Hela arton personer har röstat på min fråga!

Och jag har ändå bara haft den uppe i en knapp månad.

Ja, jag är lite ironisk. Men iallafall, man får vara glad för det lilla. Och resultatet är ganska bra. Ingen (0%!) har röstat på att min blogg är kass och suger röv. En teori kan vara att det inte finns ett sådant alternativ att rösta på, men jag tror att det bara är en liten del av förklaringen.

Flest har iallafall tryckt på "Du verkar klok, vad synd att du mår dåligt ibland"-knappen. Danke. Vill man se det negativt så betyder ju inte det alternativet att bloggen är bra på något sätt, bara en ganska intetsägande komplimang och lite ömk. Vill man se det postivt, så... öh.

Jo, det kan ju vara så att folk faktiskt tycker att jag verkar klok, och dessutom vill få med att de tycker lite synd om mig.

Å andra sidan har hela 22.2 (aaaah, tre tvåor på raken!) fått för sig att de känner igen sig! Jag är mållös.

Vidare valde ca 16% the easy way out, med "Jag har inget svar på den frågan"-alternativet. Liknande det lite lustiga "Jag vägrar svara på den här frågan" med 5.6%

Tråkigt nog har 11.1 fått för sig att de är skyldiga att läsa. Det är ni inte! Okej, jag kanske verkar aggressiv ibland men man ska inte ta mig på för stort allvar. Härmed är ni fria att leva era liv hur ni vill utan att jag hemsöker er det minsta lilla (obs. kanske pyttelite).

Slutligen är det jämnt på 5.6 mellan "Den är så utflippad att det är underhållande", och lite snällare alternativet "Du är rolig - ibland".

Nu när jag har dokumenterat det här finns det väl ingen annan råd än att starta en ny Omröstning. Jag måste bara fundera vad den ska handla om. Den här gången ska jag ta nåt som inte är beroende av min blogg utan mer allmängiltiga ämnen såsom roliga naturfenomen, olika sorters skors utseenden eller udda former av kroppskontakt.

Ps. Jag ångrar att jag svor i min fråga. Det är fult. Förlåt. Jag ville nog bara spela tuff och imponera men jag inser nu att det är ett dåligt sätt att skaffa vänner. Det är bättre att bara vara sig själv och vara snäll mot varandra! Peace.

Nu är det Halloween och jag är ensam hemma i mörkret och innan såg vi två samurajer gå förbi utanför fönstret men de kommer inte hit in eftersom ytterdörren till flerfamiljshuset vi bor i är låst.
Jag är lite ledsen för det för jag har aldrig blivit trick-or-treatad fast mest är jag glad för jag har inget alls att bjuda på, det närmaste godis vi har nu är frysta bär. Jag vet inte om det skulle duga som treat. Och man vet verkligen inte med barn nu för tiden, eller rättare sagt så kan man inte veta om just den som knackar på min dörr har en högre våldströskel än andra.

Sexans nya följetång (jag funderar nästan seriöst på att skapa en Kanal 6-kategori fast det känns lite patetiskt) heter Lost Room och jag har tittat och försökt lägga på minnet allt som hände i dagens avsnitt så att jag kan berätta för Bob när han kommer hem.

Typiskt bra serie tycker jag. Sajns Fikshön! Fast utan rymden. 

Idag var det en superklyschig och supernojjig och superhysterisk och superticks-ig och supersocialtinkompetent och superskum och superdålighållning och supersnedaframtänder och superknepigaglasögon etc nörd med i serien. Han hade en kam som kan stoppa tiden och så fort han fått lite mänsklig kontakt med hjälten i serien så började han bete sig någorlunda normalt (rätade på ryggen, andades lugnt, flinade fult som alla nördar alltid gör i tv-serier och var allmänt småtrevlig).

Tyvärr kommer han inte att vara mer något mer som det verkar.

I övrigt så hände detta (försöker komma ihåg så mycket som möjligt):

Joe, som hjälten heter, har tappat bort sin dotter i ett mystiskt övernaturligt rum. Från detta rum har också en massa mystiska prylar med mystiska egenskaper spritts över världen. Själv har han fått tag på en nyckel som kan öppna alla dörrar (självklart också dörren till mystiska rummet). För att få tillbaka sin dotter letar han efter mystiska prylar som ska hjälpa honom på något sätt och folk är allmänt giriga och aggressiva och vill äga alla prylar själva (lite som ringen i Sagan om Ringen). 

