Jag vet att jag inte har nämnt något om Schlagerfestivalen förut, men ikväll har jag både tid och lust att babbla av mig lite. Framförallt nu när jag precis har drabbats av "Esta noche tu y yo! Sexy Girl!"

Hjälp!

Hittills, i alla deltävlingar som varit, håller jag mest på BWO (rymdtema liksom, och bandet är så unikt och utflippat att det alltid är lite kul att se på) och I got you (trummistjejen!).

Deltävling nummer två missade jag och upptäckte sedan till min förskräckelse att det inte fanns någonstans att se (nya regler?) - illa! Jag har alltså inte överhuvudtaget hört de låtarna.

Mina hatobjekt är Molly Sandén (jag är allergisk mot romantiseringar, och den här brådmogna lilltjejen sprutarhänsynslöst ner hela mig med kliande klyschparfym) och Rick-nånting "Du vinner över mig" (inget ont om gubbar, men hans låt är nog det mest intetsägande jag någonsin hört, på allvar).

Idag då.

På tal om hat så hatar jag Agnes och har alltid gjort. Jag har mycket hat i mig, även om jag oftast försöker hålla det inom mig. Jag tror att det är delvis för att hon påminner mig om Beyonce som jag hatar ännu mer, kan dock inte förklara varför.

Hennes byxor är asfula och låten kommer antagligen vinna idag, eftersom Agnes är en stor popstjärna som fått tillåtelse att dra discomusikens namn i smutsen med sina entoniga dängor.

Jag hade fått för mig att Star Pilots var något att ha men jag hade fel. Jag vet att melodifestivalen är helt fel forum att klaga över töntighet, enformighet och opersonlighet, men ändå. Hur tänkte killarna?

Ful dans, fula kläder, konstig musikblandning och en refräng som gick likadant hela tiden och var helt innehållslös. Vem ska rösta på det här? Hej då.

Susanne då. Ballader är alltid lite djärvt och ganska chanslöst. Men låten är helt okej. Känns lite som en religiös tant, speciellt med tanke på prästkappeklädseln.

Killing me tenderly. Hjälp igen. Jag kunde inte låta bli att tänka Red Light District och lite lesbisk show. Men låten var lite svängig. Inte jätterolig dock, norskan hade för långa ögonfransar också (eller om det var den andra). Gnäll gnäll.

Jag brydde mig inte om att kolla på Thorleifs, men låten verkade iallafall småsvängig. Dansband will be dansband liksom. Fast texterna verkar bli mer och mer utflippade, dock inte denna trots svengelskan.

Jag gillade Sarahs rymdbakgrund! Smakfullt och spännande och snygg klänning också. Jag minns tyvärr inte låten men jag tror att den var sådär. Hon har bra röst iallafall. Jag ångrar mig - den var bra.

Sen kom kvällens pinsammaste, tu y yo eller vad den skulle heta. Jag betackar mig. Har svårt att ta in att någon överhuvudtaget kan ha röstat på den här låten utan att vara ironisk. Texten! - kräks. Skämsdåligt!

Jag har en känsla av att folk kommer dissa operadrottningen, men inte jag. Jag älskar opera. Och okej, showen var inte jättevacker, men pampig - ja.  Känns lite som eventuellt internationella juryns val också.

Aha, Fredde har skrivit texten, han har ju själv sjungit dunkadunkaopera som jag skäms lite över att jag gillar.

Nu - i denna stund - ska operadivan och Sarah slåss mot varandra.

Om en kvinnokarl är en man som gillar att ragga på kvinnor, så borde väl en karlakarl vara... ?

Hur gör andra människor med sina känslor? Om de har några vill säga.

Jag tycker att det är ytterst meningslöst att springa runt med den där eländiga kär-nervös-kåt-kreativ-ont i magen-känslan som inte vill någonting över huvud taget; den vill bara störa mig. Jag kan inte slå mig till ro med någonting, inte så vitt jag vet iallafall.

Lite hjälper det att slå på pianot, även om det kan göra mig ännu mer frustrerad att jag fortfarande är så kass på att spela (varför kan jag inte en sak ordentligt istället för att vara fejkbegåvad inom en massa grejer jag egentligen inte bryr mig om?).

På tal om det; det är så löjligt, men prestationsångesten dansar runt mig ständigt. Nu ska jag vara duktig på att rita och måla också, tänk vad folk bildar sig uppfattningar om mig. Men å andra sidan - vad vill jag? Jag kan inte ägna livet åt ingenting. Säger dom att jag är kreativ får jag väl krypa till korset och leva upp till det. SKärpning!

Man är inte roligare än man gör sig. Och har jag inget att komma med får väl andra komma med det åt mig. Jag är bara grymt otacksam och okoncentrerad.

Det blir nog bra. Jag ska inte krypa ihop och gömma mig som jag alltid gör - ut och leva ska man, men på rätt sätt förstås. Ingen förstår min ironi, ingen förstår mina dolda budskap, ändå måste jag spela konstnär, fastän en snäll och anpasslig en. En sådan som folk förstår och en som kan leverera.

