En lista över mer eller mindre nödvändiga saker jag har köpt idag:

* Rakhyvlar (maskeradmaterial) i snygg blågrön färg! 10 kr.

* Armband och hårspännen (maskeradmaterial) 20 kr.

* Handmassagegrej (onödig) 7 kr.

* Havrebar (finns det inget svenskt ord för det?) 13 kr.

* Prydnadskatt (onödig, fast... nödvändig!) 8 kr.

* Stämpel (fruktansvärt dyr, men det var en tidig julklapp till någon) 50 kr.

* Ekologisk rostvål (det går ju åt...?) 16 kr.

* Schampo från Body Shop (går också åt, och det var Ice Blue!) 60 kr eller nåt.

* Ögonskugga och sådana pluppar man har till att smeta ut den med (maskeraden) 60 kr.

* Ringar (maskeraden) 30 kr.

* Nagellack (maskerad) 10 kr.

* Halsband (maskerad) 10 kr.

* Ful och rolig nyckelring (onödig) 10 kr.

* Reflexer (onödiga men billiga och bra) 5 kr.

* Hårgelé och hårspray (till maskeraden och till vardags) 70 kr.

* Grymt fula stövlar (tycker jag alltså. Till maskeraden) 75 kr.

* Lunch (absolut nödvändig och mycket god!) 55 kr.

* Resa dit och hem (kommentar överflödig) 94 kr.

Någon kan ju roa sig med att räkna ihop vad det blev. Men jag vet inte om jag vill veta.

Jag vill ha ett par högklackade skinnstövlar.

Tjena allihopa! Idag har jag läst Cosmopolitan som är en alldeles fruktansvärd tidning, speciellt när man haft ett trevligt och konstruktivt samtal om jämställdhet och könsroller precis innan. Jag är ändå ganska härdad tycker jag, men lite chockerad blev jag allt av den otroligt sterotypa inställningen i tidningen.

Nåväl, nog med smygreklam. Jag skulle ha gymmat idag, men vi sket i det eftersom tiden bara rusade iväg hela tiden och allt var så stressigt och de tog inte kort dit vi gick. Men någon annan dag skall det bli av. 

Lollo hjälpte mig att sammanställa en lista över varför det är bra att träna. Vi kan ju säga att jag inspirerats av Cosmopolitan nu när jag lägger upp din kompletta guide till varför du bör pallra dig ur soffan och börja bygga lite muskler (eh, kanske bör nämna att tjejer helst skall vara svaga och sköra, och bara träna för att bli smala, men det kanske ni redan visste).

Anledningar att börja träna:
1. Hålla sig frisk. Du vill inte åka rullstol och ha astma och blodproppar när du är femtio väl!
2. Bli pigg och energisk, samtidigt som du kan somna gott och lätt på kvällen.
3. Öka din koncentrationsförmåga, och ditt minne också vill jag minnas.
4. Framförallt - viktigaste punkten - bli snygg. Du vill bli snygg.
5. Få utlopp för dina aggressioner och frustrationer. Det måste vara det bästa sättet. Freud skulle ha gillat. Nej det skulle han inte förresten för då skulle du inte vara i lika stort behov av hans terapi.
6. Bli stark. Det är också skitviktigt! Du vill kunna lyfta en elefant och säga "äh, det var väl inget". Det vill du!
7. Förebygga skador. Lollo säger att knäna håller bättre om de är bra och starka. Låter logiskt.
8. Må bra efteråt. Jag tyckte det var en flummig punkt först, men Lollo säger att hon blir glad och glad på alla sätt; känner sig snygg, stark, frisk, pigg och sånt, efter att ha tränat. Då låter det inte så flummigt längre.
9. Få träningsvärk. Träningsvärk är fantastisk smärta - jag och Annie har diskuterat saken och två kloka huvuden är lika med en sanning. Smärta är lika med skönt, i vissa fall.
10. Kunna slåss. Detta är också en jätteviktig punkt. Du vet aldrig när du blir överfallen i en park eller måste rädda en underskön jungman eller kanske vill starta en fight club eller blir erbjuden ett välbetalt jobb som boxare. Eller hur!

