Fan vad allvarligt det är jämt när man lever, jag är så trött på det. Jag vill gå ut i regnet. I hundra år i regnet. Blah blah blah.

Jag glömde mitt te i köket. Det blev kallt.

Jag säger att jag gör vad som helst, och jag menar att jag har sån lust att göra vad som helst. Framtiden kan vänta men det kan inte jag. Inte nu. Inte idag. Jag har väntat hela tiden. På att begripa vad jag gör här. På alla färgerna, blommorna, vågorna, gruset. 

Tusen koppar te har jag druckit. Vatten går in, vatten går ut. Vatten i blodet, vatten i hjärnan. Jag är vatten. Mmmmm...

Jag har för mycket tid. Jag har en klocka som går en kvart före. Någonstans finns det tid och någonannanstans finns det inte. Vad finns det där? Vad finns vid universums slut? Vad händer när man dör? Är existensen en illusion?

Jag kan räkna ett, två, tre - åh, det gör mig lycklig. Siffrorna, som älvor, står runt mig som när någon har svimmat och börjar vakna till liv. De säger Ett Två Tre Fyra här är vi, sov nu, sov nu...

Jag sover. Som ett djur som inte vet annat. Äta sova knulla dö. Jag ser allt i svartvitt - hej, här är jag! Kom och hämta hem mig nu.

Omringa mig - jag har inte en chans. Blodet rinner ut, bort, hem. Måla hela världen med regn och blod och cirklar. Så var sagan slut.

Livet är riktigt knivigt när det inte finns nån Gud som säger vad man ska göra. Det vore schysst om man trodde på Gud och hade en massa idéer för sig om rätt och fel och slapp gå runt och vara fri och lida kval.

Jag tror inte så mycket på Gud fast ibland gör jag det lite för skojs skull.

Tänk om man fick träffa Gud.

Det vore spektakulärt. På ett moln med varsin kopp te då. Det finns ju en del att klaga på. Saker som man tycker att Gud kunde ha rättat till efter alla dessa år. T.ex så undrar jag varför luftstrupen måste sitta så jävla nära matstrupen så man får vatten i fel strupe och börjar hosta hela tiden.

Men Gud har väl kanske gett upp lite med projektet Jorden. Det är ju fan itne lätt för Gud heller, verkligen inte! Vem ska säga till Gud vad som är bra och dåligt?

Fast ännu hellre skulle jag vilja träffa Freud. Jag skulle så gärna vilja veta vad han skulle säga om mitt psyke. Don't we all!

Tänk att ha en polare som Freud. Tänk att ringa honom på morgonen och bara:

- Hej Sigge! Vet du, inatt drömde jag blablablabla, vad tror du att det innebär?

Och då skulle han svara att dettyder på att jag har förträngda behov av blablabla och mitt undermedvetna vill säga mig blablabla.

Det vore spännande.

Jag tror att Freud var schysst, fast lite störd i huvudet. Lite som jag då. Vi två kunde vara det perfekta paret och driva varandra djupt in i vansinnets surrealistiska landskap.

Jag är så fruktansvärt rädd för att bli vuxen. Och jag vet att jag inte kommer undan. Jag har inte en chans.
Sakta suddas allting ut. Omärkbart tar livet slut.  Blodet rinner alltjämt i mina jävla ådror men till vilken nytta. Om det inte finns någonting kvar menar jag. Om det bara fanns tomrum där man hoppades på något stort. Om man slutade drömma.

Jag har inte ett skit att skriva men jag skriver iallafall.

Om livet var som i min drömda regnbågsdal så skulle jag sätta mig på ett tåg och resa långt bort, ända bort till Indien eller Afrika eller nåt annat ställe. Kanske någonstans där det regnar så jag får söka skydd i ett skjul. Där skulle jag bo tillsammans med ett lejon och varje morgon skulle jag gå ut och bada och simma i en flod som rinner förbi mitt lilla skjul. I timmar skulle jag simma där, tills jag blev en silverglänsande fisk och mina tankar fylls av osmos och kosmos och lera och sand. Tralala.

I min drömda regnbågsdal.

Kärleken är fullständigt sönderpepprad av rätt och fel. Skotten kommer från alla håll. Ändå dör den inte, blodig och söndertrasad envisas den med att fortsätta ömsom plåga och ömsom fylla människor med livslust och energi.

Jaja. Min romantiska sida tittar fram. Den gör det ibland.

Men det jag hade tänkt klämma fram här är att det är märkligt att vi har satt upp regler för kärlek, och att dessa regler fortfarande sitter i trots allt.

Det finns kärlekar som inte räknas.

