ANNIE!

"Det anses inte politiskt korrekt att tycka si eller så" säger de. Och tacka fan för det, säger jag! Nu är jag inte rädd eller osäker längre. Jag har också en rätt att stå på mig och välja mina krig och föra dem som jag vill.

Nu är det väldigt bra. Nu kan du läsa, mamma!

Av flera anledningar är det ovanligt bra. Och efter regn kommer solsken, eller kanske i mitt fall - efter lågtryck kommer duggregn.

Det har varit lite svart ett tag. Men nu har jag kommit på vad jag ska bli när jag blir stor och då känns allting lite lättare. Samt en del annat kan jag tro men vad vet jag inte med någon klarhet. Jo förresten, att jag lärt mig att min respekt för andra människor inte får krossa respekten för mig själv. Och att jag tycker att boken om Ecce Homo gav mig någonting, ur något slags filosofisk synpunkt, och att jag har fått en bok om den mänskliga hjärnan och det är bra.

Och killarna i korridoren har diskat i köket. Halleluja. Bar en petitess förvisso. Har ätit spenat och hängt kläder på galgar och omorganiserat de utrymmen jag har, och sett en film om en hysteriskt käck och pratsam tjej och ätit chokladbollar med Lollo och Sara.

Klart slut.

Mår osedvanligt bra. Tilltro till både framtiden och mig själv, det är helt otroligt. Hade väl aldrig trott att jag skulle kunna uppbåda något slags tillförsikt för en framtid i denna värld. Men ikväll.

Läser om Ecce Homo-utställningen i en bok jag hittade idag. Elisabeth Ohlson Wallin, och jag var tio år när utställningen orsakade kaos. Läser om hur hon är rädd att ses som skränig och gapig, oy that's me, jag känner igen det. Världens fegaste kan man vara, fast det är inte så farligt om man inte är den enda. Jag måste spegla mig i andra. Det är hysteriskt livsnödvändigt och jättemånga gånger fanns det ingenting att spegla sig i. Det är därför, förstår ni. Då blir det tomt och i tomrummen växer demonerna.

Idag har jag ätit kokos från en riktig nöt som vi knäckte. Rätt onödigt, jag blev torr i munnen och verktygen slitna. Är det en nöt eller frukt förresten? Man får ju ta och bestämma sig här i världen!

Nu ska jag läsa mer. Hej.

Jag kan inte sätta fingret på känslan. Det är kvällen förstås. Det är som att först nu har alla känslor vaknat till liv, alla samtidigt, så det är mycket glädje, sorg, oro, nyfikenhet, lust, olust, rädsla och diverse annat mojs.

Jag skulle vilja hålla hårt om saker och vara mycket säker. Till exempel skulle jag kunna tänka mig att röra runt inom ett enda område, jag skulle kunna samla spikmattor och doftlampor och hantlar och linfröolja och tro att det är nåt att ha, huvudsaken är ju att jag tror. Jag skulle behöva tro lite mer.

Tillexempel på mig själv också, men det orkar jag inte snacka om nu. Jag önskar. Och idag har jag tänkt lite på att ta mitt ansvar men jag vet ju inte hur. Förstår ni? Jag vet faktiskt inte hur. Skulle nog behöva lite hjälp. Mina egna självhjälpsmetoder spretar åt alla håll, och jag är så trött på det här nu. Att jag aldrig vet någonting och att allting skall dra så förbannat åt alla olika håll. Jag slits ju sönder.

Idag har jag också sagt att jag är redo att offra mig, att skära bort den delen av mig själv som orsakar problem. Men det var jag inte alls, visade det sig. Jag är fortfarande för fäst vid mig själv. Och jag vet inte om det är rätt, jag är inte övertygad. Inte om någonting är jag särksilt övertygad, mer än möjligtvis det att världen är en grym plats. Det är ju ingen skoj övertygelse tycker jag. Kunde vara kul att ha nåt annat att hålla fast vid också.

Men man ska väl inte klaga.

Fångar känslan, kanske:

Börjar tröttna på bröstcancerjippot. Började tröttna redan då det drog sitt första andetag.

Inte för att det är fel att bedriva forskning mot cancer - tvärtom. Däremot känns det inte så pepp att shoppa kellogs cornflakes och rosa blus på h&m och sen känna sig nöjd med att två öre har gått till forskning inom en av alla cancersorter som finns. Varför inte bara skänka pengar rakt av istället för att haka på trenden.

Men det är väl just därför som jag är så jävla deppig, för att jag inte kan unna varken mig eller någon annan att känna lite gemenskap och kämparglöd i liten vardagsskala. Jag genomskådar allt. Det är fruktansvärt tröttsamt. Jag är väldigt trött.

Jag sover för mycket. Många många många timmar sover jag. Imorse vaknade jag efter nio. Det var ovanligt tidigt och det säger väl allt.

Nåja, tids nog blir det bättre. Puberteten vara längre för vissa.

Det har hittills gått ganska bra. Idag alltså. Jag har dammsugit alla rum. Läst en del (sådant som skall läsas) och betalat räkningen (med lite telefonhjälp från Patrik).

Det är schemaläggning som är välsignelsen. Och så bra man mår. När det gällermig finns det en väldigt enkel naturlag att tänka på:

Om jag inte MÅSTE göra något - då gör jag inte ett skit. Måste jag inte somna i vettig tid, kan jag lika gärna sitta uppe. Måste jag inte vakna på morgonen för att passa en viss tid, då kan jag sova i evigheter. Måste jag inte göra allt det där som jag vet att jag måste göra, då kan jag lika gärna göra nåt helt annat. Måste jag inte klä på mig kan jag ha morgonrock.

Det gäller bara att bestämma sig. Nej, usch, så hemskt det lät. Men iallafall, för mig gäller det att redan från början hålla mig i kragen och följa schemat.

Skrev schema igårkväll. Har säkert gjort hälften. Eller, nej, men det "viktigaste". Nu ska jag klä på mig byxor också och gå till banken.

Ett gammalt inlägg i min blogg ger mig känslan att jag inte utvecklats alls under ett år.

Första ensamdagen här sen jag flyttade. Men jag är inte förvånad att det är som vanligt. För mycket dötid, för mycket hjärnaktivitet och för lite utförande av viktiga sysslor.

De två krönikorna jag skrev igår... Jag är orolig att de är för politiska. Man får inte vara politisk väl? Eller kanske. Det beror antagligen på vem man vänder sig till.

Har de senaste dagarna haft skallen full av olika anledningar att söka hjälp. Det är väl synd.

Och mamma hade läst mitt mycket mörka inlägg några dagar sen, hemskt! Jag trodde inte att hon läste; och jag är inte dum, men hon har själv sagt att hon aldrig läser den. Och så plötsligt väljer hon att läsa just det inlägget. Man vill bara gräva ner sig.

Idag var jag på stan, i brist på annat. Åt glass i t-shirt på torget. Det var varmt idag, elva grader, och mycket blött. Sen kikade jag på glasögon, men det var ingen bra dag för det för jag kände mig ful, isolerad och apatisk, så som tröst tänkte jag gå i min favoritaffär. Jag ställde mig frågan; vilken är min favoritaffär? Apoteket, dök upp i huvudet. Så jaggick dit och köpte vitamintabletter och pappersnäsdukar.