patetiska färdigprodukt till smulpaj står det att "Produkten ger dig tillfredställelsen av att servera något som
känns hemlagat/hembakat och som du kan känna stolthet över,
trots minimal arbetsinsats."

Stolthet?

Det måtte vara en falsk och konstgjord stolhet över något som en fabrik har gjort i ordning och som man själv enbart stoppat in i ugnen.

Glöm egna recept och kunskaper. Glöm att du kan något eller orkar något.

Du behöver vår hjälp.

Det är vad de menar. Fast de säger det inte rakt ut.

Tro inte för en sekund att företagen gör något för att hjälpa dig och vara snäll. De tjänar pengar på att du slickar deras fötter. Punkt.

Läs även:

Den Hemlige Kocken - Mats-Eric Nilsson

Jag har absolut ingen inspiration att skriva men jag vill täcka över mitt förra inlägg som jag inte tycker är tillräckligt intressant, så nu gäller det att pressa fram nåt riktigt viktigt.

Det börjar bli vinter. Ett nästan bortglömt fenomen är tillbaka; min förfrysta nästipp. Usch, den var inte efterlängtad. Konstigt nog kan jag bara minnas att jag varit medveten om detta problem sen kanske förra vintern. Betyder det att jag av nån anledning inte lidit av kall nästipp tidigare vintrar i mitt liv? Eller att mitt minne har allvarliga störningsproblem (värre än jag förstått)?

I vilket fall så är det väl inte så väldigt plågsamt, men jag vill så gärna värma den att jag alltid stoppar ner nosen i armvecket eller bäddar in den i tyg från min tröja för att rädda den stackars biten. Vilket såklart inte hjälper, så fort jag släpper ut den igen så fryser jag om den.

Dock finns det en metod som jag tänkt prova, inspirerad av en viss person som vi kan kalla sXi. 

Denne sXi brukar börja sin dag med att stoppa in papperstussar i näsan och på så sätt torka ut allt eventuellt snor där inne. På så sätt slipper sXi gå runt och snörvla och snyta sig under dagen, vilket en annan gör oavbrutet.

Och snor = fukt, fukt = kyla, ingen fukt = mindre kyla!

Det är värt ett försök.

Förutom att inhandla en sagobok (sagor om blommor!)  illustrerad av Kristina Digman, och låna trehundra böcker från biblioteket (de hade hur mycket som helst om HIV men knappt något om ADHD som jag sökte), har jag dejtat min psykolog för första gången.

Jaja, det är väl ingen renodlad psykolog men jag har inte koll på vad allt kallas, nån slags shrink iallafall.

Han verkade helt okej, istället för att sitta i stolen mittemot stod han och skrev på en whiteborad, skrev upp saker jag sa och ritade upp mitt HärochNu. Ungefär tjugo gånger sa han "En tanke är ingen sanning", sen sa han det en gång till när jag ringde hemifrån för att boka in nästa tid. 

Jag fick en hemläxa också.

Jag ska skriva upp saker som känns ångestfyllda och jobbiga, vad jag tänker om det, gör åt det, och vad resultatet blir. 

Det är ganska enkelt att hitta saker som är jobbiga. Det slog mig att en sak som passade bra in på den där hemläxan var att nämna visssa problem för terapeuten. En del är lättare att ta upp än annat. Men man måste pressa ut det ändå, börja i en annan ände och slingra sig fram till det. 

Jag hittade en intressant bok på hans kontor när han smet iväg för att fixa nåt. Och jag tänkte att det där måste jag ta upp, annars blir det bara dubbelspel, så jag visade när han kom tillbaka att jag läst lite i boken.

Ah, vad jag fegar, jag kan inte säga det rakt ut här heller. Men jag har redan nämnt det.

Jag gillar att lämna ledtrådar som jag tror att ingen ska märka. Det gör mig verkligen förvirrad att inte veta hur folk ser på mig och vad dom tror om mig.

Men min mest kloka anledning till att inte bara  vara öppen är att jag inte är säker på hurvadvemvarför jag är ännu.

En mindre klok anledning är att man inte ska göra sig märkvärdig. Om man inte är märkvärdig på nåt sätt som man inte kan hjälpa.

Jag har jante i blodet. 

Nog om det, för annars kommer jag bara spy galla över mig själv och mitt sätt att leva i ett jättelångt inlägg som ingen vill läsa. Speciellt inte jag.

Gah, jag sa nog om det! Börja inte rota i det förgångna nu, hur du lyssnade på hur vissa dömde ut andra människor och därför själv blev rädd att hamna i rampljuset och riskera att bli baktalad.

Det som har hänt har hänt, HärochNu, HärochNu, HärochNu, för att citera terapeuten (ja, han upprepade HärochNu minst tre gånger på varandra).

