Jag är fortfarande så där lugn och fin i själen, lite som att jag stannar här nu i stormens öga, eller håller andan under vattnet, ett tag.

Jag tror att mina psykologbesök hjälper. Även om det oftast känns som klyschor och gammalt babbel när jag sitter där, man upprepar samma sak gång på gång och jaja, kommer man nånstans med det här då?

Jo. Det dyker upp nya grejer när jag tänker, som små hjälptankar. Alternativen dyker upp, stora problem blir mindre, det svarta bleknar. Det måste komma utifrån.

Min tillvaro saknar mål. Jag simmar här under vattenytan och ser på allt som är vackert, håller andan lite till. Man måste drömma. Och aldrig aldrig aldrig ge upp. Jag är väldigt rädd för allting, jag är väldigt rädd för att bli bitter, att missa saker, att ingenting någonsin blir särskilt intressant eller märkvärdigt. Anspråkslös, nästintill asketisk, utanpå. Mycket mera inuti: färger och drömmar och kaos och önskningar och estetik och romantik. Sånt jag inte vill visa. Jag ger mig inte hän. Jag låtsas inte om. Jag väntar, låter bli, stannar, fegar ur. Undviker allt som kan leda till jobbiga situationer, dvs allt, precis allt, måste undvikas.

Det är viktigt att drömma. Ungefär lika viktigt som att ha varma skor på sig om man traskar runt på antarktis.

Jag vill gå till kyrkan och sjunga psalmer och lukta in stearinljus och stenväggar och lyssna på babbel ur bibeln och känna mig ren och fin inuti.

Det var så länge sen jag var i kyrkan, när jag skulle konfirmera mig vilket jag aldrig gjorde eftersom jag tyckte att utbildningen var aptråkig och konceptet luktade gammalt, då gick jag i kyrkan. Och då sa prästen att djur inte har någon själ, det är bara människor som har själ och kan komma till himlen och Gud och min kanin hade dött den dagen. Det var mitt fel att han dog, han fick feber och skakade och kissade och var jättesjuk och sen dog han.

Jag har dödat grodor också, jag fick grodor i en fiskskål en gång och jag minns inte men jag tror att de hade hoppat ut ur skålen, nej det var nog grodyngel förresten, mina riktiga grodor dog nog av svält.

Efter eller innan någon nyårsafton gick Toveh och jag till kyrkan, det var någon vän som skulle spela musik, men vi tog fel på dag eller nåt, det blev fel. Gotland är mycket vackert på vintern. Minnena är lite som en film eller ett museum med glasmontrar.

När farfar dog och när Nisse dog och när Barbro dog, då var jag i kyrkan. Eller inte när de dog, när de hade dött och skulle begravas eller spridas i vinden och sånt, då var jag där.

Jag hade sån feber när Barbro skulle begravas, det var den gången jag tappade rösten sen.

Man fattar ingenting när folk dör.  

Pslamer är det bästa jag vet att sjunga och spela. De är så vackra och behagliga och jag har fortfarande inte lärt mig att spela klassisk musik på piano, jag har gått två kurser i piano, en var i kanske fyra år, men ändå är jag nog mer självlärd. Jag kan fortfarande inte noter. Lite noter kan jag nu, c-noten har jag alltid kunnat och jag kan d och e nu också. Sen försvinner de in bland ränderna och blir svåra. 

Ibland spelar jag sånt jag kommer på själv men det försvinner alltid. Jag har spelat in litegrann på kasettband, i en melodisnutt hörs telefonen ringa i bakgrunden.

Förresten tycker jag inte om telefoner. Folk envisas att ringa när jag är upptagen. Ja, inte alltid. Men det händer.

Man måste anstränga sig i telefon. Det är nog det svåraste sättet att kommunicera, fast IRL är också svårt. När man kallar alla verkliga möten för IRL så vet man att man sitter för mycket vid internet.

Fast det blir konstigt när jag skriver också, jag lindar in mig och drar alltid upp filosofiska frågeställningar.

Jag tycker inte om att bli ställd mot väggen. Då får jag ett moln i huvudet och kan inte tänka.  

Ibland när man gör yrkestester och skriver att man kan jobba med människor så kommer präst som ett förslag.

Man måste tro på Gud då ju.

Jag tror inte på Gud och ännu mindre tror jag på min förmåga att vägleda när jag själv är så förvirrad och ombytlig.

Jag har alltid tyckt om religiösa mäniskor. I min värld är de humanistiska, tänkande, tillbakalutade människor som tål kritik och frågor. I min värld finns inga hatiska fundamentalister.

Slut om kyrkan.