Jag känner mig så här glad just nu:

(Tur att ABBA finns och kan göra mig lite medgörlig och vända negativ energi till positiv.)

Jag håller mig förvånansvärt lugn i min allt för välbekanta ute i sista sekunden-situation.

Avfärdar oron med at Så här brukar det vara, så här är det jämt, och förbereder mig för att låtsas inför utomstående att det var just den här gången jag klantade mig och borde ha varit ute tidigare.

Man kan sitt liv och sina metoder.

Varför, åh varför får man inte bestämma sina egna jävla inloggningsuppgifter på vissa sidor?

Som nu när jag vill kika vad jag har skrivit i min profil på ams.se, då måste man förstås logga in, och kommer jag ihåg vad nån dator har bestämt att jag ska heta och logga in med? Nej.

Har jag skrivit upp det på en lapp så att jag ska veta? Ja.

Har jag lagt lappen på ett bra ställe, tex i min VIP (very important papers)-låda? Ja.

Ligger den där nu när jag behöver den? Nej. 

Baaah.

Jag tänker mycket på det här med att bli vuxen. Det är min största ångest. Är det inte typiskt, att en människa som är missnöjd med sitt liv och sig själv ändå klänger fast vid det och envisas att tro att om man börjar må bättre så kommer man i samma andetag att sluta vara sig själv och bli nån slags glittrande själlös reklammäniska? Jag tycker att det är typiskt iallafall. I min världsbild är det typiskt rigida pessimister att veta vad man har för skit i händerna, men inte vad man får om man ger det en chans.

I min värld är också vuxendomen en oundviklig dom som förvandlar en från sprudlande, humörssvängande, barnslig/mogen, vital - till stadig, inordnad, tråkig och artig karriärsmänniska.

Min värld är snäv och svartvit.

Jag skriver en önskelista:

* Jag vill ha en årsförbrukning av nötter. Som när man vinner sin årsförbrukning av kaffe i bingolotto, fast jag vill ha i nötter. Tänk att slippa köpa en liten påse nötter för 45 spänn, och istället få allt hemskickat gratis!

* Jag vill att Star Trek börjar sändas på TV igen. Bara en dag i veckan för jag vill inte sitta vid TVn jämt, men kanske onsdagkvällar exempelvis. Inte torsdagar, då är jag på filmstudion.

* Jag vill spela innebandy med amatörer. Det önskar jag jättemycket.

* Jag vill kunna allt utan att anstränga mig. Det önskar jag mig också jättemycket och har önskat alltsedan den dagen jag föddes till denna värld av misslyckanden och tålamodsprövningar.

* Jag vill ha en kompis som kommer hem till mig en gång i veckan och kollar på film, lagar mat, spelar spel eller annan lämplig aktivitet. Det ska helst vara samma dag i veckan och samma tid.

* Jag vill ha ett jobb jag trivs med. Något med trygga trevliga människor och enkla långsamma uppgifter.

* Jag vill ha rutiner. Det önskar jag superdupermycket. Jag vill att nån väcker mig varje dag och säger: "Det här ska du göra idag." Och så är det en bra blandning av lite tråkiga grejer och många grejer som är både bra och roliga och variation och så vidare.

Det finns väl annat jag önskar också men jag tror att jag har lyckats klargöra rätt bra ändå hur mycket jag kräver och hur lite jag är beredd att göra själv.

Jag känner mig själv för väl för att känna hopp inför min framtid. Har jag inte masat mig ur soffan hittils så kommer det väl inte ske i framtiden heller om ingen handgripligen drar mig därifrån. Snälla, dra mig.

I mellanstadiet hade vi en bok som hette Veckans Arbete. En anteckningsbok, jag tror jag hade ett skalmanklistermärke på, eller om det var i lågstadiet. Väldigt passande iallafall med Skalman:

"-Nu måste vi skynda oss!"

"-Använd inte så fula ord."

Där har vi nåt gemensam. Synd bara att jag inte är lika klok och kunnig som Skalman. Jag är mer som Lille Skutt; nervös och skraj.

Hur som helst så var den där boken till för att man skulle kryssa av vad man hade gjort under veckan, alltid samma olika ämnen med uppgifter som skulle utföras. Mina bästa var skriva dagboken, läsa tidningen och skriva referat, och skriva i berättelseboken. Jag tyckte inte om skrivstil, matte och sitta vid datorn (det var ju väldigt onormalt att inte gilla datorn, men jag gillade inte rasterna heller så jag var väl lite störd). Det fiffiga med datorn var att det var det enda man inte kunde ta hem som läxa över helgen om man inte gjort klart det i skolan. Följaktligen satt jag aldrig vid datorn.

Det här inlägget är för övrigt en ursäkt för att få skriva av mig allt jag ska göra i veckan.