Om jag ska skriva nåt mer ska jag nog göra det i ett nytt inlägg så det inte blir så jävla långt och utdraget här.

See you in another inlägg då.

Woa! Klar!

Det var ju inte så jävla avancerat. Vad jag ska göra allting onödigt svårt hela tiden.

Jag snackar om recensionen alltså. Ganska bra blev den också.

Jag blir lite sur på mig själv. Hur svårt var det? Lite knivigt kanske, men långt ifrån omöjligt. Ylva Wallin (det var hennes bok jag skrev om) har förresten en blogg här, HÄR, på bloggagratis.se. Jag trodde knappt det fanns seriösa skribenter på den här sidan. 

På tal om seriös, är det egentligen okej att se ner på andra människors bloggar? Jag antar att det inte är det, men jag tror att de flesta gör det.

Själv ser jag ner på bloggar som är felstavade och handlar om folks vardag  dag efter dag i oändlighet. Händelselösa och ointressanta dagböcker. Ni vet vad jag menar.

Men bara för att jag kanske skriver lite bättre, är det en ursäkt för mig att skriva om min trista vardag?

Var går gränsen? 

Nu är klockan fyra och jag har nån timme på mig att ägna mig åt valfri aktivitet. Helst något konstruktivt. Plugga till exempel. Nej, det skjuter jag upp till imorgon. Ringa någon. Eller skriva på min bok.

Jag väger mellan dessa två. Det blir nog boken. Försöka iallafall. Det kan vara svårt att komma tillbaka efter så lång tid.

Jag vet inte om det kommer bli någon stor författare av mig. Så slö som jag är.

Det som får mig att fortsätta är att jag tycker att det måste finnas en mening med mig. Jag hade ju kunnat vara fri från mina tankar och bekymmer, jag kunde vara bra på en massa saker. Men det är jag inte.
Jag är bäst på att tänka. Och att skriva.

Det säger sig självt. Utan skrivande, ingen mening med min existens.

Oj, vad deppigt säger ni men nu är det så och så vill jag ha det. Något måste hålla mig uppe. Och jag är alldeles för inkörd för att kunna tänka om i frågan. Mig ändrar man inte på i första taget.

Jag har precis plockat ner mina hantlar från bokhyllan och använt dem för första gången på ungefär ett sekel. Min bästa metod (den måste vara otroligt effektiv eftersom jag tränar så jävla ofta) är att lyssna på nån bra låt, och bestämma sig för att man skall utföra en viss övning utan paus tills låten är slut.

Ett tips kan vara att inte lyssna på någon Bob Dylan-visa som bara går på i all evighet, eller annan artist med förkärlek för långa utdragna sånger.

Jag tror inte det finns någon människa som är så bra på att leva efter devisen "Varför göra idag det du kan skjuta upp till imorgon" som jag. Eller kanske "Det är tanken som räknas"; också typiskt mig.

Jag har tänkt börja träna eller motionera på ett eller annat sätt sen tidernas begynnelse, och aldrig har det hänt. Eller rättare sagt, det har faktiskt hänt ett antal gånger: problemet är inte att börja utan att fortsätta.

Jag har tillochmed tänkt på sistone att jag ska dansa när jag har tid för mig själv (vilket jag ju har ofta utan att det leder till någon konstruktiv, kreativ ensamtid).

Men lusten finns inte alltid där. Det är rena rama omöjligheten att dansa om man inte har lust. Det blir bara dumt och olustigt.

Såklart att lusten skall komma när det inte fungerar, när man väntar på bussen till exempel.

På tal om lust: det är en väldigt dum grej. Man kan inte styra över det. Tänk om man bara kunde knäppa med fingrarna så hade man lust med något. Skitpraktiskt. Men nej, så kul ska vi inte ha det.

Istället ska lusten sätta sig på tvären stup i kvarten.

Men för att komma med något positivt: Jag har skrivit en veckolista. Eller jag har en pågående lista, med saker som behöver göras och vilka dagar de skall göras.

Idag till exempel: anmäla mig till halvfartskursen, ringa min lärare och säga att jag har bytt.

Gjort! Applåd!

Sätta upp en Nej till reklam-lapp på brevlådan, käka lunch.

Också gjort.

Jag har tillochmed bestämt vad det blir till kvällsmat (+handlat), den supersmarta metoden heter att tänka ut nästa dags kvällsmål kvällen innan, när man har LUST.

Ett måste kvar idag.

Skriva klart recensionen. Det blir bara värre om jag låter bli. Jag skäms redan till döds att jag inte fått tummen ur och skrivit om den där jävla boken ännu. Jag hatar att vara sen med saker och inte ha någon bättre ursäkt än att jag är dum, lat och ballar ur så fort nåt är lite klurigt.

