Jag kan inte sätta fingret på känslan. Det är kvällen förstås. Det är som att först nu har alla känslor vaknat till liv, alla samtidigt, så det är mycket glädje, sorg, oro, nyfikenhet, lust, olust, rädsla och diverse annat mojs.

Jag skulle vilja hålla hårt om saker och vara mycket säker. Till exempel skulle jag kunna tänka mig att röra runt inom ett enda område, jag skulle kunna samla spikmattor och doftlampor och hantlar och linfröolja och tro att det är nåt att ha, huvudsaken är ju att jag tror. Jag skulle behöva tro lite mer.

Tillexempel på mig själv också, men det orkar jag inte snacka om nu. Jag önskar. Och idag har jag tänkt lite på att ta mitt ansvar men jag vet ju inte hur. Förstår ni? Jag vet faktiskt inte hur. Skulle nog behöva lite hjälp. Mina egna självhjälpsmetoder spretar åt alla håll, och jag är så trött på det här nu. Att jag aldrig vet någonting och att allting skall dra så förbannat åt alla olika håll. Jag slits ju sönder.

Idag har jag också sagt att jag är redo att offra mig, att skära bort den delen av mig själv som orsakar problem. Men det var jag inte alls, visade det sig. Jag är fortfarande för fäst vid mig själv. Och jag vet inte om det är rätt, jag är inte övertygad. Inte om någonting är jag särksilt övertygad, mer än möjligtvis det att världen är en grym plats. Det är ju ingen skoj övertygelse tycker jag. Kunde vara kul att ha nåt annat att hålla fast vid också.

Men man ska väl inte klaga.

Fångar känslan, kanske:

 

embla

31 oktober 2009 20:52

Jag kanske gör dig bara mer förvirrad nu, men rent intuitivt tycker jag att det där med att skära bort en del av sig själv (som orsakar problem) låter helt uppenbart dåligt, och liksom.. jättetokigt.. varför skulle du behöva göra det? Varför skulle liksom inte hela du få existera?

Du har liksom skrivit om något liknande innan, men då har det låtit så uppenbarligt negativt att typ, ta bort en del av sig själv, att jag antagit att det varit lite ironiskt.. jag vet för det första inte hur man skulle göra en sån sak på riktigt egentligen, för det andra inte hur man skulle må bättre av det..

http://emblasaga.wordpress.com

 

dean

1 november 2009 23:55

jo, det finns nog något slags sarkasm, eller bitterhet i det jag skriver. jag vill inte - men jag vill, jag vill vara trygg och säker och hel, och om det krävs att jag ändrar på mig... men så förstår jag inte hur jag skall ändra mig, det blir bara till ord, och ord kan skada, och det tar jag tillvara på för jag är självdestruktiv i mitt innersta.
jag vill få vara mig. men hur.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    ANNIE!

Det kanske kan vara läge att meddela att jag har en ny blogg. Ja, en ny. Ännu vet jag inte säkert vad som händer med tomatburgare, jag vill ha kvar den ändå i cybern. Kanske kommer jag att skriva här någon gång. Återstår att se.   Framtiden fin...

Igår försov jag mig till lektionen och missade Annes debattinlägg i frågan om utbildning och bildning, och om folkhögskolors vara eller icke vara i den alltmer produktionsinriktade framtiden. Har som ni ser fått ett hum om vad det handlade omi alla f...

"Det anses inte politiskt korrekt att tycka si eller så" säger de. Och tacka fan för det, säger jag! Nu är jag inte rädd eller osäker längre. Jag har också en rätt att stå på mig och välja mina krig och föra dem som jag vill. ...

Nu är det väldigt bra. Nu kan du läsa, mamma! Av flera anledningar är det ovanligt bra. Och efter regn kommer solsken, eller kanske i mitt fall - efter lågtryck kommer duggregn. Det har varit lite svart ett tag. Men nu har jag kommit på vad jag s...