Imorgon käns jobbig men ändå rätt lugn för jag vet att jag kommer göra det jag måste, det finns liksom ingen återvändo och i en sån här situation kan inte ens jag smita undan längre.
Skjuta upp kan jag göra, men att bara släppa allt och låta det gå åt helvete, där går gränsen. Ibland måste man. Och då infinner sig något slags kompetens.

Och tentan är på lördag, det är bara att gilla läget. Allt som är helvetiskt går över, tar slut, blir till en del av det förgångna. Det kan inte bli värre än att jag "kuggar" och sen får jag leva mitt liv iallafall.

En sak jag har lärt mig (även om det tar tid att omsätta i praktiskt handlande och tänkande) är att man bara ska köra på det som är bra, alltid. Eller så mycket man kan iallafall. Aldrig straffa sig själv. Aldrig låta de negativa känslorna ta över, för de leder inte frammåt, inte ut, inte bort, de leder bara in i betongväggar och slutna små rum av ångest.

Jag lever inte enligt den principen, tyvärr. Gång på gång låter jag mig luras att det finns något att hämta i sörjan av självförakt, stress, ilska, isolation och destruktiva tankegångar. Nej, det finns absolut ingenting av intresse där, och när man slutligen lyckats rädda sig därifrån har man inte fått med sig ett skit av värde. Man har bara slösat tid där nere i jämmerdalen.

Ändå går jag dit, gång på gång. Vanans makt är stor. Vanmakt. 

Hjärnan är plastisk - pyttsan! Huggen i sten, skulle jag säga. Men så är jag ju pessimist också.

Från mitt senaste psykologbesök fick jag ett litet gruskorn av bekräftelse och förlåtelse. Jag upptäckte det inte föränn ett tag senare.
Lite som att det säger klick. Fast inte så mycket aha-upplevelse som "vänta lite, kanske så här? Jag får nog tänka på det här ett tag..."

Jag kanske inte måste döma mig själv. Det kanske inte är att jag är lat och förslappad som är mitt problem, utan kraven jag ställer på mig själv.

Visst är det fascinerande när man inser att det är precis tvärtom vad man trott, att det där man alltid viftade bort och sa "nej, så är det verkligen inte i mitt fall!" om är precis hur det egentligen är.

Från psykologen jag hade i gymnasiet lärde jag mig att jag inte ska jämföra mig med andra, att jag måste utgå från min egen nivå.

Ändå hade det inte riktigt gått in. Fortfarande kan jag inte tolerera att min nivå är lägre, långsammare, försiktigare, svagare och mindre uthållig än andras. Det är väl så för alla som inte fyller kriterierna för en perfekt, lyckad normal, snygg, välanpassad världsmedborgare (antar att detta verkligen innebär alla människor som finns. Alla). Att döma sig själv ligger så nära till hands, som att plocka upp ett mynt från gatan. Att ifrågasätta världsordningar och ställa sig upp mot onödiga krav är att sätta sin världsbild i gungning.

Eller nåt. 

Det är mig själv jag ska utgå ifrån. Stora ord som nog aldrig kommer att bli helt begripliga. Mig Själv. Ställer frågan: vem är jag? Där min kropp slutar tar det okända vid. Och så vidare.

En märklig sak med mig är att kaotiska situationer kan göra mig så lugn. Som ett barn. De gamla tankarna från när jag var liten och inte var den som måste lösa situationen, kommer tillbaka: "Det här kommer att gå över. Det tar slut. Sen blir allt bra igen. Nu är det jobbigt, men imorgon kanske vi är glada igen. Vi dör inte den här gången heller." 

Men det här lugnet innan stormen gör mig rastlös, orolig och destruktiv. Jag kan väl inte behärska situationer heller. Sånt vet jag inget om. Ge mig ett kaos, så ska jag sitta lugn och vänta ut det, men detta självförvållade tomrum av liv, det gör mig förvirrad och handlingsförlamad.

Så på sätt och vis är det skönt att tentan närmar sig. Ju närmare katastrofen, desto närmare det som väntar efteråt: lättnaden, friheten. Att börja om. Oavsett vad som händer.

Jag kommer inte dö. Lida, men inte dö. Det finns ett slut.

När jag vet det är jag lycklig. 

Jag är jävligt nöjd med min nya fråga.

Den utstrålar livslust och positiv anda samtidigt som den är anspråkslös (mitt favoritord) och jordnära.

Och jag är oerhört nyfiken på vilka som har röstat vad. Kanske jag skulle börja kräva en motivering och underskrift.

Ja! Komentera när ni röstar!