Idag hängde han med en kvinna från nåt gäng som vill förinta alla prylar, men hon går nog inte att lita på. Sen hängde han med en snubbe som han snott en magisk klocka av förut, och de bestämde sig för att bli lite polare eftersom snubben vill bota sin leukemidrabbade son med magiska läkande glasögon som finns någonstans. 

Sen träffade han nörden med tidstopparkammen, och av honom fick han en bunt gamla foton som också är från det mystiska rummet. Nåt aggressivt gäng som vill ta alla prylar anföll men blev bortjagade (?) och skjutna av kvinnan från förstöra alla prylar-gänget.

Det hela slutade med att Joe återsåg en kille från tidigare avsnitt, som är i besittning av en bussbiljet som kan skicka iväg människor till nåt mystiskt ställe in the middle of nowhere, och övertalade honom att skicka honom dit.

Överkurs:

Gubben som sköt Joes kompis (vilket Joe sen blev anklagad för), har snott de läkande glasögonen och joinat onda gänget som vill äga alla prylar.

Nördkillen gav ifrån sig kammen eftersom det after all mest är trouble och livsfara att leva med de där jävla magiska prylarna. Och han kunde verkligen behöva varva ner lite.

Nu kommer jag inte på mer. 

Sajns Fikshön! Finns det något bättre?

Jag har gjort framsteg i min kamp att förlika mig med att jag är normal. Tror jag iallafall. Jo, det känns som att jag åtminstone börjar komma ur förnekelsefasen.

Nu är jag på g och analyserar begreppet, vad innebär det egentligen att vara normal? Måste man vara på ett visst sätt då? Måste man identifiera sig med alla andra som är normala?

Okej, jag är normal, vad innebär det här för mitt fortsatta liv? Hur ska jag berätta för vänner och familj?
Hur ska jag ställa mig till det själv? Hur kommer jag att bli bemött? Märks det på mig att jag är normal? Kan jag på något sätt bli särbehandlad på grund av min normalitet? Kan jag hjälpa att jag är normal? Gjorde mina föräldrar något fel eller ligger det i generna? Finns det något sätt för mig att bli onormal?

Måste man se ut, tänka och agera på ett visst sätt när man är normal? Känns den bild som visas upp av normala människor genuin och vettig? Representerar den mig?

Hur kommer min vardag att se ut? Måste jag berätta för varje ny människa att jag är normal? Finns det några normala förebilder som jag kan känna igen mig i? Kan jag bli utsatt för andra människors avsky och förakt om de får veta att jag är normal?

Nu vill jag ge svar på mina egna frågor.

1. Vad innebär det att vara normal?

Tja, det är väl egentligen bara en frånvaro av onormalitet. Många tror felaktigt att normal är detsamma som att vara mainstream; så behöver det absolut inte vara. Att vara normal brukar betyda att man inte behöver ifrågasätta sig själv eftersom man inte har någon specifik konstighet att sätta fingret på. Det innebär med andra ord inte speciellt mycket egentligen. Definitionen av normal är bara frånvaron av olika avvikande egenskaper.

2. Måste man vara på ett visst sätt?

Nej. Man måste aldrig någonting, det finns alltid ett fritt val, vad det nu innebär. I vilket fall så kommer jag inte att bli onormal bara för att jag inte är på ett sådant typiskt sätt som man kanske tror att normala människor är.

3. Hur ska jag berätta för vänner och familj?
Det här är en märklig sak; det finns ingeting att berätta! Det låter motsägelsefullt, men om man bestämmer sig att berätta för alla att man är normal är chansen större att de tror tvärtom!

4. Märks det på mig att jag är normal?

Det kan märkas på vissa, sådana frågor är svåra att svara generellt på. Alla normala människor verkar inte alltid normala, precis som onormala människor ofta kan verka hur normala som helst.

5. Kan jag hjälpa att jag är normal?

I mitt fall skulle jag svara nej. Jag har alltid kämpat för att passa in i onormaliteten, ändå fick jag till slut inse att jag var en av de normala. Det är heller inte troligt att mina föräldrar har påverkat mig att bli normal, tvärt om. I mitt fall tror jag inte att det hade gått att påverka.

