Det här blir nåt slags premiär. Jag har inte funderat så mycket på att tipsa om skivor, men nu när jag stod i köket och lyssnade på Tracy Chapman så tänkte jag att det här borde ju egentligen alla lyssna på. Så bra är det.

Varför då?

Jo, för att Tracy Chapman sjunger som att hon är arg, på gränsen till att börja gråta, men hon har så mycket att få ur sig att hon sjunger ändå. Och för att hennes texter är så vettiga, djupa, vassa och känslosamma, och varje gång man lyssnar fastnar man för någon fras som verkligen betyder något. Hon är arg på apartheid och orättvisor, förundrad över livets svårigheter och fruktansvärt sårad i kärlek. Melodierna är avskalade, ibland lite mer uppåt men ändå med ett djupt budskap och en melankolisk underton.

Lyssna, lyssna, lyssna!

Det susar i mitt öra, precis så där som det låter när man har vatten i örat. Då och då, ett dovt prasslande när jag vrider på huvudet.

Och jag har haft det länge tror jag.

Jag tänkte att ni skulle få veta det.

Det är svårt att begripa sig på hur man är, tycker jag. För mig finns det bara svart eller vitt, jag är extremt kategorisk. Det är väldigt störande. Detta dualistiska synsätt ger mig problem med att begripa att två motsatta delar av mig kan finnas i en och samma kropp. Om jag tycker om att vara ensam och isolera mig, så kan jag väl inte rimligtvis tycka om att vara social och hitta på saker OCKSÅ? Om jag är negativ och cynisk, vem är det då som är naiv och glättig? En ond ande som tar min kropp i besittning ibland?

Nej, jag får inte ihop mig alls. Det enklaste är att helt sonika förutsätta att jag är flera personer som samsas om samma kropp. Och som strävar och drar allt vad de kan åt varsitt håll och vägrar samsas.

Jag blev frälst på SingStar igår. För några minuter mådde jag precis så där väldigt bra som jag kan göra när jag umgås med en person och vågar leva ut mig. Det händer inte så ofta. Oftast har jag mig under kontroll och flyter med och spelar med. Det är roligt att sjunga. Extra roligt när jag kan ta lägre toner än min kompis och dessutom inbillar mig att jag är så jävla tonsäker och har rytmen i blodet. 

Idag ska jag köpa ett hårspray. Min frisyr ser ut som ett fatalt misslyckande och gör mig deprimerad.

Och ja, jag är ytlig OCH djup, hur fan det nu är möjligt. 

Jag fortsätter att drömma mardrömmar. Det är ett intressant fenomen.

I natt drömde jag om en liten flicka som bodde i precis det huset vi bor i, med sin katt och mamma. En natt bröt sig en tant, något slags släkting till dem tror jag att det var, in i huset; hade ihjäl flickans katt och undanröjde modern. Sedan bosatte hon sig i huset och började utföra tortyrliknande experiment på flickan. Efter ett tag lyckades flickan rymma, och några hus längre bort knackade hon på för att få hjälp. En äldre man öppnade; det var en ensam och egensinnig konstnär som verkligen uppskattade sällskapet och genast släppte in henne, på villkor att de kunde kramas en stund. 

Gömd inne i den lite märklige mannens hus kände sig flickan trygg, tills en av grannpojkarna fick nys om att hon höll till där, och sprang och skvallrade för den onda tanten. Hon lockade med kolor och karameller, men hennes hysteriskt trevliga sätt fick ändå pojken att ana oråd, så han frågade vad det egentligen var som pågick. Tanten hasplade ur sig en massa nonsens men svarade inte alls på frågan förstås.