Jag lät mamma klippa mig i lördags. Luggen blev som rak, och så tog hon lite i nacken bara. Några klipp, och några soptag på golvet, snabbt avklarat.

Jag kände och känner mig upplagd för förändring, testa nåt nytt. Nu har jag testat rak lugg. Inte alls bra, är mitt betyg. Jag kan inte säga att jag är ful, faktiskt. Jag förstår att det finns personer som skulle vilja se ut så här i håret. Men jag vill inte! 

Det där blir en interssant situation. Kläder och frisyrer och annat som jag kan tycka är fint, men inte alls vill befatta mig med själv.

Varför bryr jag mig om hur andra ser på mig? Eller... Gäller den gamla klychan att man "gör sig fin för sin egen skull"? Jag måste gå emot vad andra tycker och se ut precis hur jag vill. Man skall inte bry sig om att föräldrar eller kompisar säger bu eller bä, det enda som är intressant är vem man själv vill se i spegeln. Jaja.

Så då skall jag klippa mig igen, när jag får tid. De senaste dagarna har jag inte brytt mig, egentligen, vilket gör situationen än mer märklig. Varför vill jag prompt klippa mig, när sanningen är att jag knappt sett mig i spegeln på sistone, och inte ägnat en tanke åt att jag ser ut som en popflicka? Åtminstone inte någon frustrerad eller skamsen tanke. Att andra ser på mig och ser mig så som jag inte egentligen vill visa mig, stör det mig inte?

Jag får inte ihop ekvationen. Måhända har det något att göra med att jag ändå befinner mig så långt ifrån mitt ideal att jag inte riktigt orkar bry mig, iallafall inte så länge andra kan ha glädje av hur jag ser ut nu.

Men gud... Vad håller jag på med, vad är det här för sorts inlägg egentligen? Vem tror jag att jag är? Varför måste jag fördjupa mig i allting och göra en höna av en fjäder precis hela tiden? Jisses. Klipp dig och skaffa ett liv.

Idag skall jag lämna igen en helt duglig och ganska fin regnjacka med tillhörande regnbyxor, för att istället tillskansa mig ett regnställ för nästan tusenlappen bara för att det sistnämnda råkar vara brunt och vrålsnyggt.

Jag bryr mig om att de ytterkläder jag skall skydda mina innerkläder med, när regnet öser ner så att man inte ser någonting och inte en kotte vågar sig ut, skall vara snygga.

Ja, varför inte.

Åh nej, nu skäms jag inför den stackars regnjackan som jag dissar. Fan, genom att spotta på den har jag etablerat en relation oss emellan; den är övergiven och ratad, och jag är ett offer för mina medkänslor.

Det blev plötsligt ännu svårare. Vilken hemsk människa jag är som bryr mig så mycket om att vara snygg när jag speglar mig, medan den stackars lilla jackan med tillhörande byxor ligger där i sin påse, inte ett ont anande om vad som väntar. Att jag skall lämna den. Jag har tagit den till mitt hjärta, och nu kastar jag bort den. 

Ja, tyg brukar ju ha känslor, ihopsydda prasseltygstycken tänker säkert väldigt mycket på huvurida de blir köpta eller inte. Regnställ har säkert ett eget liv på natten när jag sover, säkert springer de omkring inne i sportaffärens lokaler, dansar och skojar med varandra.

Nej, men känslan finns, i mig. Känslan är min. Det är ett föremål det rör sig om, inte en kotte i denna värld bryr sig om huruvida jag vill ha en grön eller brun jacka på mig när det regnar. Men känslan lurar förnuftet; det handlar å andra sidan om att välja bort, att överge, att sätta sin fåfänga i första rummet. Kanske är det träffande. Kanske är det en inlärd funktion, eller medfödd. 

