Jag var på krönikekurs hos mamma idag.

Vi läste om skrivarnlinjer på folkhögskolor på nätet, hon visade gamla foton och ett mejl hon fått från ett jättegammalt ex, och vi störde oss på Peter Birros självupptagna och aggressiva åsikter.

Vi pratade om teman på krönikor, tex hur allt ska säljas två för en vilket får oss att slänga en massa mat i onödan, och jag fick låna många böcker om och med krönikor. 

Dagarna går så fort och så är det så mörkt, när man ska gå hem. Och jag tänkte på definitioner av galenskap medan jag gick hem, upphetsad och kreativ, hoppandes i vattenpölar och gnagandes på mina händer. Jag blir sån. Det kan ju inte vara normalt? Eller dömer jag Det Normala för hårt, kanske är det inte så strikt och konservativt. Jag vet inte. I mitt huvud är det svart eller vitt. Eller kanske, tusentals färger på ena sidan, och svart på den andra. Tvinga mig inte att gå dit där lugnet sänker sig och man aldrig behöver känna sig udda.

Jag ska i vilket fall prata med min psykolog för det är inte nyttigt för folk i min omgivning (förr var det mamma, nu är det Patrik) att leva med mig och mina oberäkneliga utbrott av hysteri.

I vilket fall var jag som en tickande bomb av skrivlust, vilket Patrik bittert fick erfara i min rastlöshet och dåligt återhållna missnöje med att inte kunna klistra mig vid datorn kvällen ut. Jag behöll mitt humör under kontroll med slarviga anteckningar och maniskt läsande av Mian Lodalens samlade krönikor.

Nu har jag skrivit av mig iallafall, som ni ser. Våldsamt aggressivt. All min samlade energi här inunder. Nu kan jag gå ut och vara en normal och fin människa. Hoppas Patrik kan ta emot mig med öppna armar trots att jag är ett ruttet äpple. Jag har lovat att fixa mitt humör, jag kan knapra lugnande piller om det är vad som krävs. Hiva hit!

Det är lite i-landsproblem att ifrågasätta normer. Det gamla vanliga pladdret, i andra länder svälter man, och i andra länder är det dödsstraff för det ena och det andra, och så kommer folk och tjafsar om sociala regler som man ju kan bryta hur lätt som helst utan att nåt händer tror jag för jag är en korkad idiot som aldrig testat själv men tror jag vet allt. Sparka mig i arslet, tack!

Jag skiter väl i andra länder. Nej, det gör jag inte. Jag bryr mig. Jag tänker innan jag köper kläder för jag tycker det är en dålig idé att snälla kapitalismen låter kineser sy tröjor i tjugotvå timmar för att tack vare snälla kapitaslismen kommer de en vacker dag också bli rika minsann! - om de inte andats in för mycket lim och kemikalier och fått obotliga hjärnskador innan dess.

Som om Sverige vore perfekt, här är det ingen som blir mördad eller mobbad eller svälter eller är hemlös, förtresten kan man välja själv här till skillnad från andra länder, fan vilken fin jävla frihetsdemokrati vi har, ska vi sjunga en fin sång och vika fredsduvor nu? Mini Amerika.

Alla tycker att det är så sjukt jobbigt med folk som ifrågasätter.

Jag var på fest och pratade med en gammal kompis. Hon undrade lite varför jag inte dricker. Jag förklarade i vanlig ordning väldigt kortfattat och fåordigt (jag är verkligen ingen agitör) att jag inte ser någon vettig anledning att döda hjärnceller, och behöll för mig själv sanningen om att jag kanske levt ett annat mindre ensamt liv, om jag släppt alla mina principer och fårat med i stora glada massan. Lite sprit har ingen dött av.

Folk menar inget illa. Man ska vara snälla mot varandra, fred på jorden, och ja, jag är jävligt konflikträdd också.

Men jag blir så trött. Jag vill inte höra från någon att det är så fint av mig att jag respekterar att andra inte tänker som jag. Att andra väljer att inte tänka ett skit längre än näsjäveln räcker. Fina fina jag.
Att jag inte är en jobbig vegan som får folk att bli ledsna genom att säga att korven har varit en stressad gris. Att jag inte partypoopar stämningen genom att säga att alkohol är en jävla skitgrej som tar fucking tusentals liv varje år och är helt jävla meningslös.

Att jag är snäll och foglig och låter folk blunda så jävla mycket de vill.

Därför är jag en fin människa. Fick jag höra. Fast i andra ord.

Och jag skäms över att vara en fin människa. En feg, fin människa.

Inte för att man nödvändigtvis måste proppa in sina åsikter i andras huvuden, men jag skäms för att hon pratar som att vi har nån jävla överenskommelse, en norm, som säger att så länge jag håller käften så är allt fint. Tack så mycket, negerdockan bockar.

Normer är till för att samhället ska fungera. Var det nån som sa. Ifrågasätt inte normerna. Beträd ej gräsmattan.

Ibland undrar jag hur fan folk tänker. Vad är det för fel på folk som tror att samhället har sett likadant ut i tusentals år? Först kom stenåldern, sen kom samhället som det ser ut idag, och så skall det alltid vara på alla platser på jorden, amen.

Män har aldrig burit kjol, familjen har alltid bestått av mamma pappa barn hund och volvo, kött och mjölk har alltid varit en självklarhet på alla platser. Punkt slut.

Men vidga dina fucking vyer då, pundhuvud!

Normer är till för att ifrågasättas, samhället måste förändras. Det är liksom en grundförutsättning. Panta rei. Eller ska vi inföskaffa ett jättelager med vax och hälla den över hela mänskligheten så att allt förstelnas och aldrig kan förändras?

Jag vill inte ha era jävla man-måste-skaka-hand-annars-kan-man-

bo-i-en-grotta-åsikter haglandes över huvudet. Just i detta ögonblick känner jag att jag inte har ansvar att anpassa mig till hundra idiotiska, fundamentalistiska påhitt som skall hålla uppe nåt slags trygg fasad i samhället så att ingen behöver bli sårad och känna sig utpekad när de inser att de faktiskt är delaktiga i att upprätthålla skitsystem.

Just nu känner jag att jag har all anledning i världen att tycka att normer är till för att ifrågasättas. Barn svälter, och jag tänker ändå inte leka med i era jävla lekar, jag tar mig rätten att vara en extrem, aggressiv vegan och feminist som tycker att allt ska krossas.

Normer gör människor stela.

Och om du inte ser dem, så får jag väl spärra upp ögonen på dig tills du fattar att ett till synes litet steg visst kan vara ett jävla bautasteg för individen som vågar gå emot den ström du inte märker av för att du är för uppblåst för att fatta att du flyter med.

Jag tar mig rätten att säga, just nu och här, att jag märker av saker, jag känner vad som förväntas av mig, och du kan kalla det fantasifoster men jag är övertygad om att det är på riktigt.

Och jag önskar att jag kunde para den här kraften av frustration som visar sig här, med min mesiga vardagsattityd, och få nåt slags konstruktivt debattverktyg att använda IRL.

En vacker dag kanske jag lyckas med det. Och då kanske vi kan komma nånstans, istället för att sitta och vara nöjda över att vi kan acceptera varandras åsikter och slippa den där jobbiga stämningen som kan leda till förändring och att man utvecklas som människa.