Jag ville bara säga att imorgon åker vi (eller okej, idag).

Läget är lite kritiskt just nu, vädret bråkar och en förkylning hotar. Puh. Sen är det dödens stress och världens packning men det är bara att be för det bästa. Jag har med en fältflora, och hoppas få se fjällämlar (Patrik visste inte vad det är!).

Hoppas bara att allt blir bra, jag vill så gärna att det blir bra.

Nu ska vi sova. Jag är trött. Gode gud, låt oss vakna pigga och glada imorgon och få en fin och fantastisk vecka.

Jag har hittat knepet. Som ni kanske läste i mitt förra inlägg så hyser jag en önskan att skriva en bok (eller flera). Men som det har sett ut så börjar jag bara skriva någon kväll för att sedan glömma bort det och aldrig fortsätta. Jag skriver kanske någon eller några gånger i månaden; en mycket ohållbar teknik om man vill nå resultat.

Men nu har jag faktiskt skrivit tre dagar i sträck, på samma berättelse. Det är ju så enkelt och självklart; om man bara anstränger sig lite och håller igång så kan man komma nån vart. 

Min tanke är nu att fortsätta skriva, minst en gång varje dag. Något annat är otänkbart om jag verkligen vill följa mina drömmar. 

Det finns bara ett litet problem nu:

Två veckors semester.

Jag undrar hur det kommer att gå. Att komma hem efter två veckor och vara liksom utanför den där bubblan av det jag skrivit. Se allt utifrån med kritiska ögon och inte orka ta sig in igen.

Det är bara att hoppas på det bästa. 

I am an
Echinacea


What Flower
Are You?

Jag blir så arg. Rysligt arg blir jag. På att inte skriva. Aldrig skriva. Vansinnigt.
 Hur tror jag att jag nånsin kommer lyckas. Skriva är som motionera. Måste, måste, måste. Varje dag. Egentligen. Men gör aldrig.

Varför? Vad ska jag göra? Ta mig tid? När då? 

Jag bara skyller ifrån mig, trams och snack. Det är bara att göra. Men jag gör inte. Vill bara ge upp och skita i det.

Finns det ingen tid?

Jag vill schemalägga! Varje dag! Bestämma! Tvinga!

Det är enda sättet. Alla vet. Skit. Kuk. Arg. Fan.

Jag vill ruskigt gärna åka på festival i sommar.

För några år sedan skulle jag ryst vid blotta tanken; fulla människor, bajamajor, vissna gräsplaner fulla av toapapper, använda kondomer, ölburkar och diverse annat skräp.

Men begreppet festival har fått en annan innebörd för mig. Jag vet itne riktigt hur jag ska beskriva det... Men.

Det är väldigt många konserter under några dagar, allt är utomhus, förhoppningsvis skiner solen, det är människor överallt (och en del kanske är fulla men inte alla), man bor i tält, och när det inte är några band man vill se kan man gå runt och upptäcka området.

Evelina meddelade att hon ska åka på Putte i Parken. Magnus Uggla spelar  så det är klart att hon ska dit då. 31 juli till 2 augusti, om jag tar ledigt en dag så kan jag åka. Det aknske inte är vrålmånga artister jag vill se men det har det inte varit någonstans i sommar och det är främst därför jag inte har köpt biljetter till nån festival i år.

Puttes artister som lockar mig är främst Niccokick, Maia Hirasawa och Timo Räisänen. Med andra ord, inga artister som jag kanske lyssnar på varje dag och fullständigt avgudar. Men ändå. 

Sen skulle jag kunna se några andra band där som jag inte känner till så väl. Det är ju ändå mest för festivalen i sig om jag åker dit.

Men vi får se. Mna måste väl lära sig leva utan att alltid få vad man vill ha också. 