6. Känns det som att den bild som visas upp av normala människor representerar mig?

Det har alltid funnits fördomar om normala människor, som att alla miljontals normala personer är precis likadana och agerar likadant. Den bild som visas upp, tex i reklam och i media, är inte pålitlig. Det finns lika många sätt att vara normal som det finns normala människor.

7. Finns det goda förebilder inom den normala världen?

Absolut! Det gäller bara att hitta dem. Som sagt, det finns otroligt många olika sätt att vara normal, och bara för att man är det behöver man inte vara fantasilös och tråkig. Många normala människor har faktiskt blivit konstnärer, författare och musiker! Så lopper är inte kört bara för att man är normal. Tyvärr kan bilden av normala människor vara lite färglös och ospännande, men letar man bara lite så hittar man de mest fascinerande och underbara människor! Se dig omkring, säkert känner du en och annan normal människa som du ser upp till och uppskattar.

8. Kommer andra människor se ner på mig som normal?

Det finns tyvärr en hel del trångsynta och dömande människor ute i världen, både normala och onormala. Med en öppen attityd och respekt inför andra är det lättare att själv bli repsekterad för den man är. Dock kan det hända att man blir illa behandlad av någon som inte accepterar normala människor, men då gäller det att tänka att det är den personen som har långt kvar att gå och inte en själv.

9. Slutligen: Hur kommer mitt liv att se ut i fortsättningen?

En svår fråga. Det är viktigt att acceptera sig själv, men det är också viktigt att försöka fortsätta vara den man är innerst inne. Att göra det som känns bra för en själv. Många som fått veta att de är normala har anammat mer och mer av det som ses som en normal livsstil. Men detta är inte nödvändigt. Det finns massor av människor som är ytterst unika trots att de klassas som normala. Att lyssna på sig själv och leva på det sätt som passar en bäst är viktigt, oavsett om det är typiskt normalt eller mer avvikande normalt. Steg ett är iallafall att inse att det inte är något fel på att vara normal och att trivas med den man är. Med en sådan inställning kan man komma långt.

Tills sist: Låt inte din normalitet hindra dig från att leva på ditt sätt. Det enda som gör dig annorlunda än en onormal person är det som finns på ytan; inuti är du en helt unik individ med egna tankar och känslor. Att vara normal behöver inte innebära ett handikapp, det kan rentav vara en förmån! Huvudsaken är att kunna behandla både dig själv och andra med respekt. Hur hade världen sett ut utan alla normala människor? Antagligen tråkig och färglös.

Att vara normal gör dig varken mer eller mindre värd än någon annan. Och det behöver inte heller sätta upp ramar för hur du ska leva eller se ut. Även om du på många sätt klassas som normal så kommer dina egna tankar och åsikter alltid vara en unik del av dig själv, och det kan ingen ta ifrån dig!

Jag har löjligt ont i magen och en ny favoritlåt. Magvärken är helt oförklarlig och låten heter Finnish Vodka av ett tydligen Halmstadskt demoband vid namn Velvetine.

Men idag har jag fått goda nyheter!

Patrik 1,5 har faktiskt precis anlänt till Halmstad och börjar visas på Fredag!

Det är så man skäms lite, jag menar, resten av Sverige såg den här filmen för en evighet sen och har nästan glömt bort den, DÅ kommer den till Halmstad.

För övrigt är det skrattretande dålig service på Röda Kvarn (som biografen heter). Jag kom dit idag vid ett-tiden, den ena kassan var stängd och den andra hade gardinen neddragen. Inget ont i det, jag gick fram till godisförsäljerskan och frågade om inte det nya filmprogrammet skulle komma idag. Jo, det fanns förmodligen där bakom disken, jag skulle gå och ropa lite på dem som satt bakom gardinen, sa hon. (Obs! hon var trevlig.)

Det gjorde jag, Hallå, är det nån där? sa jag, eller det sa jag inte men nåt i den stilen sa jag.

- Du får gå till godiskassan, fick jag till svar. Godistjejen ropade tillbaka att hon hänvisat mig dit för att jag ville ha ett nytt program.

