Förlåt, jag tar tillbaka.

Det är väl såhär för alla. Iallafall för vissa. Det betyder isåfall att det finns andra någonstans, som tänker som jag. Dem har jag aldrig träffat. Jag talar alltid till mig själv som ett småsyskon, jag hoppas att jag någon gång kan hjälpa någon. När jag själv är vuxen och stark och fri.

Den där vackra dagen man väntar på.

Men någonstans måste de finnas då. Och jag sitter här och hetsar upp mig och ska göra allt så himla svårt för mig. Sådana är "vi".

Vi.

Finns det ett vi.

Jag har grova problem med sanningen, dess största brist är att den inte finns. Bar hundra olika sätt att se på saken. Det gör det svårt. Dessutom är det bara jag som kan se, ingen annan får se, ja, jag har jättesvårt att prata om mina känslor.

Men förlåt, jag får för mig så dumma saker ibland. Och där sitter ni och läser och tänker att ni är maktlösa, ni kan inte göra någonting åt hur jag "mår".

Jag var ju så glad ett tag, varför kunde jag inte fortsätta med det?

Ingen anklagar mig, det har jag sett till. Jag har monopol på att anklaga mig själv coh gör det allt vad jag kan, använder era tankar för att krossa mig sjläv, fast ni kanske inte ens har tänkt dem.

Jag sysslar med sånt.

Men tro inte att jag inte försöker skärpa mig, jag går i terapi och terapi och grejar och det blir bättre och bättre dag för dag.

Och då säger ni (bestämmer jag) att Är det inte bättre att inte rota så mycket i det?

och det kanske det är jag har ingen aning men nu är jag här och man lägger inte bara ner hur som heslt, det funkar inte så.

Förlåt iallafall.

En vacker dag är jag stark och smart och vet precis var jag står och vem jag är. Och har slutat vräka ut mitt privatliv på nätet inför tusen främmande männsikor, usch vad fult och smutsigt så gör man bara inte. Man får väl prata med en anhörig istället för att söka bekräftelsa, tänker ni (bestämmer jag) oc då säger jag att Jaja, det är jävligt lätt för er att säga och sen säger jag Förlåt, jag vill inte vara otrevlig, men jag krälar här i smutsen och slickar fötter för bekräftelse, sånt är mitt liv, sköt ni ert så sköter jag mitt och dra åt helvete för ni har inte fattat ett skit, säger jag och sen säger jag Oj, förlåt, igen.

Nu slutar jag.

En vacker dag blir det andra bullar. Då slipper ni titta på mig med bekymrade blickar och tänka tankar som jag bestämmer och styr och använder som nålar mot huden.

Man är väl ingen fjortis heller. Skam och skuld och lite hopp om ett normalt liv. Som att det vore så jävla synd om mig, allt är självförvållat och jag kan bara antingen hålla käften eller kasta ur mig allt allt allt, jag har inget val.

Men en vacker dag.

"Brukar du prata med dig själv?"

JA, ropar jag ut i min ensamhet. Fortsätter ropa JA på alla frågor som känns igen. Quiz är grejen, jag önskar det fanns fler av dem. Bara lite förströelse. Ja och nej och nej och ja och aldrig får man veta något på riktigt. Det sliter isär mig.

Om man säger tillräckligt många gånger till sig själv att man inbillar sig blir man galen. Jag är nästan säker på det, och jag vill inte bli galen. Måste mata båda sidorna i mig, jag har inget val förstår ni. Jag kan inte välja sida, inte så länge jag inte vet. Hur länge ska dom slita i mig?

Hur mycket som helst kan skyllas på min situation, det är inte vettigt för mig att sitta här, men faktum kvarstår. Någon måste vara grundligt fel när det kan leda till sådant vansinne. Inte skulle andra ha betett sig så här, nej, jag tror bestämt att andra skulle ha klarat sig bättre än jag gör.

Det är så svårt att leta speglar, jag hittar mig själv lite här och lite där och ändå är det bara fel fel fel och inbillning. Nej då nej då. Ska jag gå blind hela livet tycker ni?

Jag är jävligt kritisk. Jag kastar mig inte in i någon dum vanföreställning, jag sågar mig själv av på mitten hundra gånger i små små bitar och matar fiskarna, när det gäller att analysera är jag inte lat. Gång på gång ska lärorna omprövas.

Så tro inte att jag smiter i väg och gör mig märkvärdig för skojs skull. Det finns väl andra sätt att gå sin egen väg än det här.

Det är något bortom bergen, något går och lockar mig och beder, kom till oss ty denna världen, den är icke riket ditt.

Jaja, alla har sagt det förut, alla är udda och alla är knäppa och alla har det svårt och alla och alla och alla men vart ska jag ta vägen då för det finns ingenstans där jag ser mig själv, ingenstans.