På tal om mode (jag har ju skrivit en del om det på sistone). Kom precis hem och kände en stark längtan efter att byta kläder. Jag längtade efter slitet mjukt jeanstyg som luktar gott, gärna med lite lappar, säkerhetsnålar eller broderi, som nåt slags hemmagjord hippe-punk-mix. Och så en skjorta till det, flanell eller bomull med nåt behagligt mönster.
På den vägen är det. Tänk vad många stilar det kan finnas i en enda person. Och ändå är det så mycket jag aldrig skulle ta på mig. Eller, man ska aldrig säga aldrig.

Jag känner en viss samhörighet med Enid i Ghost World, hon växlar mycket i klädstil. Och så är hon otålig, elak och självmedveten, och ganska sorgsen och förvirrad under ytan. Precis som jag. Eller nej. Men iallafall.

Nu glider vi in på ämnet film (fast det var en serie från början) och då måste jag inflika att jag är grymt filmsugen. Får jag inte se en bra film ikväll så kommer det bildas ett hål inuti mig som blir svårt att fylla igen.

Några filmer jag kan tänka mig att se är ovan nämnda, samt Billy Elliot och Mitt liv i rosa. Eller något jag inte alls har sett förut. Nåt helt nytt. Men då skall det fan vara bra också.

Ha! Simpsons börjar om en kvart! Min lycka är gjord.

Det vore ju käckt om man var lite tekniskt lagd. Så att man kunde greja saker som krånglar, cyklar eller kameror till exempel, och slapp komma krypande till Bobban eller något annat tekniskt underbarn (ja, nu tar jag i), ur stånd att ens pumpa luft i ett däck.

Men, optimist som jag är, anser jag att det där med att vara eller icke vara lagd åt något är en klen ursäkt. Det handlar snarare om ett ointresse och en ovilja att ens försöka. Ger man sig bara fan på det så går det tror jag.

Därmed absolut inte sagt att jag tänker försöka mig på något såsom motion, teknik eller beräkningar. Det må finnas en väl dold förmåga till detta någonstans men jag har varken tålamod eller lust att rota fram den.

Jag kan tänka mig att offra lite stolthet för att slippa befatta mig med sådant som har med vänster hjärnhalva att göra.

Men visst vore det bra att åtminstone ha lite grundkunnande på diverse områden, i jämställdhetens namn och allt.

Kanske är det dags att sammanställa en lista över saker man bör kunna, ja det skulle rent av kunna bli en bok, i stil med de där "1001 filmer du måste se innan du dör", "Den här kalendern kommer att förändra ditt liv" och "I värsta fall - en överlevnadshandbok".

Sådana där omåttligt populära lättlästa uppslagsböcker med humorfakta och uppmaningar för ett rikare liv. Kanske skulle det göra mig rik och känd.

Men innan jag grunnar mer på dessa stora saker har jag en väntande cykel med extreme punka och så nåt samtal som bör ringas.

Hejrå!

Så här stajlig brukar jag inte vara, det kan jag säga med detsamma. Och på en regnig dag och allt.

Byxerna är väl inte mycket att tala om förvisso, slitna och gamla är dom och strumporna saknar resår runt vristen. Men ändå.

Jag har aldrig varit förtjust i piké-tröjor, men nu sitter jag här med en på mig iallafall. Vit med nån mörkblå kant runt ärmarna. Lillbjörnen i trä från tysk-Italien runt halsen. Rosa sjal i håret. Det vanliga örhänget (ring med en rosa björn i silver) plus en låtsaskompis, alltså en fuskring bredvid.

Lite gegga i håret för att få till nån slags vad heter det volym eller nåt.

Rosa hårspänne och en massa finnar, som vanligt då. 

Ja, jag tänkte bara ni ville veta.

Nu ska jag gå, tar med mitt paraply med lila och gröna små fåglar. Idag ska jag till BUP och tala ut men det var så länge sen så jag har glömt. Ska försöka framkalla demoner under dagen, det blir så fånigt att sitta där och inte ha något att säga för att man faktiskt verkligen inte har något att säga.