Det går veckor och månader och jag kommer ingen vart. 

Man kan se på dem som tar för sig, de som vet vad de vill och vågar allt. Jag är jämförd med andra, med snabba effektiva människor, som alltid - och vem fan skulle någonsin bry sig om att lyssna på mig, på skräpet bakom den rara fasaden.

Eftersom jag är rädd för precis allting ber jag snällt om att få leva på en liten prick och aldrig synas. Bara innesluta mig i mig själv och aldrig krävas på några svar. Men jag förstår ju själv att det inte går.

Jag är en konstnärssjäl och som sådan borde jag varva min ångest med lite berömvärd konst. Men icke. Ångest för hela slanten, och ingenting är speciellt intressant; jag framstår snarast som en dryg och bortskämd person. Vilket jag för all del alltid utgett mig för att vara, men på det örat lyssnar ingen.

Jag är livrädd för att bygga upp förväntningar och håller därför allt inom mig; men till vilken nytta? Andra har redan murat in mig i en förutbestämd återvändsgränd, de pekar åt alla håll vart jag ska gå men jag förstår inte och förmår inte ta mig någonstans.

När kommer min upprättelse?

Vissa har anorexia. Andra har knark. En del tävlar i hatets spel, några håller sig undan och leker missförstådda. Somliga tar till våld, eller skriver usel poesi.

Några gräver, andra sminkar över.

Många intalar sig att allt är så jävla bra. Att just de har valt rätt.

Men det är nog bara olika sätt att stå ut. Vem är vem att döma.

Man får inte missa dokumentären om Olle Ljungström imorgon kl 20.00 på tvåan.

Det är förstås bara en slump att en dokumentär går på tv just nu när jag precis har köpt en skiva och går runt och nynnar på Olles låtar sen några veckor tillbaka. Bara en slump, ingenting annat.

Observerade en rolig sak borta på Eurostop (stort köpcenter utanför stan, där det alltid regnar). På väg ut från själva byggnaden (jag hade lämnat en jobbansökan i en butik, handlat två bakpotatisar samt låtit bli att shoppa filmer och skivor inne på coop) ligger det en märklig liten butik som av någon anledning inte gått i konkurs än. Lokalen ser mycket liten ut och de säljer tydligen väskor och nycklar och annat åt det hållet, om jag förstått det rätt av de förströdda blickar jag kastat dit på väg ut.

Hur som haver; i all hast på väg därifrån stannade jag till och tittade på de där ganska fula nyckelbanden som brukar gå att köpa på marknader och torg, exempelvis med texten "Söker ny kille" eller "I am a bitch". Och då fastnade blicken på två band med de lite mer alternativa trycken "jag gillar blyga pojkar" och "jag gillar tuffa tjejer". Okej, inget märkvärdigt kanske, men jag kunde inte låta bli att tänka "queert!" och önska att jag själv hade två sådana band att gå runt och stoltsera med. I fulaste rosa och ljusblått.

Förresten vore det kanske ingen dum idé att ha ett nyckelband, jag hade iallafall sluppit problemet med var jag ska ha mina nycklar så att inte jackfickorna trasas sönder.

Men det förstås; jag har ju redan ett med Bamse på.

- Du är aldrig nöjd, vet du det? Du säger att du vill att det ska vara på ett sätt - ja, du ligger och ber om att få din önskan uppfylld - men sen, när det kommer, är du inte nöjd med det. Då klagar du igen.

- Jag är nöjd när jag är glad. När jag mår bra.

- Är du det då? För då måste du anstränga dig mer.

- Men det är inte så lätt!

- Det finns ingen anledning att använda den tonen. Jag försöker bara hjälpa dig. Du är inget barn. Du måste hjälpa till lite själv också.

- Kan dom inte bara...

- Använd inte de där dumma uttrycken. Det finns inga "dom".

- ...slå mig, eller förklara för mig...

- Du hade inte varit nöjd med det heller.

- Men då hade jag kunnat stå upp, slå tillbaka...

- Hade du det då?

- Nej. Jag är för klen. Jag vet inte vem jag ska tro på.

- Du ska tro på dig själv!

- Jag snackar bara skit. Skit skit skit. Varför kan det inte vara enkelt? Två vägar att välja på... En rätt och en fel.

- Det är inte så enkelt. Men det är inte så svårt heller. Varför letar du problem?

- Hur ska jag göra då? Jag är som jag är. Jag har försökt göra som du säger - träffa folk, hitta på saker... varför måste jag ändra på mig själv?

- Du ska inte ändra något! Men du måste komma ur de här tankarna förstår du väl... Du vill väl det?

- Det vet jag inte. Jag vill vara. Jag vill känna att jag gör något. Titta på mina händer, de bara ligger där, helt slappa. De gör aldrig något. Jag är rädd för att dö.