Jag var vid det här laget redan på väg någonstans, minns inte vart eller varför, men då dök det fram en hand i den kassan som var stängd men utan gardin, och ett ensamt litet program släpptes av på disken. Jag tyckte mig höra en suck där bakifrån.

Jag vill påpeka att personalen på RK, eller kanske snarare en person därifrån, allt som oftast har en ganska tråkig attityd och aldrig är ett dugg intresserad av att hjälpa till eller ge någon information om någonting.

Ganska löjligt, tycker jag. Eller tråkigt mest. Tråkigt med folk som inte verkar trivas på sitt jobb.

Jag har varit i stan hela dagen. Först gick jag till Brooktorpscaféet, hade föreställt mig hur jag skulle sitta där i de så gott som tomma lokalerna och breda ut mig, drickandes mitt te och skrivandes i min svarta bok.

Tyvärr var det inte tomt när jag kom dit, nej, det var som ett getingbo fast med människor. Usch!

På Skånska Hembageriet var det lugnare så där satte jag mig med grönt chai-te och svarta boken och hade en riktigt trevlig stund för mig själv. Det bästa jag gjort på länge, måste jag säga.

Sen ägnade jag resten av min dag åt att leta kläder. Jäklar vad det är svårt att hitta snygga kläder i kategorin Herr. Det är ju löjligt. Jag kanske är kräsen och har konstig smak, men jag föredrar att se det som att den rådande klädnormen suger röv och ser ut som skit.

Nån gång ska jag skriva ett inlägg om alla herrkläder som jag tycker är apfula. Det är många!

Men inte nu.

Iallafall kom jag hem med tre tröjor och ett par jeans. Och en deodorant och en påse te och jordnötssmör.

På tal om deodorant så är apotekets hyllordning lite skum, tycker jag. Tittar man efter deodorant så står de uppdelade i dam och herr. Men inte på avdelningar med namnen Dam Och Herr.

Nej, på avdelningen Hud finns damdeodoranterna. Och på avdelningen Ansikte står herrdeosarna.

Ansikte??

Har jag missuppfattat något? Finns det speciella deodoranter som är till för att minska svettningar i ansiktet? Som framförallt används av män?

Nej, det är förstås för att alla mansprodukter är placerade på avdelningen Ansikte.

Vilket inte förklarar speciellt mycket ändå i mitt tycke.

Slutligen. Min rubrik kommer sig av en rolig sida som Bob visade, jag vet itne hur man kommer dit men han visade iallafall upp min blogg översatt till engelska, väldigt väldigt underhållande. Speciellt när google-översättningen misslyckats och översatt fel eller inte alls. Eller som ovan, på svenska stod det Halmstad är en håla.

På engelska: Bundaberg is a cavern.

Bundaberg??

Fullständigt obegripligt. 

Min psykolog har ringt och ändrat tid två gånger, sen den gången jag försov mig till vår date. Om allt går som det ska och inga fler sjuka barn eller ouppväckbara döingar kommer i vägen ska vi ses imorgon eftermiddag.

Jag har varit ineffektiv idag igen, men klockan är bara knappt tolv än, lyckligtvis.

Satte stora vita bönor på kokning efter frukost. Självklart glömde jag bort dem. Efter en dryg timme kände jag doften av bönor fylla lägenheten, men som av ett under mådde de helt okej i grytan och hade inte bränt fast någonstans. 

Idag är dagen då jag ska in till stan. Jag ska hålla ögonen öppna efter diverse hygienprodukter, fylla på teförrådet, kanske ta en fika, och kolla efter kläder. Det är främst till Bob jag ska kolla kläder eftersom han är i skriande behov av det, och har bett mig eftersom jag har ett humm om vad han föredrar och han själv aldrig har tid eller ork att gå på stan.

Det ser ut som skit här hemma, som jag brukar säga. Snart får jag nog gå på nödslakt, så misskötsam är jag. Tur att jag ska ut idag, jag känner att mitt leverne just nu befinnner sig långt under minimum. Jag vill kräkas. Extra tur med psykologen imorgon, jag måste bara repa igenom allt jag har skrivit i svarta boken och kläcka ur mig det nån gång. Han tjatar fortfarande om negativa tankegångar, som om det vore mitt största problem.