Jag har lärt mig i Livets Skola att om man klantat sig i något så är det bästa att ljuga och säga att man inte visste.

Kanske inte funkar i det här läget, men i många andra situationer är det en klok lära som många olika människor upplyst mig.

Men bortsett från min smarta och effektiva veckolista så ser det dystert ut.

Jag är trött på att aldrig få något gjort och att sen behöva lyssna på min egen klagan över saker som bara jag själv rår för.

Buhu, jag är så klen och otränad.

Buhu, jag fick inget gjort idag heller.

Buhu, jag har inga vänner.

Buhu, jag vet inte vad dom snackar om för jag har inte lyssnat.

Buhu, min bok blir aldrig klar.

Buhu, jag skriver aldrig några krönikor.

Buhu, jag har så mycket kvar att göra, varför gör det inte sig självt så att jag kan sitta och uggla och gnälla över hur tråkigt jag har?

Buhu, jag har tråkigt.

Buhu buhu buhu.

Jag önskar mig mest i hela världen att jag ska få en personlig coach som går efter mig och sparkar mig i röven hela tiden.

Vips! så skulle jag bli framgångsrik, populär och snygg.

Eller iallafall någorlunda vältränad, lite mer positiv, lite mer effektiv, lite mer social, och så skulle jag ge ut min bok också och bli en hjälte.

Snälla coachen, dyk upp i mitt liv snart! (Och var gratis!)

Det låter så enkelt att bestämma sig.

Japp, imorgon ska jag börja träna. Och jag sätter ribban lågt. Några tag med hantlarna, det är allt. Och så ska jag få lite gjort också. Kanske ringa nån och snacka lite skit.

Hur är det möjligt att jag inte ens kan uppfylla dessa små ynkliga krav på mig själv?

Kanske för att jag sitter här? Kanske har jag nån inre spärr. Kanske har jag allvarliga problem. Jag borde få en coach. Skattebetald.

Nej, imorgon blir det andra bullar.

Eller idag.

Jag ska få klart min recension NU.

Idag när jag kollade igenom reklamen lärde jag mig något nytt.

Det är ingenting jag någonsin har tänkt på förut, men nu när jag vet så känns det så självklart. Javisst!

Sånt går man ju inte runt och tänker på precis, men faktum är att det finns stora skillnader mellan flickfötter och pojkfötter.

Jag vet inte riktigt vari skillnaden ligger, men något är det, för det här är ju information som lagts i min brevlåda för att jag har rätt att få veta sanningen.

Dagens lärdom alltså; pojkars fötter är definitivt inte som flickors fötter, och vice versa.

Jag menar, det måste väl finnas en vettig anledning till att man delar upp strumpor i flick-strumpor och pojk-strumpor. Hade flickors och pojkars fötter sett likadana ut hade man ju inte behövt göra det, väl?

Jag förstår väl inte riktigt varför de dessutom har olika färger och mönster beroende på vilken sorts fot man har (flickfot/pojkfot), men det finns säkert en logisk förklaring till det också.

Det måste ju finnas en logisk förklaring! Eller?

Idag hittade jag den här.

Hur skulle jag kunna motstå denna smakrika vitaminbomb, denna skära kärleksdryck, denna glädjens fruktkompott?

Jag antar att den mest innehåller mosad havre och en del socker, men iallafall. Och rabatt var det, ser jag en skylt där det står "2 för" något pris så försvinner det lilla sinne för matematik som jag har.

Egentligen skulle jag köpa spenat. Spenat till lunch, det är standard. Självklart glömde jag det. Hade hela tiden en känsla av att det var något mer jag skulle ha, men jag insåg inte vad föränn jag stod utanför Maxis snurrdörrar med påsen i handen.

På tal om mat.

Det är väldigt många som frågar mig om jag får äta nåt specialbröd som vegan. För det är ju mjölk i bröd, liksom.

Jättekonstigt.

Det är inte alls mjölk i bröd, en klar majoritet av alla bröd i handeln innehåller INTE mjölk. Är det fett så står det nästan alltid att det är vegetabiliskt fett.

Andra konstiga saker är när folk frågar om jag äter mjöl.

Nej, jag äter inte mjöl med ett k på slutet, om det kommer från en ko eller get eller annat djur.

Och jag äter inte benmjöl.

Men annars äter jag mjöl ja!

Nu kommer jag inte på något mer som är konstigt.

Och så måste jag käka, sen måste jag träffa studievägledaren och fixa så att jag får byta till halvfartskursen, sen vill jag hämta ut en tröja som jag bokat på emmaus (som ligger typ hundra mil härifrån).

Hej så länge.