- Du ska inte dö än.

- Varför är jag sån här? Varför är det så svårt att bli frisk?

- Du är inte sjuk! Gör det inte svårare än det är. Vet du, jag tror att du vill lida lite...

- Så klart att jag vill! Jag vet ju inget annat. Det här är tryggt.

- Du ska ut ur den där tryggheten. Det har du lovat mig.

- Varför är det så svårt?

- För att du gör det svårt. Du ska inte tänka så mycket.

- Vad menar du att jag ska göra då? Åh, jag förstår ju inte! Vad menar dom?

- Säg inte "dom"! Det är bara ditt liv, det är du som bestämmer, ignen annan.

- Varför känner jag som jag känner, är det fel? Måste jag dö för att lämna plats åt en robot?

- Var inte så melodramatisk. Det är inte svart eller vitt.

- Jag ser inget annat. Jag ser bara svart eller vitt.

- Har vi inte övat på gråskalorna? Du måste ingenting! Det är bara du som bestämmer.

- Jaja... Jag önskar att någon annan kunde bestämma.

- Du är allt lite lat du.

- Är inte alla det då? Vill inte alla ha någon som säger åt dem hur de ska göra... en röd tråd, eller, ett halmstrå... Jag vill bara ha ett halmstrå att hålla fast vid.

- Jag försöker ge dig det men du vill inte ta emot. Det är ju det jag säger; du är aldrig nöjd. Får du hjälp slår du bakut.

- Det är ju för att ingen förstår. Ingen tar sig tid att lyssna. Dom bara ler och snackar en massa skit. Jag vill inte ha lögner.

- Vad vill du ha då?

- Ett svar.

- På vilken fråga?

- Vad jag ska göra. Vad dom menar att dom vill att jag ska göra.

- För tusende gången; sluta skylla på "dom". Det finns bara du här. Bara du. Varför skulle någon annan sitta och peka ut hur du ska leva ditt liv? Det kan bara du göra.

- Ingen bryr sig...

- Se där; du är ju aldrig nöjd! Herregud...

- Menar du att folk skulle acceptera mig hur jag än är? Skitsnack.

- Gråskalan! Du ska ju hitta en balans, att vara dig själv utan att isolera dig och tro att det är så fruktansvärt synd om just dig hela tiden.

- Jag kan inte! Jag har försökt!

- Du måste försöka igen.

- Varför är det inte så här för alla andra?

- Vad vet du om det?

- Ingen säger ju något. Folk hade väl sagt något.

- Vad säger du då?

- Äh, kom inte med det där igen. Det är bara skitsnack. Och vad hjälper det mig, om nu folk är så desperata under ytan som du påstår? Det är ju bara tragiskt isåfall.

- Du är aldrig nöjd...

- Nej, är det så jävla konstigt då? Man får ju bara skitalternativ.

- Såja... Du vill må bra, det märker jag väl.

- Jag vet inte det.

- Men det vet jag. Det är väl ingen som vill må dåligt. Du måste tro lite på dig själv.

- Prrttl! Vet du hur klyschigt det låter? Hade jag kunnat hade jag gjort det för längesen.

- Du kan! Du måste bara tro på det också.

- Blaha.

-Du är omöjlig.

- Jag säger ju det.

- Vad vill du? Berätta det för mig. Vad är ditt mål?

- Jag vet inte. Att byta ut mig mot någon annan, någon som är perfekt och alltid glad.

- Var inte dum! Du beter dig som en unge. Försök vara lite allvarlig.

- Jag vet inte. Det har jag aldrig gjort.

- Melodramatik... Du fastnar där hela tiden. Är det verkligen det du vill?

- En misslyckad poet.

- Ja, det kan man säga.

- Vad är meningen med mitt liv då? Om jag inte kan söka svar eller grubbla, vad är meningen?

- Hmf...

- Förstår du att jag inte kan tro på något? Det är bara lögner. Dom vill att jag ska må bra men dom har inget att erbjuda. Bara en plats i kön, där alla står och väntar på döden. I hamsterhjulet, i den här fjuttiga världen.

- Du gör det svårt för dig...

- Jag vill inte byta ut något frivilligt, jag håller om det som en dyrbar sten; varför måste dom ta det ifrån mig? Det enda jag har.

- Det enda du har! Det är inte sant.

- Vad har jag då?

- Möjligheter. Outnytjade möjligheter... Ett helt liv!

- Hur ska jag leva det då?

- Tillbaka på ruta ett...

- Jag fattar ingenting. Det har jag aldrig gjort.

Att må bra, liksom hela tiden, att vara sådär tillfreds, lita på sig själv och tycka om tillvaron, det måste vara lite som spaghetti och köttfärssås, tänker jag. Mmmmm... En stor tallrik med spaghetti och köttfärssås. Smakrikt, varmt, tryggt och näringsrikt. Så känns det nog tror jag.