Idag har jag på mig ett vitt linne med en mörkgrön - fan vad heter det? väst? tröja utan ärmar? - över. Och densvartfläckiga gula tunna sjalen, samtsvarta manchesterbyxor med en massa broderier och påklistrat mojs som jag gjort nån gång i min ungdom.

Hade gärna lagt ut en bild på det här men jag är så kss på att fota, och att då försöka fota mig själv är  verkligen överkurs.

Överklass höll jag på att säga. Förlåt, skriva. 

Nu orkar jag inte mer, nu går jag innan det börjar regna igen.

Kan vi enas om att en majoritet av alla tjejer har ungefär samma intressen och känslor? Kan vi en gång för alla komma överens om att de flesta killar har ett liknande sätt se på tillvaron?

Jag tvivlar.

Enligt Platon finns det en idévärld som innehåller mallar till allt levande och dött på jorden. I idévärlden finns en enda fullständig version av allting, och jag antar att det är därifrån vi hämtar vår kunskap om hur olika sorters människor fungerar och ser ut.

Varför skulle vi annars utgår ifrån att "majoriteten" av alla tjejer eller killar är och gör på ett visst förutbestämt sätt? Med vissa undantag.

Undagtaget bekräftar regeln, heter det, som nån slags mycket tvivelaktig ursäkt för att fortsätta utgå från stereotyper som inte stämmer.

Jag snubblade nyss in på en sida med tema sex och samlevnad, typ. Jag hittade där en lista över passande presenter för "henne" och "honom". Listan var i mitt tycke skrattretande könsrollsfixerad (mina kommentarer inom parentes):

För henne:

Blommor, smycken, sexiga underkläder, choklad, bjud på middag hemma (eftersom killar aldrig lagar mat utom vid extremt speciella tillfällen), sexleksaker och (håll i hatten) ett varmt bad med aromaolja och rosenblad samt tända ljus och lugn musik i bakgrunden.

Ovanstående går ju självklart inte att ge till en kille, därför fanns det en omvänd lista för tjejen som vill ge sin kille en present (jag kan inte låta bli att få en känsla av att listorna är skapade främst för heterosexuella par):

För honom
Aftershave, sexiga kalsonger, prenumeration på tidning, märkesklocka (alla män vill väl utstråla pengar och makt), öl- eller whiskeyglas (vilken tur att det finns specifikt manliga drycker!), dvd-filmer och fotbollsbiljetter.

Javisst, man kan se bortom det här och strunta i småfåniga listor. Man kan välja att inte ta det så seriöst och tänka att "det där stämmer kanske på andra men inte på mig" och så är det inte mer med det.

Men frågan är varför dessa listor och andra könsbefästande företeelser över huvud taget ska finnas? Vad har "Till Henne" och "Till Honom"-kategorierna egentligen för existensberättigande? Varför inte en "Tips på presenter till din partner"-lista oavsett kön?

Hur kul är det att ständigt bli bemött som ett undantag när man vet att världen är proppfull av tjejer och killar som inte följer könsmönstret?

Varför måste hundratusentals människor, en och en, skratta bort problemet och tänka att just de inte stämmer in på normen? När vi vet att de allra flesta en eller många gånger har stött på löjliga klyschor utan verklighetsanknytning.

Det rör ju sig inte om en minoritet.

Jag stör mig på när människor stolt konstaterar att just de inte passar in i mallen (främst tjejer, eftersom det är lite fult med "kvinnliga" egenskaper). Som om alla andra gjorde det. Som om 99% av alla tjejer satte sexiga underkläder och romantiska skumbad högst på önskelistan.

Hade det varit fallet så hade det varit verkligt svårt att avvika. Att man tillhör en väldigt liten minoritet är inget man stolt berättar för allt och alla.

Nej, sanningen är ju att människor, med eller utan kön, är individer med olika intressen. Det går inte att lista egenskaper hos en viss grupp, lika lite som man skulle säga att alla jugoslaver gemensamt och unisont önskar sig en märkesklocka i present kan man säga det om alla pojkvänner.

Hallå där ute! Ni är inga undantag! Vi är inte undantag från regeln, vi är regeln, mångfacetterade och olika och unika och konstiga och färgsprakande och spretiga och särpräglade.

