Nu har jag fått så många kommentarer att jag blir snurrig. Skriva inlägg först, svara sen, för minsta möjliga stressupplevelse.

Först vill jag bara säga att låten här ovan är FANTASTISK. Jag skulle kunna lipa, men då måste jag anstränga mig så mycket att det blir fånigt och känns jättekonstlat, så jag låter bli.

Faktum är att jag skulle gråta av lycka. Jag är mycket glad - fortfarande!  

Sen vill jag säga att jag var inte så här glad när jag gick hem från filmstudion. Men jag kan skilja på emotion (tillfälligt) och humör (mer långvarigt). Och det rörde sig bara om emotion.

Min telefon tramsar en massa och påstår att det inte finns nån teckning, trots att jag är MITT I fucking centrum. Det SKA finnas täckning där. Men icke. Det går inte att ringa. "Pipip" bara, och man vill kasta skiten i en vattenpöl, och mycket riktigt, min önskan slår in och jag tappar den i en vattenpöl.

Och så har jag inte ätit kvällsmat, och så sparkar jag på en stolpe fast missar den såklart och jag sparkar i pölar så det skvätter och svär en massa könsord och sen skrattar jag för jag är så glad egentligen.

Men idag var det två tjejer som skrattade åt mig.

Ja, det är sant! Nej, det var inte nån vanlig "åh tänk om de skrattar åt mig"-inbillning, det var på riktigt.

För jag hörde hur de sa "banan" från andra sidan gatan och fnissade, och där gick jag med min halvruttna banan, vad annars kan de ha skrattat åt? Jag kommer inte på något ord som låter som banan, gör ni?

Vilka töntar.

Det var en bra film iallafall. På filmstudion. Caramell hette den, mycket fin. Förfilmen hette Jag är bög och var rolig och ganska hemsk.

Och allting är bara fantastiskt bra med mig. Jag har semester från allt som är jobbigt och tar efter livsnjutarna - de där som ler oftare än de ser ut som torkade persikor i ansiktet, och som kan se vackra saker överallt. Lite mera levande.

Och idag har jag skickat brevet till Annie.

Nu ska jag äta kvällsmackor och dricka te.

Peace! eller nåt. 

Förresten, varför är det aldrig nån som utmanar mig?

Ni vet bloggutmaningar.

Sånt händer bara andra. Orättvist. 

Och så är det så här lurigt att avsluta. Jag har 1717 tecken och ska avrunda det hela på nåt sätt. Jag tror att slutet duger ganska bra, men det är nåt som fattas. Det är nu det blir svårt.

Jag har hittat på att jag inte vill gå till skolan idag. Kopplat ihop Gå Till Skolan med dåliga känslor som stress, olust och rädsla.
Fullständigt omotiverat. Det har ju alltid varit kul förut. Kanske var det att mitt senaste besök var på tentamensdagen, eller att jag ältat för mycket med min psykolog om allt som känns jobbigt och vad jag måste göra för att få kontroll på läget. Eller att jag blir lite upphetsad av att ha en tid att passa, lite krav på mig, eller att jag inte har skaffat den nya kurslitteraturen än, allmän oro att misslyckas eller alla möjliga invecklade och djupa och detaljerade processer och kedjereaktioner i hjärnan och känslolivet.  

Och tiden går så fort. Jag vaknade, steg upp, sen satte jag mig här och nu är det inte ens två timmar kvar tills lektionen börjar.

Men jag har skrivit min recension. Nästan klar. Det gick hur lätt och fort som helst. Hurra! 

Man ska kanske inte ropa hej innan man är över bäcken.

Det är bannemig en bedrift att jag aldrig kan komma ihåg hur mågna tecken det skall vara i en bokrecension.

Jag har säkert skrivit minst tio stycken, och fortfarande måste jag leta igenom mejlkorgen efter senaste gången jag frågade Karin hur många tecken det skall vara. Kan ju inte fråga igen precis.

1700? 1900? 1800? 1600?

Borde kanske tatuera in det någonstans på kroppen. Det bästa vore om man kunde tatuera in kunskap och fakta i hjärnan. Så mycket enklare allt vore.

1800!

1800!

1800!

1800!

1800!

1800!

1800!

Jag slänger med en bra låt också.

Och så skulle jag söka jobb också.

Och med jobbsöket och det spelade självförtroendet som krävs drar jag mig till minnes allt jag INTE kan eller klarar av tillräckligt bra.

Stress. Att utstråla Proffsighet. Att hänga med och vara fullständigt koncentrerad även om det inte är fullt ös. Att prata med "kunder" eller andra utan att orden gör kullerbyttor. Att hålla ordning på saker. Att ta egna initiativ. Att vara kreativ och ha framåtanda. Att hålla deadlines, eller ännu värre, att få saker gjorda utan deadlines. Att se representabel ut. Att vara flexibel.

Åh, jag överdriver förstås. Så värdelös är jag inte. Dessvärre handlar det inte om att duga, utan att vara DÖSKOMPETENT och VÄRLDSBÄST och SKITPROFFSIG och APSMART och VRÅLPOSITIV och begripa små saker och alltid lyssna och vara stark och ha vilja och grejer.

Att ljuga är lite emot min natur, för att inte tala om att ta plats och synas.

Jag kan inte påstå att jag är bäst lämpad för något jobb. Kanske något ganska långsamt och ensamt där man inte behöver hålla koll på särskilt tmycket utan bara utföra en enkel uppgift. Men då vore hela tanken med att skaffa jobb förstörd. Jag skiter väl i pengar, jag klarar mig, anledningen till att jag vill ha jobb är att jag inte orkar gå hemma och sakna struktur i tillvaron.

Jag skäms lite för att ta ett jobb när jag känner att jag inte kan göra det bra. Jag vet mina brister men saknar kunskap om eventuella förmåner.

Antagligen är jag inte ensam.

Min blivande handledare (eller vad de kallade det) på Arbetsförmedlingen får luska ut vad jag kan egentligen, sen när vi ska träffas och diskutera situationen. Jag åter-skrev in mig i tisdags, det stod på skärmen att jag söker jobb främst som vårdpersonal (eller hur det nu var formulerat) och jag tänkte "skit, det där måste jag ändra på". Hjärtklappning. Jag säger att jag vill jobba med människor, men hjälp, det vågar jag inte. Dom har sagt det till mig, att det skulle passa mig, men när det gäller vill jag krypa in i ett hörn och gömma mig. Jag kan inte människor.

Så här läskigt är livet. Jag måste ta mig ur den trygga zonen, säger min psykolog. Men att jobba är för farligt, ett för stort steg. Det går ut över andra om jag misslyckas, jag kan fastna där och inte komma loss, allt kan gå åt skogen, alla kan hata mig. Jobb är farligt. Det är för oindividuellt. Det drabbar andra än mig och det märks inför alla, om jag gör fel.

Jag överdriver, jaja. 

Haha! En massa kommentarer har jag fått, det känns proffsigt och stort.

Idag tänker jag på Nissan Lagan Ätran Viskan. Och på inlandet, skogar och sjöar och järnväg. Och gräs och snö och grus och vatten och regn och sol och träd och buskar och maskar och sniglar och skalbaggar och flugor och myggor och igelkottar och grävlingar och ekorrar och små fåglar och stora fåglar och älgar och björnar och barr och löv och mossa och kvistar och svampar och små städer och tystnad och människor och vinden och ljud och brus och berg och dalar och kottar och ängar och klungor och så vidare och så vidare och så vidare i Sverige. Världens bästa Sverige.