Som vanligt och alltid måste jag komma ut och Röra På Mig. Stor prioritet på det.

En annan viktig grej är att förbereda mig inför lördagen och Köpfria Dagen, ladda upp med grejer från Rekobutiken. Jag behöver också lämna in kvitton till ABF och påsen med kläder. Och ta reda på vilken tid allt börjar! Med andra ord: Ring Elena.

Jag ska också skriva en Arbetsansökan till Maxi och mejla hon som eventuellt vill sälja sin Psykologibok till mig, plus plugga.

Någon kväll (eller flera) ska jag promenera med Michelle.

Har jag tid så står också Julklappar, Städning och Bokrecension och med på listan.

På tal om julklapp så ska vi skaffa en Doppresent till Patriks systerson Simon till på lördag då jag också är inbjuden till Pappas Körsång i kyrkan på förmiddagen.

Jag tror det var allt. Lugnt alltså. Bara fina grejer.

Det snöar här.

Och när du som läser det här, vem du nu är, tänker att "det snöar" antar jag att du har en bild i huvudet av hur man kikar ut genom fönstret och ser hur plötsligt himlen öppnar sig och vita flingor dansar ner, och världen långsamt färgas vit och ljus och mjuk.

Det är ingen sådan snö.

Det är en sådan snö som, om man tar sig tid att gå ut på balkongen av någon eller annan anledning, och verkligen skärper blicken, syns i små, små, obetydliga mjällkorn som nästan försvinner innan de har kommit halvvägs ner mot marken. Ja, de är verkligen små.

Det är knappa minusgrader.

Men Patrik är lika glad ändå.  

Man har alla sina vänner lite här och där men man vet att de är unga och barnsliga, fnissiga och lata och färgglada och lite spralliga.

Och man ser på vuxna, hur de beter sig, kanske lägger man personliga tolkningar i det och de har sina offentliga roller också, men jag är så rädd för att spela rollen så bra att jag slutar hoppa i vattenpölar och lägger mig till med fint bordsskick till och med när jag är själv. Och jag är lite rädd för det här sociala spelet, egentligen vill jag ju helst ha kakan kvar samtidigt som jag glufsar i mig den - det är ett allmänmänskligt problem tror jag. Alltså, få vara precis hur missanpassad jag vill och ändå bli omtyckt. Lite så är det väl nu men man vet ju inte hur länge, och kanske man hamnar där i de finkulturella kretsarna, det är ju trots allt därifrån vi kommer och dit vi är på väg kan man ana. Och då har man sina parmiddagar och allt är väldigt tillrättalagt och jag är dödsrädd för att jag ska trivas med det där, för hellre vill jag sitta i ett träd och läsa en bok och aldrig komma ner och aldrig anpassa mig.

Men man är väl ung och har bubblor i blodet och det hör till att världen och framtiden känns som ett hot. "Aldrig bli som dom", nej - men vi kommer nog dit iallafall och kultur kan man knarka tills man dånar, som en substitut för egna lustar och vägar som snörpts till och stängts av. Inte sitta som en drasut i soffan med fötterna på bordet eller hitta på ett vardagsäventyr i matbutiken. Det är slut med det.

Och julafton blir aldrig som förr.

Jag kan tydligen fortfarande rita.

Så det ägnar jag mig åt nu. Det var verkligen länge sen sist. Och lyssnar på random musik i i-tunes. Television nu, Harpos låt. Den svänger.

Jag måste förklara förresten.

Översta bilden är en sån där Gör Om Mig-grej, där jag försökte få kvinnan att se lika trött och eländig ut i sin Efter-version som i Före, fast i piffigare kläder. Jag vet inte hur bra jag lyckades.

På andra bilden försökte jag mig på den luriga konsten att rita kroppar; rumpan höll på att bli fyrkantig och benen ser nästan ut att sväva i luften. Jag brukar ha knepigt med benen, har man väl målat allt det andra så ska alltid nån jävla kroppsdel förstöra allt genom att bli för liten i proportionerna. Jag är nöjd iallafall och orkar inte färglägga soffan svart. Soffor är för övrigt väldigt trevliga att måla av, jag vill måla många människor i soffor, det finns en värld av möjligheter.

Och jag måste tillägga att det är fint när det känns så här lätt, som det gör ibland. Jag brukar inte kunna kanalisera min kreativitet så här bra. Den är som ett djur i en bur som jag inte har nyckeln till. Ibland sliter den upp buren och rasar runt i mig i några timmar, annars brukar den mest vanka runt där inne och morra dovt, inlåst och onåbar.

Men idag är den visst snäll och foglig.

Nu vet jag inte vad jag ska rita. Mer soffor kanske. Eller stora mjuka katter.