Är det inte dags att vi ifrågasätter tramslistorna som försöker inbilla oss att det finns någon slags majoritet som föredrar en viss livsstil?

Är det inte sunt om vi reagerar och gör uppror mot en lögn?

För mer djupdykning i individnivå och avproblematiserande:
http://jobjorn.se/2008/10/att-dra-alla-over-en-kam/

Check!

Har pluggat minst två kapitel, ätit lunch, varit ute en sväng, hälsat på pappa som åker till Irland imorgon, skrivit lite på mitt senaste projekt.

Bara jag inte fastnar här nu så kommer jag att ha en bra känsla när Bob kommer hem och därmed avslutar min Ta Eget Ansvar-tid.

Igår kväll när jag låg i sängen och hade plockat fram min I-pod för att försöka döva min hjärnas meningslösa pladder, så var jag med om en häftig upplevelse.

Ända sen man var liten har man ju funderat över det faktum att det verkar omöjligt att inte tänka på något alls, ens för en enda sekund. Har jag iallafall. Många gånger försökte jag att fullständigt tömma huvudet och vara fullständigt blank, men nej, det fanns alltid någon bild på näthinnan, några ord som gled förbi eller något ljud som ekade i huvudet.

Det går inte att bli helt tom.

Nästan lika irriterande som det att rymden aldrig tar slut (hur är det möjligt? Men om den tar slut, så måste det ju finnas något där, och då finns det ju inget slut iallafalll...).

Det var häftigt att vara barn. Nu är det inte så häftigt längre, mest bara besvärligt.

Iallafall, när jag låg där och lyssnade på någon låt, minns ej vilken, så lyckades jag faktiskt med konststycket att bara höra musiken, inte se något (eftersom det var mörkt i rummet), inte tänka på något alls, bara ta in ljudet. I någon sekund kanske.

Det var väl inte så märkvärdigt när det hände, men efteråt tyckte jag att jag hade kommit ett steg närmare att trotsa naturlagarna.

Ha! Jag tämde nästan mitt huvud i en sekund!

Där sprack era obestridda teser ännu en gång.

Jag känner mig så jävla patetisk.

Hej, jag har en blogg, den brukar jag använda till att tycka riktigt synd om mig själv för allt jag lider av som är 100% självförvållat.

Varför är det så jävla svårt för mig att få tummen ur arslet och börja leva? Har någon annan lika grova problem som jag med att utföra en enda liten enkel uppgift, tex att gå ut på en promenad, ringa en vän eller läsa ett kapitel i psykologiboken? Jag har ju seriösa problem. Eller är detta en självuppfyllande profetia? Ungefär som allt annat jag hittar på för att få en anledning att gnälla.

Det är inte hösten som gör mig på dåligt humör. Jag tror inte det iallafall. 

Men nu är det illa. En period antagligen. Men fan, jag blir så trött. Vad är mitt jävla problem? Hur ska jag kunna synka den någorlunda ambitiösa delen av mig med den feta, förslappade, apatiska, vidrigt ineffektiva delen av mig som har lagt beslag på min kropp? 

Jag tänker på Nalle Puh, när han satt fast i en håla och hade ätit så mycket honung att han varken kom in eller ut. Alla hans vänner fick komma dit och dra allt vad de kunde tills han ploppade ut och blev fri. Tänk om det kunde hända mig med, att alla kommer och drar i mig tills det säger "plopp" och jag sätter igång att leva. Det tycks vara vad som krävs för att få igång mig.

Men om vi säger att det är en självförvållad profetia. Varför vi nu ska säga någonting alls. Det leder ingenstans. Jag med mina tusen teorier. Vart fan vill jag komma egentligen?

Gud, jag borde verkligen sluta tänka. Finns det inte såna här tabletter som minskar hjärnaktiviteten? Man ska ha recept på sånt förstås. Det ärbara tre dagar tills jag ska träffa min psykolog, jag har väntat i evigheter men vet egentligen inte hur mycket det hjälper att gå dit. Men någon jävla stans måste jag gå.

Som sagt: patetiskt. Jag är tjugo år. Jag borde passa på som fan och ha kul nu. Men nej. Sitt hemma och lek psykolog, använd din hjärna som provsprängningsområde. Det leder säkert till något jättebra.

Lycka till.