Och om miljö är en faktor är likförbannat gener en annan. Jag trodde jag hittade hem men dom drar i mig, trycker mig tillbaka, dom ser ingenting och jag vill inte visa vad jag bär i famnen, håller det tryckt mot hjärtat och ingen får se. Jag förväntar mig inte att någon ska förstå, jag förväntar mig itne att någon ska vara intresserad och lyssna, och att någon ska ta mig på allvar. Jag tänker aldrig aldrig berätta. Jag klarar mig, hittills har jag klarat mig men mina tankar har dom kladdat tillräckligt på, jag tänker aldrig aldrig berätta. Jag stannar här inne, det fungerar, ingen får komma in.

Ska vi leka leken nu? Nu leker vi leken, leka och låtsas att allt fungerar, leka kön, leka vuxen, leka sex, leka social kompetens, leka orken, leka lusten, leka viljan, leka förståelsen och kunskapen och livet.

Runt runt runt, jag gör en avslappningsövning och är tom fast full med ulliga moln. Någon gång kan vi ta varandras händer och förstå lite grann, säga att det spelar ingen roll.

Men nu spelar det roll. Det spelar jättestor roll. Ändå tiger jag. 

Jag förväntar mig inte att någonsin se mig någonstans, man kan vara med i leken fast man är osynlig. 

Måste skaffa den där jävla psykologiboken.

Kompenserar för plugget som gick i stå när alla instud.frågor löd "Läs kapitlet i boken om blablabla och föklara begreppet blablabla" genom att betala räkningar. Sådärja, två psykbesök betalda, duktig jag.

Inatt drömde jag om en jävla orm. Gul var den. Jag kulle på nåt omprov tror jag, jag och ett gäng andra ungdomar. En tjej hade sin kattunge med sig och jag tänkte att man inte får ha husdjur med för folk kan vara allergiska. Då uppenbarade sig plötsligt den fula gula ormen, och den var precis där jag var så alla trodde förstås att det var min jävla orm. Vilket det såklart inte var.

Jag visste inte vad jag skulle göra med det läskiga djuret, men så fick jag syn på ett litet aquarium som jag kanske kunde stoppa ner den i. 

Men jag ville inte ta i den! Om jag höll i den äckliga kroppen skulle den säkert bita mig i handen. Jag frågade en kille om han hade lust att bära iväg ormen, "aldrig i livet" sa han. En tjej tyckte väl att jag var mesig så hon tog tag i ormkräket och stoppade ner den i glasburen. 

Inte hjälpte det, på en knapp sekund hade den slingrat sig ut igen. Och så bet den mig i hälsenan!

Äckliga ormar. Usch.

Det är redan onsdag. På lördag fyller farmor år. Jag har slarvat bort mitt jävla schema och vet inte när jag har min nästa lektion. Måste skaffa boken. Måste en del annat också, jag har en lista. Alla papper i en enda röra. Trött.

Jag var på krönikekurs hos mamma idag.

Vi läste om skrivarnlinjer på folkhögskolor på nätet, hon visade gamla foton och ett mejl hon fått från ett jättegammalt ex, och vi störde oss på Peter Birros självupptagna och aggressiva åsikter.

Vi pratade om teman på krönikor, tex hur allt ska säljas två för en vilket får oss att slänga en massa mat i onödan, och jag fick låna många böcker om och med krönikor. 

Dagarna går så fort och så är det så mörkt, när man ska gå hem. Och jag tänkte på definitioner av galenskap medan jag gick hem, upphetsad och kreativ, hoppandes i vattenpölar och gnagandes på mina händer. Jag blir sån. Det kan ju inte vara normalt? Eller dömer jag Det Normala för hårt, kanske är det inte så strikt och konservativt. Jag vet inte. I mitt huvud är det svart eller vitt. Eller kanske, tusentals färger på ena sidan, och svart på den andra. Tvinga mig inte att gå dit där lugnet sänker sig och man aldrig behöver känna sig udda.

Jag ska i vilket fall prata med min psykolog för det är inte nyttigt för folk i min omgivning (förr var det mamma, nu är det Patrik) att leva med mig och mina oberäkneliga utbrott av hysteri.

I vilket fall var jag som en tickande bomb av skrivlust, vilket Patrik bittert fick erfara i min rastlöshet och dåligt återhållna missnöje med att inte kunna klistra mig vid datorn kvällen ut. Jag behöll mitt humör under kontroll med slarviga anteckningar och maniskt läsande av Mian Lodalens samlade krönikor.

