En sak med det sociala som jag undrar över (socialt samspel är sedan en tid tillbaka ett av mina största filosofiska ämnen) är vad saker ska leda till.

Jag begriper kärlek; som jag ser och förstår det är det nåt slags topp av social kontakt - man kan prata om allt, göra allt och så är man dessutom fysisk utan några gränser. Inga gränser alltså, i princip.

Alla de andra sorterna av relationer som finns är däremot mycket luddigare i sina gränser. Hur fysisk är man till exempel med en vän, eller en familjemedlem? Det är förstås individuellt, men jag tycker att det är svårt att förstå sig på var den gränsen går. Och inte bara den fysiska gränsen, utan alla andra tänkbara gränser (vad och hur och om och när och varför man pratar, hur man kan bete sig, osv); det är till och med något jag är väldigt osäker på med människor jag känt hela livet, min mamma till exempel (och hon är en av de som står mig absolut närmast och känner mig mest).

Sen undrar jag alltid när jag möter nya människor vad det skall leda till. Är det meningen att det skall leda till någonting eller ska vi bara prata för pratandets skull? Var går den där gränsen mellan artighet och intresse?

Kommer vi att bli vänner, eller stanna vid bekanta alternativt "jo, jag känner henne... eller känner och känner, vi har pratat nån gång"?

Det går förstås att påverka själv, om man är intresserad av vidare kontakter. Men man föreslår ju inte en fika med någon man nyss träffat, så ibland vet man ju inte om man överhuvud taget kommer att ses igen.

Och hur vet man om man vill ses igen, skall det kännas, ska man känna av personkemin, intuitivt veta om den andra personen är intresserad?

Ja, var går gränsen mellan artighet och intresse? När passerar man gränsen mellan bekant och kompis? Mellan kompis och vän? Och vad är tillåtet i en vänrelation? Vad får man berätta? Hur mycket sig själv kan man vara? Får man röra vid varann? Och hur i helvete vet man ens vad man själv vill när man är så upptagen med att klura ut allt det andra?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    ANNIE!

Det kanske kan vara läge att meddela att jag har en ny blogg. Ja, en ny. Ännu vet jag inte säkert vad som händer med tomatburgare, jag vill ha kvar den ändå i cybern. Kanske kommer jag att skriva här någon gång. Återstår att se.   Framtiden fin...

Igår försov jag mig till lektionen och missade Annes debattinlägg i frågan om utbildning och bildning, och om folkhögskolors vara eller icke vara i den alltmer produktionsinriktade framtiden. Har som ni ser fått ett hum om vad det handlade omi alla f...

"Det anses inte politiskt korrekt att tycka si eller så" säger de. Och tacka fan för det, säger jag! Nu är jag inte rädd eller osäker längre. Jag har också en rätt att stå på mig och välja mina krig och föra dem som jag vill. ...

Nu är det väldigt bra. Nu kan du läsa, mamma! Av flera anledningar är det ovanligt bra. Och efter regn kommer solsken, eller kanske i mitt fall - efter lågtryck kommer duggregn. Det har varit lite svart ett tag. Men nu har jag kommit på vad jag s...