Innan jag går tillbaka till skolan vill jag bara skriva att det finns två personer som jag saknar och längtar efter väldigt mycket!

Den ena har jag gått i samma klass som i hela livet, från ettan på lågstadiet till sista året på gymnasiet. Tillsammans har vi kämpat för att orka med skolan, och stöttat varandra i vår gemensamma brist på koncentration, ordning och pluggsinne. Vi har delat tristess, stress, bus, skratt och funderingar om livet.

Hon är den som hållit ihop alla vänskaps- och kompisgängkonstellationer och den som aldrig haft problem med att skaffa nya bekantskaper.

Hon är den som ställde sig på mina skosnören och knuffade mig så att jag blev sådär vansinnigt arg som jag kunde bli, hon är den som gick vilse med mig på orienteringen i tre timmar tills polisen kom och hittade oss.

Hon är inte min bästa eller närmaste vän, men hon är en väldigt bra vän.

Nu är den lilla råttan i Spanien och jobbar, och vi fick aldrig tid att ta den traditionsenliga pommesstunden nere vid Östra Strandens gatukök innan sommarens slut.

Den andra som jag saknar har varit en av mina absolut bästa vänner sen vi var riktigt små och jag puttade på henne, för "vem ska jag annars putta på?"

Hon är min kusin, född i december och därmed två år yngre än jag men minst lika smart. Hon bor på ett ställe där konservativa kristna värderingar härskar vid sidan av nynazistiska gäng.

Nu är hon på tågluff genom Europa.

Vi har ägnat nätter åt att prata om allt möjligt ur hjärtat, vi har en unik humor som handlar om att säga så elaka saker som möjligt på skämt till varandra, vi har ett starkt blodsband och ett antal interna meningslösa motton och fraser. Hon är inte ett skit rädd för att vara ful, konstig eller jobbig. Det är styrka, tycker jag.

Precis som med min andra vän så är vi egentligen väldigt olika, framförallt är jag ett ganska introvert ensambarn, men dessa två ytterst personliga, öppna och unika människor har fått mig att iallafall sticka ut nosen och vädra utanför min kaninhåla.

Jag saknar dem båda. Hopas vi kan ses snart igen.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    ANNIE!

Det kanske kan vara läge att meddela att jag har en ny blogg. Ja, en ny. Ännu vet jag inte säkert vad som händer med tomatburgare, jag vill ha kvar den ändå i cybern. Kanske kommer jag att skriva här någon gång. Återstår att se.   Framtiden fin...

Igår försov jag mig till lektionen och missade Annes debattinlägg i frågan om utbildning och bildning, och om folkhögskolors vara eller icke vara i den alltmer produktionsinriktade framtiden. Har som ni ser fått ett hum om vad det handlade omi alla f...

"Det anses inte politiskt korrekt att tycka si eller så" säger de. Och tacka fan för det, säger jag! Nu är jag inte rädd eller osäker längre. Jag har också en rätt att stå på mig och välja mina krig och föra dem som jag vill. ...

Nu är det väldigt bra. Nu kan du läsa, mamma! Av flera anledningar är det ovanligt bra. Och efter regn kommer solsken, eller kanske i mitt fall - efter lågtryck kommer duggregn. Det har varit lite svart ett tag. Men nu har jag kommit på vad jag s...