Herregud. Idag är jag verkligen utflippad.

En mystisk sak är att jag en gång i tiden, för drygt två år sedan alltså, bar ett par finskor med en halv centimeters klack en hel kväll och till och med dansade i dem. Ja, på skolbalen alltså. Jo, du läste rätt, jag gick faktiskt på balen. Och jag dansade - eller, ja, jag stapplade tappert i fotspåren på den som gjorde misstaget att bjuda upp mig, och lyckades ta mig igenom några låtar utan att varken ramla omkull eller förmå mina danspartners att sluta le artigt.

Dessa nätta små skor alltså, kan jag inte längre bära. Jag har inget minne av att jag stapplade som en nykläckt dragqueen neför röda mattan den där dagen i maj 2007, eller att jag efter fem minuter hade fått skavsår både fram och bak på fötterna. Men igår (då jag fick nåt slags ryck och gick och köpte godis med det korta håret i en tofs och finskorna på) tog jag av mig skorna efter halva vägen och gick barfota. Jag kunde inte ha dem på mig. Patrik sa att jag sprätte med fötterna som jag brukar, bara det att det förstärktes väldigt då jag hade svårt att hålla balansen på de obefintliga klackarna, plus att man såklart skall gå fint när man har finskor på sig. Men det där med att vara fin är inte min grej. Jag har varken motorik eller motivation för att vara fin.

Så var det med den saken. Jag funderar på att köpa ett par nya finskor som är sådär precis på gränsen allting. Precis godkända av etablissemanget men ändå gångbara och bekväma.

Jag kanske lever i en drömvärld. Sådana skor säljs inte. Det är väl bara att lida pin och vara fin, alternativt vara modig nog att bära gymnastikskor på ett bröllop.

Jag vill drista mig till att säga något så djärvt som att folk är dumma i huvudet när det gäller mode. Lämmeltåg är ordet. Skulle det bli inne att bära blöja skulle folk antagligen börja tycka att det är skitcoolt och snyggt och så är det med det bara. Tills det är ute igen och HUR KUNDE VI HA DET DÄR PÅ OSS?? tills det har gått ett antal år och idiottrenden kommer tillbaka. Så funkar det.

Senaste tillskottet i katastrofmodet har jag precis googlat fram namnet på. De kallas Shuttershades och är tydligen en gammal åttiotalspryl, ja, ni har bergis sett dem, de är gjorda av plast och är inte ett par solglasögon. Nej, det är inte några solglasögon för de saknar glas och skyddar inte mot sol. Däremot skymmer de sikten och ser ut som skit.

Men trendigt är det, så en drös med idioter har i sommar kommit på att det är sååå snyggt att ha plastränder i ansiktet. Indeed.

Jag har mina gamla vanliga köpta på myrorna med lila kant, och hoppas att alla plastfjantar ser så dåligt att de går in i varandra, eller ännu hellre, liksom ett lämmeltåg, ramlar ner för ett stup. Hähähä.

Nej, nu var jag elak.  

Jag är hungrig.

Varenda dag, varenda dag, varenda dag! måste man göra lunch. Man tröttnar ju. Kvällsmaten kan jag väl stå ut med men lunch dessutom, som om man vore gjord av matidéer och lagningsork. Herregud. Det är man ju icke. Spenat kanske. Jag brukar äta spenat ofta. Det är gott. Med biffar till är det gott. Falafel tex. Frågan är om jag orkar göra spenat. Frågan är om alla grytor är i disken. Bah.

Till råga på allt har mitt hår, på huvudet, en otrolig motståndskraft. Efter dusch gjorde jag misstaget att rufsa med handuken och därefter låta det torka som det vill. Sen såg jag mig i spegeln.

Jag vet inte hur många gånger jag blött ner alla spretiga tofsar och pressat dem med all min kraft mot hjässa och kinder. Men så fort de torkat är de ute och flyger igen.  Bah.