Var det idag som var den lediga dagen? Den försvann ju ganska effektivt och obevekligt.

Tvättat, läst halva boken (som skall vara utläst imorgon) ochhandlat har jag ju iallafall gjort. Det är inte så fasligt illa ändå. Och bäddat om sängen.

Tänkte baka kakor, men så kom jag på att min degbunke är försvunnen, antagligen har någon lånat den och sen har den aldrig kommit tillbaka. Jag blir sur. Jag skulle baka kakor för fan! Ni sabbar för mig, ni imaginära, ansiktslösa tjuvar!

Vi läser Doppler. Den handlar om nåt slags snubbe med stor kuk som bor i ett tält i skogen med en älgunge. Knasigt, ja. Men boken inspirerar mig att längta än mer ut i det fria, ut till ensamheten.

Men jag hoppas på morgondagen och skjuter upp min längtan. Nu skall jag ju baka kakor. Och se Transamerica. Etc etc etc.

Inte så ofta ställer man sig några centimeter ovanför verkligheten och ifrågasätter. Ofta tänker man, ältar, grubblar, men inte så ofta ställer man en konkret fråga som rör nuet och som är direkt avgörande för ens framtid.

Detta hände mig dock idag, i matsalen. Nåja, kanske var det bara en liten, oviktig händelse, men under den period den pågick kändes den ytterst talande och väsentlig.

Fisk serverades till lunch. Eftersom jag är vegan hittade jag något slags pastarullar med oliver och paprika i och på som var speciellt skapade för oss. Jag gladde mig åt att slippa potatisen, som ju som bekant har en tendens att få ett torrt gult lager utanpå och smaka ingenting när den tillagas i så stora mängder.

Så satte jag mig ensam vid ett bord, då det bord mina vänner satt vid var överfullt, och började skära en bit av kanten på rullen. Den var lite bränd och knaprig, vilket jag inte har något emot. Jag skar strax en ny bit, som innehöll mycket sås och gegga, och stoppade den i munnen. Efter några tuggor reagerade jag på hur stark den var. Jag mindes flera gånger då jag i matsalen fått serverat mat som i min smak kryddats för mycket, men tänkt att jag nog allt skulle må bra av att klara av lite mer smakrika rätter än jag är van. Efter ett par tuggor till insåg jag dock att det var i mesta laget. Mer än i mesta laget. Det brände på hela tungan och i halsen. Andedräkten kändes som eld. Jag sträckte mig hastigt efter vattenglaset och sköljde ner. Nästa matbit var precis lika kraftigt kryddad som den förra, och jag kände hur näsan började rinna. Snabbt reste jag mig och skyndade bort mot vattenautomaten. Jag drack på stående fot coh fyllde på igen. Så återvände jag till mitt bord och satte mig ner och funderade. Det här kommer jag inte klara att äta upp, tänkte jag. Kanske kan jag gå hem på rasten och göra i ordning någon egen mat som kompensation för lunchen. Eller så äter jag lite mer sallad och några knäckemackor. Synd att slänga så mycket mat, men den går inte att äta.

Då, plötsligt, slog det mig att detta var det absolut mest tråkiga, vanliga och fega sättet att reagera på. Undvika allt som skrämmer och är ovant, istället för att våga gå rakt igenom det. Ni vet, hästar som springer rakt in i eldsvådorna och kommer ut på andra sidan klarar sig bättre än de som försöker springa ifrån elden. Och jag tänkte på vad jag hört om att vältra sig i ångest istället för att undvika den, jag tänkte på fight club-scenen med den frätande syran på handen. Och sen skar jag upp en ny tugga och stoppade den i munnen. Jag skölde ner med nytt vatten men skar snart upp mer, stoppade in, tuggade, kände ögonen vattnas och tungan svida, skar upp mer, stoppade in, tuggade, svalde, malde, svalde. Stirrade rakt ut. Stirrade mot ingenting. Andades häftigt. Drack mer vatten. Tillät mig att känna hur det brände. Slutade vara rädd.

Sen slängde jag en sista snutt av den andra rullen och gick och hämta glass, som var dagens efterrätt.

Jag kände mig stark och modig där jag gick, sträckte på ryggen, och tänkte att så här skall jag leva från och med nu.

Det finns två sorters reklamkaraktärer, vad det verkar.

Den ena vill mörda dig, kallt och brutalt. Den andra har blivit så van vid att pressa undan alla olämpliga känslor att den inte märker hur ångesten skär sig genom det konstlade skrattet.