Nu har jag skrivit av mig iallafall, som ni ser. Våldsamt aggressivt. All min samlade energi här inunder. Nu kan jag gå ut och vara en normal och fin människa. Hoppas Patrik kan ta emot mig med öppna armar trots att jag är ett ruttet äpple. Jag har lovat att fixa mitt humör, jag kan knapra lugnande piller om det är vad som krävs. Hiva hit!

Det är lite i-landsproblem att ifrågasätta normer. Det gamla vanliga pladdret, i andra länder svälter man, och i andra länder är det dödsstraff för det ena och det andra, och så kommer folk och tjafsar om sociala regler som man ju kan bryta hur lätt som helst utan att nåt händer tror jag för jag är en korkad idiot som aldrig testat själv men tror jag vet allt. Sparka mig i arslet, tack!

Jag skiter väl i andra länder. Nej, det gör jag inte. Jag bryr mig. Jag tänker innan jag köper kläder för jag tycker det är en dålig idé att snälla kapitalismen låter kineser sy tröjor i tjugotvå timmar för att tack vare snälla kapitaslismen kommer de en vacker dag också bli rika minsann! - om de inte andats in för mycket lim och kemikalier och fått obotliga hjärnskador innan dess.

Som om Sverige vore perfekt, här är det ingen som blir mördad eller mobbad eller svälter eller är hemlös, förtresten kan man välja själv här till skillnad från andra länder, fan vilken fin jävla frihetsdemokrati vi har, ska vi sjunga en fin sång och vika fredsduvor nu? Mini Amerika.

Alla tycker att det är så sjukt jobbigt med folk som ifrågasätter.

Jag var på fest och pratade med en gammal kompis. Hon undrade lite varför jag inte dricker. Jag förklarade i vanlig ordning väldigt kortfattat och fåordigt (jag är verkligen ingen agitör) att jag inte ser någon vettig anledning att döda hjärnceller, och behöll för mig själv sanningen om att jag kanske levt ett annat mindre ensamt liv, om jag släppt alla mina principer och fårat med i stora glada massan. Lite sprit har ingen dött av.

Folk menar inget illa. Man ska vara snälla mot varandra, fred på jorden, och ja, jag är jävligt konflikträdd också.

Men jag blir så trött. Jag vill inte höra från någon att det är så fint av mig att jag respekterar att andra inte tänker som jag. Att andra väljer att inte tänka ett skit längre än näsjäveln räcker. Fina fina jag.
Att jag inte är en jobbig vegan som får folk att bli ledsna genom att säga att korven har varit en stressad gris. Att jag inte partypoopar stämningen genom att säga att alkohol är en jävla skitgrej som tar fucking tusentals liv varje år och är helt jävla meningslös.

Att jag är snäll och foglig och låter folk blunda så jävla mycket de vill.

Därför är jag en fin människa. Fick jag höra. Fast i andra ord.

Och jag skäms över att vara en fin människa. En feg, fin människa.

Inte för att man nödvändigtvis måste proppa in sina åsikter i andras huvuden, men jag skäms för att hon pratar som att vi har nån jävla överenskommelse, en norm, som säger att så länge jag håller käften så är allt fint. Tack så mycket, negerdockan bockar.

Normer är till för att samhället ska fungera. Var det nån som sa. Ifrågasätt inte normerna. Beträd ej gräsmattan.

Ibland undrar jag hur fan folk tänker. Vad är det för fel på folk som tror att samhället har sett likadant ut i tusentals år? Först kom stenåldern, sen kom samhället som det ser ut idag, och så skall det alltid vara på alla platser på jorden, amen.

Män har aldrig burit kjol, familjen har alltid bestått av mamma pappa barn hund och volvo, kött och mjölk har alltid varit en självklarhet på alla platser. Punkt slut.

Men vidga dina fucking vyer då, pundhuvud!

Normer är till för att ifrågasättas, samhället måste förändras. Det är liksom en grundförutsättning. Panta rei. Eller ska vi inföskaffa ett jättelager med vax och hälla den över hela mänskligheten så att allt förstelnas och aldrig kan förändras?

Jag vill inte ha era jävla man-måste-skaka-hand-annars-kan-man-

bo-i-en-grotta-åsikter haglandes över huvudet. Just i detta ögonblick känner jag att jag inte har ansvar att anpassa mig till hundra idiotiska, fundamentalistiska påhitt som skall hålla uppe nåt slags trygg fasad i samhället så att ingen behöver bli sårad och känna sig utpekad när de inser att de faktiskt är delaktiga i att upprätthålla skitsystem.

Just nu känner jag att jag har all anledning i världen att tycka att normer är till för att ifrågasättas. Barn svälter, och jag tänker ändå inte leka med i era jävla lekar, jag tar mig rätten att vara en extrem, aggressiv vegan och feminist som tycker att allt ska krossas.