Och det finns kärlekar som målas på väggen trots att de inte är och är något annat.

För rätt ska vara rätt, för fan. Man skall hålla sig till reglerna.

Så här säger regelboken:

Man kan inte bli kär i nån man aldrig träffat IRL. Har man chattat i tre år och vet allt om varandras innersta tankar och känslor, så kan man inte vara kär.

Man kan inte heller bli kär i en idol. Det är ingen riktig kärlek.

Tycka om, ja okej, det kan vi gå med på. Men kärlek - nej.

Däremot kan man träffa en person i tre sekunder och bli störtkär.

DET räknas. Det är dessutom höjden av romantik. Det betyder liksom att man är menade för varandra (Gud har typ pekat ut det) och man måste gifta sig och bli lyckliga i alla dagar tills döden skiljer oss åt.

En annan grej som inte funkar är att vara kär i många samtidigt. I de fall det förekommer rör det sig om barnsliga fantasier som växer bort med åldern, eller nåt slags radikalrelationsanarkism, och då måste man vara indoktrinerad lesbisk radikalfeminist eller nåt slags skäggig fundamentalist från nån kvinnoförtryckarstat.

All kärlek som inte är baserad på verkliga möten är för övrigt barnslig kärlek. Och barnslig kärlek är en övning inför Äkta Kärlek. Om vi blundar och önskar hårt så är homosexualitet också en övning inför Äkta Kärlek.

Det är märkligt med kärleksregler. Huggna i sten. Århundraden av tradition kan inte ha fel. Gud har sagt, jävligt mycket har Gud sagt men någon måste bestämma vad som ska räknas.

Förnuftet, jag tror det kallas så, babblar på om vad som är hälsosamt och inte, medan benen går av sig själva och hjärtat går boxningsmatch - knock out, ett två tre, förnuftet är uträknat.

Förnuftet snackar skit. Förnuftet har lyssnat för mycket på andra - vem det nu är.

Kärleken är mycket.

Endorfiner och grejer, jag har inte läst så mycket om den biologiska processen bakom, men knas är det. Ännu mera knas att tro att dumma, bångstyriga känslor kan anpassa sig till det civiliserade samhället - nej, jag menar - att det skulle vara meningen.

För det går, absolut, att anpassa sig. Som att packa ner allt sitt inre geggamojs i en för liten resväska, pressa på, dra i dragkedjan, ggnnnghh! - sådär, nu ligger ni still. Hoppas inte dragkedjan pajar nu så att en massa skit sticker ut, det blir så pinsamt inför alla andra som står på perrongen och väntar på ett tåg som aldrig kommer.

Jag vill inte ha kärleken.

Hej då, flyg iväg som en luftballong, kom inte hit, jag har nog med mitt! Att hålla tankarna i styr, att få mig själv att gå ihop.

Hej då, kasta sig ner för berget, hej då, hoppa på tåget, resa långt bort, försvinna. Kommer den ifatt mig ändå?

Kärlek är galenskap. Kärlek är en sjukdom.

Skjut den.

Ibland ser man nån tant som har färgat håret i en fullständigt unbelievable färg typ morotsorange, knallblå eller glänsande lila.

Då ställer man sig frågan: var det meningen? Ja, man undrar ju om damen var ute efter precis den här sprakande nyansen för att väcka lite uppmärksamhet, eller om hon missat att läsa det finstilta (resultatet kan bli annorlunda än på paketets omslag om du har grått hår) och sedan tänkt "Nåväl, det är en världslig sak", eller om hon kanske blivit färgblind på äldre dar och tror att blått är sammetsblont och lila är kastanjebrunt.

Visst är det spännande! Ingen vet. Jag hoppas förstås på min förstnämnda gissning. Det vore det roligaste. Det coolaste.

Tentan är förhoppningsvis över. Jag menar att om det vill sig illa så får jag tenta om och det skulle ju suga ganska mycket så det hoppas vi inte på.

Jag kan inte säga nåt om resultatet, ni vet hur det är: man sitter och räknar poäng och försöker få ett hum vilken nivå man ligger på. Om den som rättar är snäll så ligger jag över G-gränsen.

Nu låter det som att jag var ganska kass, men det tycker jag inte att jag var. Jag skrev som en råtta i två timmar och jag skrev ganska mycket på de frågor jag kunde. Sen var det en och annan fråga jag inte alls kunde. Och snålt med poäng var det, hur jag än räknade låg jag lågt i summan.

En milstolpe är passerad. Det är bara så enkelt.

Knappt nio timmar till mitt livs första tenta.

Jag är fullkomligt lugn.

Good bye, blue sky, good bye, bluuuue sky, good bye... good bye...