Jag tänker mycket på det här med att bli vuxen. Det är min största ångest. Är det inte typiskt, att en människa som är missnöjd med sitt liv och sig själv ändå klänger fast vid det och envisas att tro att om man börjar må bättre så kommer man i samma andetag att sluta vara sig själv och bli nån slags glittrande själlös reklammäniska? Jag tycker att det är typiskt iallafall. I min världsbild är det typiskt rigida pessimister att veta vad man har för skit i händerna, men inte vad man får om man ger det en chans.

I min värld är också vuxendomen en oundviklig dom som förvandlar en från sprudlande, humörssvängande, barnslig/mogen, vital - till stadig, inordnad, tråkig och artig karriärsmänniska.

Min värld är snäv och svartvit.

Jag skriver en önskelista:

* Jag vill ha en årsförbrukning av nötter. Som när man vinner sin årsförbrukning av kaffe i bingolotto, fast jag vill ha i nötter. Tänk att slippa köpa en liten påse nötter för 45 spänn, och istället få allt hemskickat gratis!

* Jag vill att Star Trek börjar sändas på TV igen. Bara en dag i veckan för jag vill inte sitta vid TVn jämt, men kanske onsdagkvällar exempelvis. Inte torsdagar, då är jag på filmstudion.

* Jag vill spela innebandy med amatörer. Det önskar jag jättemycket.

* Jag vill kunna allt utan att anstränga mig. Det önskar jag mig också jättemycket och har önskat alltsedan den dagen jag föddes till denna värld av misslyckanden och tålamodsprövningar.

* Jag vill ha en kompis som kommer hem till mig en gång i veckan och kollar på film, lagar mat, spelar spel eller annan lämplig aktivitet. Det ska helst vara samma dag i veckan och samma tid.

* Jag vill ha ett jobb jag trivs med. Något med trygga trevliga människor och enkla långsamma uppgifter.

* Jag vill ha rutiner. Det önskar jag superdupermycket. Jag vill att nån väcker mig varje dag och säger: "Det här ska du göra idag." Och så är det en bra blandning av lite tråkiga grejer och många grejer som är både bra och roliga och variation och så vidare.

Det finns väl annat jag önskar också men jag tror att jag har lyckats klargöra rätt bra ändå hur mycket jag kräver och hur lite jag är beredd att göra själv.

Jag känner mig själv för väl för att känna hopp inför min framtid. Har jag inte masat mig ur soffan hittils så kommer det väl inte ske i framtiden heller om ingen handgripligen drar mig därifrån. Snälla, dra mig.

I mellanstadiet hade vi en bok som hette Veckans Arbete. En anteckningsbok, jag tror jag hade ett skalmanklistermärke på, eller om det var i lågstadiet. Väldigt passande iallafall med Skalman:

"-Nu måste vi skynda oss!"

"-Använd inte så fula ord."

Där har vi nåt gemensam. Synd bara att jag inte är lika klok och kunnig som Skalman. Jag är mer som Lille Skutt; nervös och skraj.

Hur som helst så var den där boken till för att man skulle kryssa av vad man hade gjort under veckan, alltid samma olika ämnen med uppgifter som skulle utföras. Mina bästa var skriva dagboken, läsa tidningen och skriva referat, och skriva i berättelseboken. Jag tyckte inte om skrivstil, matte och sitta vid datorn (det var ju väldigt onormalt att inte gilla datorn, men jag gillade inte rasterna heller så jag var väl lite störd). Det fiffiga med datorn var att det var det enda man inte kunde ta hem som läxa över helgen om man inte gjort klart det i skolan. Följaktligen satt jag aldrig vid datorn.

Det här inlägget är för övrigt en ursäkt för att få skriva av mig allt jag ska göra i veckan.

Som vanligt och alltid måste jag komma ut och Röra På Mig. Stor prioritet på det.

En annan viktig grej är att förbereda mig inför lördagen och Köpfria Dagen, ladda upp med grejer från Rekobutiken. Jag behöver också lämna in kvitton till ABF och påsen med kläder. Och ta reda på vilken tid allt börjar! Med andra ord: Ring Elena.

Jag ska också skriva en Arbetsansökan till Maxi och mejla hon som eventuellt vill sälja sin Psykologibok till mig, plus plugga.

Någon kväll (eller flera) ska jag promenera med Michelle.

Har jag tid så står också Julklappar, Städning och Bokrecension och med på listan.

På tal om julklapp så ska vi skaffa en Doppresent till Patriks systerson Simon till på lördag då jag också är inbjuden till Pappas Körsång i kyrkan på förmiddagen.

Jag tror det var allt. Lugnt alltså. Bara fina grejer.

Det snöar här.

Och när du som läser det här, vem du nu är, tänker att "det snöar" antar jag att du har en bild i huvudet av hur man kikar ut genom fönstret och ser hur plötsligt himlen öppnar sig och vita flingor dansar ner, och världen långsamt färgas vit och ljus och mjuk.

Det är ingen sådan snö.

Det är en sådan snö som, om man tar sig tid att gå ut på balkongen av någon eller annan anledning, och verkligen skärper blicken, syns i små, små, obetydliga mjällkorn som nästan försvinner innan de har kommit halvvägs ner mot marken. Ja, de är verkligen små.

Det är knappa minusgrader.

Men Patrik är lika glad ändå.