Vad är det för en värld vi lever i?

För övrigt saknar jag gitarren. Jag vill göra musik.

Idag har jag promenerat med Linnea och Sara, lite här och där och till den konstgjorda sjön. Det blåste så man kunde luta sig framåt och vila mot vinden. Balansövning. Det finns öppna landskap i Skåne. Men det är för mycket civilisation, säger jag till de som undrar varför jag saknar landet när jag är på landet. Jag är inte på landet; jag är i en håla. Men det finns väl land här. Sockerbetsodlingar tror jag, bredvid stora vägen ut i världen. De typiskt skånska knölträden som jag inte kan namnet på, som står utmed vägarna. Stirra stint ut över åkrarna så kanske du kan intala dig att det är ute i ödet. Nej. Husen bakom en är för påtagliga, samhället, butikerna. Inget ont i det dock. Jag bara kommer mig för att längta efter total isolation. Vad jag nu ska med det till, jag blir ju inte vettig i skallen av att vara själv.

Själv kan man vara när man skall dö. Dra sig undan som ett sjukt djur för att försonas med det ömma ödet.

Jag sover ensam. Det skall bli skönt ikväll; sängen är knappt bäddad, jag är nästan där.

För att avsluta; Reeperbahnfinns på Spotify.

Jag letade upp To Wish Impossible Things för att jag hade kommit att tänka på den och ville lyssna. Egentligen är jag inget jättestort fan av The Cure, jag tycker att de sjunger för mycket om olycklig kärlek och sånt intresserar mig inte, men någon gång i tiden hörde jag att det skulle vara ett bra band så jag köpte den där röda skivan, Wish, begagnat. Och den var ganska bra, suggestiv, skön.

Till saken. Låten får mig att minnas någon tid då jag bodde hos pappa ute på landet. Ja, ute på landet, alltså, mest ute vid havet, det finns alltså en hel del hus där, men jag är väl stadsmänniska i själ och hjärta så för mig är det landet; ödsligt och stort. Naturen gör sånt oerhört stort intryck på mig. Jag är övertygad om att meningen med livet, om något sådant kan påstås finnas, går att finna i naturen och ingen annanstans.

Låten väcker alltså känslor. Inte minnen, för jag vet inte när det skulle vara som jag bodde där - högstadiet? Så länge sen? Utan bara känslan, eller kanske nåt slags minne ändå. Jag har suttit på bussen. Jag har gått av bussen. Antagligen har jag lyssnat på den där låten, i min bärbara cd som jag hade då, innan i-poden kom. Jag går genom Skipås. Årstid eller väder har jag ingen aning om, men jag vet ju hur det ser ut där oavsett. Hus. Skogsstig. Asfalt. Grusväg. Gräs.

Min pappa bor alltså vid havet. Jag vet inte hur jag skall beskriva det här. Det är så ensamt där. Nuet avskärmar sig från min barndom, mycket har hänt sen dess, sen jag hade en begagnad skolbänk och en cirkusmålarbok och en alfabetsplanch på väggen och en bondgård med plastdjur. Som att allt var lite provisoriskt. Jag har aldrig riktigt bott hos pappa. Jag har väl alltid bott hos mamma, framförallt. Stan framför landet. Det är alltid så ensamt där ute. Ibland är det vinter. Frost. Stjärnor. Lampan som tänds. Havet som frusit. Det där huset är som det alltid har varit. Det förändras, men är som det alltid har varit, samma hus på samma land vid samma hav.

Det här är bara mina minnen. Ingen annan kan uppleva dem och de kommer dö med mig.

Så jag kunde hoppa av bussen och smita genom Skipås för att komma hem, när jag började bli vuxen. När jag hade bärbar cd-spelare och sånt. Man blir aldrig klok på någonting. Ingenting går att nå. Har åkt buss, det är höst kanske eller vår eller någon annan tidlös årstid. Jag går hem till pappa. Jag känner trakten. Jag har växt upp där. Det finns åkrar och bondgårdar. Tiden går som den skall, som den har lovat att göra för alltid. Lämna ingenting orört.

Jag vet inte vart jag vill komma. Jag saknar landet. Frostgräset saknar jag. Tystnaden. Kylan. Träet. Fårskinnstofflorna.

Jag visste aldrig vad jag skulle göra på kvällarna. Jag umgicks med mig själv istället för pappa. Lyssnade på musik på mitt rum. Det är svårt att veta; man blir aldrig klok på det. Jag kan inte nå det.