Normer gör människor stela.

Och om du inte ser dem, så får jag väl spärra upp ögonen på dig tills du fattar att ett till synes litet steg visst kan vara ett jävla bautasteg för individen som vågar gå emot den ström du inte märker av för att du är för uppblåst för att fatta att du flyter med.

Jag tar mig rätten att säga, just nu och här, att jag märker av saker, jag känner vad som förväntas av mig, och du kan kalla det fantasifoster men jag är övertygad om att det är på riktigt.

Och jag önskar att jag kunde para den här kraften av frustration som visar sig här, med min mesiga vardagsattityd, och få nåt slags konstruktivt debattverktyg att använda IRL.

En vacker dag kanske jag lyckas med det. Och då kanske vi kan komma nånstans, istället för att sitta och vara nöjda över att vi kan acceptera varandras åsikter och slippa den där jobbiga stämningen som kan leda till förändring och att man utvecklas som människa.

Okej, man måste faktiskt få ljuga ibland. Eller hur?

Små vita lögner liksom. En lögn kan ju till och med bli en sanning!

Och så falskt är det ju inte, det rör ju sig inte om ett förfalskande av hela min identitet och personlighet, bara en liten sminkning av min image. Dessutom är det halvsant, tycker jag. Och ibland kommer man helt enkelt inte på något som både är sant och låter bra. Då måste man ju få dra till med något. För allas bästa.

Jag beskrev mig själv som positiv i en arbetsansökan.

Det känns riktigt bra faktiskt!

Jag är positiv! Det är min nya anda, att vara positiv, våga saker.

Herregud, man kommer ingenstans i livet med att tala sanning i alla väder. Man bara harvar runt i gamla invanda föreställningar. Ibland får man ljuga och se vart det leder en. Våga lita på det som är ovant, gå dit man aldrig gått, vända vindarna, tända stjärnorna, tänka tankar aldrig tänkta, och så vidare.

Dessutom är det förbannat svårt att dra sig till minnes sina goda egenskaper när det var ett tag sen man sökte jobb.

Hmm, långsam - nej, det är inte bra att nämna... Osäker - nej, nej, nej. Slarvig - aj aj! Pessimistisk - varning! Blyg, stammar, nervös - behåll det för dig själv.

En gör så gott en kan.

Dåligt självförtroende är som äcklig hostmedecin - håll inte kvar det i munnen för det gör ingenting bättre, bara svälj det! Ner med skiten och trolla med knäna. Gör det omöjliga.

Träna tankarna: jag kan, jag vill, jag törs. Låt det dåliga väga lätt och fokusera på det som är bra.

Livet är som en arbetsansökan. Du kan klaga på dina dåliga sidor, men då kommer du aldrig någonstans. Om du vågar se något som är bra hos dig själv kan det hända att du iallafall får komma på intervju - om du har tur.

"Om man är positiv som fan, så går allting bra!"

Och det är ju jag, inte sant?

I min framtidsvision finns det två alternativ:

Antingen kommer jag se tillbaka och tänka grejer om hur ung jag var, hur lite jag visste, att jag gjorde allting mycket svårare än det är och att det var synd att jag inte bara kunde acceptera vad jag är och bara vara.

Eller så kommer jag tänka tillbaka på hur ung jag var, hur svårt jag hade det, hur lite jag visste och att det var synd att jag inte vågade stå för den jag var fullt ut även om jag inte var säker.

Jag hejar på det senare alternativet. Det är ju som vi alla vet väldigt surt att erkänna att man hade fel. Så jag svartmålar den första framtidisvisionen av mig själv, klär den i löjliga kläder med hysterisk frisyr och sminkning, framställer den som en påstridig och självgod normativist så långt ifrån mitt jag det går.

Medan mitt framtida jag nummer två är rebellen, hjälten, sanningssägaren.

Såklart att jag är partisk, vad annat kan man vänta sig?

Det är bara att låta tiden ha sin gång och se vad jag kommer att säga eller tänka när jag en dag sitter där och ska förklara för någon osynlig person om hur fel allt blev när jag var ung och dum och ganska feg.

Om jag kommer vara häxan som klappar på huvudet och himlar med ögonen, eller den eftertänksamma, respektfulla, kloka, hjälpsamma, förstående osv osv osv i all evighet.

Vänta och se.

Jag byter namn till Dean, in between.

Det blir fulare än om det bara stod Dean, men det är ändå bättre. 

Jo, det är så himla bra, jag älskar ordkrumelurer som rim och ordvitsar etc. Och Dean, in between, det rimmar. Och det säger egentligen allt om mig. Jag skulle kunna sluta blogga nu och bara ha namnet kvar.