Dagen därpå knackade onda tanten på hos mannen och förklarade att hon skulle resa bort ett tag. Vid det här laget fanns jag själv med i drömmen, beredd att försvara flickan med all min kraft. Jag stod i hallen och blängde misstänksamt på den överdrivet käcka tanten. Precis när hon skulle gå påstod hon att hon bara ville se sig om i huset lite, varpå jag ilsket for fram och försökte pressa ut den hemska människan genom dörröppningen. Jag begrep minsann vad det var hon var ute efter. Då hörde jag steg från rummet intill och insåg att flickan var på väg ut i hallen för att se vad som pågick. "NEJ!" ropade jag, men det var försent; flickan kikade ovetande fram och tanten fick ett ondskefullt "aha!" i blicken.

Sedan vaknade jag.

Vad kan detta betyda? Man undrar ju.

Alla tolkningar är välkomna. 

Jaha, nu är jag sannerligen sjuk.

Lyssnar på Celine Dion och blir på liphumör. That's the way it is, buhuuu. Jag vill bara gå och lägga mig. Bakom en fåtölj.

"Make sense" är ett suveränt uttryck. Indeed. Jag tvekade först, men nu älskar jag det. 

Nu är jag trött (proppa i sig mer mat än man orkar-koma). Vill helst gå ner till havet och bara sitta och glo. Eventuellt med en termos te.

Scanna in bilderna och skriva ut dem tog hundra år. Har inte fått nån uppdatering av c-uppsatsen på mejlen, som jag bad om (och misstänker att min mejl kanske har dummat ner sig totalt och inte tar emot brev, fast jag har inga direkta bevis för det). Öh. 

Nej, jag får väl ringa min kamrat och föreslå att vi ska ses (trots att jag inte orkar röra mig i fläcken - hoppas hon förelår tedrickning istället för promenad) innan det börjar växa skägglav på mig. 

Nu är jag skiträdd för svininfluensan. Jag är övertygad om att detta är världens undergång. Alla kommer att dö. Långsamt. I plågor.

Jag drömde om svininfluensan; det var jag och några vänner som försökte leva loppan medan folk insjuknade och dog som flugor omkring oss. Jag var övertygad om att vi skulle förbli friska och immuna så länge vi dansade och lekte. Tills jag kände en svidande värk i halsen. Jag frågade någon om det fanns någon bot, eller hur lång tid jag hade på mig, och fick svaret att jag skulle vara död imorgon. Panik. Dödsångest.

Jag vaknade och insåg att jag inte skulle dö imorgon, att jag inte var smittad, men att sjukdomen likförbannat härjar i den verkliga vakenvärlden och rätt som det är är den här.

Det kommer att kännas bättre när man förlikar sig med det.

Jag brukar fundera över vem jag skulle vilja ha bredvid mig när jorden går under. Vem jag skulle vilja hålla om när världen tar sitt sista andetag.

Nåväl, jag somnade om och drömde om sex istället. Och vaknade hundra gånger av klockradion; de pratade förstås om svininfluensan gång på gång. Jag ville inte gå upp. Jag sov lite till. Sen bestämde jag mig för att jag borde gå upp; men då var jag så rädd för svininfluensan att jag inte vågade kliva upp ur sängen och därmed konfirmera mitt öde.

Sen tog jag mig upp iallafall. Nu är jag inte så rädd längre. Apokalypsen är inte här riktigt än.

En konstig grej med det sociala. Tänk om det inte alls har blivit lättare på sistone? Det kanske har blivit svårare?

Jag grundar denna teori på att jag misstänker att jag försöker nå fram till och intressera mig för människor på ett helt annat sätt nu än förr. Jag anstränger mig, eftersom jag har insett att det inte är varken omöjligt eller meningslöst, det kan faktiskt finnas något att vinna på att öppna sig för andra människor och hitta likheter istället för avvikelser. Och i och med detta försök att faktiskt på riktigt fördjupa de relationer jag har, blir det sociala livet förstås både farligare och mer spännande. Och - icke att förglömma - mer givande. Men svårare såklart; en balansgång jag undvikit fram tills nu, en ambition vars metoder jag inte känner mig säker på. 

Och så är det målet - att det inte finns något mål. Inget specifikt att sträva efter. Man kan komma ut, men vart kommer man sen? Bort? Hem?

Synnerligen intressant.