Så jag saknar landet, som ett hål, jag längtar så det svider efter något, ekande landskap i vinterkyla, ödemark, enslighet. Jag ösnakr att jag hade tagit vara på det. Men även om jag inte gjort det; har det ändå sipprat in i mig och lämnat spår. Jag blir aldrig fri från naturen. Tack.

Har haft en toppendag. Oh ja, det är synd att den skall sluta i ensamhet och deprevation (det där ordet vet jag inte vad det betyder, bäst jag slår upp det). Jag har utövat självsvält idag - ätit en påse chips, lite nötter och en soyghurt. Det kallar jag självsvält, med tanke på att jag inte har nåt emot att äta femtiofyra ordentliga portioner mat om dagen (okej, jag överdriver).

Har suttit på tåg sen kvart i tolv, framme i Svalöv vid halv fyra-tiden. Hela resan från Göteborg till Helsingborg gick konduktören förbi mig flera gånger utan att be om biljett! Med andra ord - eftersom jag inte hade köpt en biljett - jag reste GRATIS! Waaah, in your face SJ! Konduktören till och med frågade mig där jag satt på golvet om jag hade biljett, och när jag sa att jag ville köpa en sa han att jag skulle vänta där så skulle han komma tillbaka. Först framme på Hbg station kom han tillbaka, men han tittade knappt på mig och jag kunde pusta ut när jag slippit iväg på perrongen utan att känna en hand på min axel.

Och sen missade jag inga bussar en tåganslutningar alls, till min stora lycka. Sen kom jag och alla mina tusen påsar och väskor fram till Svalöv och skolan och där var det jävlar i mig dött. Det var dött, som väntat, i mitt gamla rum och de korridorerna. Det var även dött i de nya korridorerna, till min förvåning. Jag ringde på, knackade, kikade genom fönstren. Ingen kikade tillbaka. Och jag skall väl tillägga att jag inte har någon nyckel, annars hade jag ju bara gått rakt in.

Jag beslutade mig för att återvända till mina otrivsamma, ödelagda korridorer och fantisera om att jag är den enda överlevande efter ett förödande kärnvapenkrig. Kanske har jag varit ute i rymden på uppdrag, eller nere i haven, nu är jag iallafall tillbaka, och allt liv är utrotat på denna olycksaliga planet. (Ja, jag vet att det är lite o-trovärdigt att alla hus står kvar och likaså träd och gräsmattor, men man får väl anvädna sin fantasi.)

Här ska jag sova inatt. Sängen är bäddad, och jag har internet! Köket ser som vanligt ut som skit, så helt öde är det väl inte även om ingen är här.

Så måste jag gå och handla innan jag svälter ihjäl (hur trist vore inte det på den sista överlevande människan? Jag hade ju kanske kunnat hitta nån av motsatt kön att föra släktet vidare med och skapa en helt ny värld i fred och harmoni).

Alldeles i slutet av vår cafékväll bubblade det i mig och jag hade nåt på gång så jag gick upp och läste en dikt som bara fanns i mitt huvud (jag började med att säga "den här dikten finns bara här" och peka på mitt huvud, men jag vet inte om det framgick att den var helt färsk och ofödd). Ungefär så här var den:

jag är pärlpojken
jag är tolv år gammal
jag är dum i huvet
jag är ett litet moln
jag är inte på väg någonstans
jag sitter här och tänker
jag är inget litet ljus och
jag är inget mörker
jag är brokig jag är en blomma
jag har inget latinskt namn
jag har för mycket skräp
jag är en kvasikvinna
jag är äcklig och ful och kul
jag är full av fantasi jag är saklig
jag är allas vän och alltid snäll
jag är arg jag skapar och skrapar bort ytan
jag är inte yta jag är djup
jag är
jag är
jag är
jag är
jag är
jag är
jag måste lära mig
bara vara

Och för övrigt gick kvällen toppen och jag älskar scenen och klassen.

Jag vill ha ett par högklackade skinnstövlar.

Hittills har jag vaknat mitt i en intressant dröm, hittat en sten i müslin, hittat mögel i brödet, stått i sängen och läst mina dikter, suttit på golvet och läst Kerstins monolog (som jag inte kommer framföra ikväll, kanske en annan gång?), tagit den alarmerande duschen, klätt mig i thåströmbyxor och randig tröja samt hängt på facebook i väntan på bättre tider.

Ikväll läser vi på scen i Aulan.

Imorgon åker jag till Göteborg.

På söndag kommer jag tillbaka och på söndag flyttar jag.