Det är inte så roligt när grannaran festar.

Det hörs i varje rum och liknar nåt slags tortyrljud, en dovt envetet dunkande som aldrig tar slut. Som att ha fått tinnitus fast med ett dämpat dån istället för pip.

Tur att vi ska ut snart. Hoppas verkligen att grannana också ska ut snart och supa sig fulla på nåt annat ställe som är till för tortyrmusik, så det blir lugnt i huset.

Jag har tagit på mig vahettere sjalett, och glasögon, så nu ser jag ut som "den smarta flickvännen" till den snällaste killen i grabbgänget. Det känns helt okej faktiskt. Vissa roller känns bara bättre än andra. Kanske för att jag associerar till en filmgenre (nån typ av amerikansk komedi skulle jag tro) där just den här karaktären kan dyka upp och då är den enda jag känner verklig sympati med. Hon som inte bara är söt och duktig, utan politiskt påläst, vass och samtidigt genomklok.

Inte speciellt likt mig förvisso.

Oj, nu fick jag dèjá vu. Jag har skrivit det här förut. Antingen är jag tjatig eller så är det min hjärna som skojar med mig.

Och mina glasögon verkar ha kladdat igen av något. Ett kännetecken hos den supermobbade tönten.

Fast mitt liv är ju inte en film. Jag är jag. Målad i olika färger eller bara nyvaken och blek. Whatever.