Och så skulle jag söka jobb också.

Och med jobbsöket och det spelade självförtroendet som krävs drar jag mig till minnes allt jag INTE kan eller klarar av tillräckligt bra.

Stress. Att utstråla Proffsighet. Att hänga med och vara fullständigt koncentrerad även om det inte är fullt ös. Att prata med "kunder" eller andra utan att orden gör kullerbyttor. Att hålla ordning på saker. Att ta egna initiativ. Att vara kreativ och ha framåtanda. Att hålla deadlines, eller ännu värre, att få saker gjorda utan deadlines. Att se representabel ut. Att vara flexibel.

Åh, jag överdriver förstås. Så värdelös är jag inte. Dessvärre handlar det inte om att duga, utan att vara DÖSKOMPETENT och VÄRLDSBÄST och SKITPROFFSIG och APSMART och VRÅLPOSITIV och begripa små saker och alltid lyssna och vara stark och ha vilja och grejer.

Att ljuga är lite emot min natur, för att inte tala om att ta plats och synas.

Jag kan inte påstå att jag är bäst lämpad för något jobb. Kanske något ganska långsamt och ensamt där man inte behöver hålla koll på särskilt tmycket utan bara utföra en enkel uppgift. Men då vore hela tanken med att skaffa jobb förstörd. Jag skiter väl i pengar, jag klarar mig, anledningen till att jag vill ha jobb är att jag inte orkar gå hemma och sakna struktur i tillvaron.

Jag skäms lite för att ta ett jobb när jag känner att jag inte kan göra det bra. Jag vet mina brister men saknar kunskap om eventuella förmåner.

Antagligen är jag inte ensam.

Min blivande handledare (eller vad de kallade det) på Arbetsförmedlingen får luska ut vad jag kan egentligen, sen när vi ska träffas och diskutera situationen. Jag åter-skrev in mig i tisdags, det stod på skärmen att jag söker jobb främst som vårdpersonal (eller hur det nu var formulerat) och jag tänkte "skit, det där måste jag ändra på". Hjärtklappning. Jag säger att jag vill jobba med människor, men hjälp, det vågar jag inte. Dom har sagt det till mig, att det skulle passa mig, men när det gäller vill jag krypa in i ett hörn och gömma mig. Jag kan inte människor.

Så här läskigt är livet. Jag måste ta mig ur den trygga zonen, säger min psykolog. Men att jobba är för farligt, ett för stort steg. Det går ut över andra om jag misslyckas, jag kan fastna där och inte komma loss, allt kan gå åt skogen, alla kan hata mig. Jobb är farligt. Det är för oindividuellt. Det drabbar andra än mig och det märks inför alla, om jag gör fel.

Jag överdriver, jaja. 

 

emma

13 november 2008 14:18

man ska inte ljuga, man ska bara välja vad man framhäver och det kan man bre lite extra power på ^^

http://emmabrunnfors.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    ANNIE!

Det kanske kan vara läge att meddela att jag har en ny blogg. Ja, en ny. Ännu vet jag inte säkert vad som händer med tomatburgare, jag vill ha kvar den ändå i cybern. Kanske kommer jag att skriva här någon gång. Återstår att se.   Framtiden fin...

Igår försov jag mig till lektionen och missade Annes debattinlägg i frågan om utbildning och bildning, och om folkhögskolors vara eller icke vara i den alltmer produktionsinriktade framtiden. Har som ni ser fått ett hum om vad det handlade omi alla f...

"Det anses inte politiskt korrekt att tycka si eller så" säger de. Och tacka fan för det, säger jag! Nu är jag inte rädd eller osäker längre. Jag har också en rätt att stå på mig och välja mina krig och föra dem som jag vill. ...

Nu är det väldigt bra. Nu kan du läsa, mamma! Av flera anledningar är det ovanligt bra. Och efter regn kommer solsken, eller kanske i mitt fall - efter lågtryck kommer duggregn. Det har varit lite svart ett tag. Men nu har jag kommit på vad jag s...