Hå hå, nu får jag lite heliga känslor så där att detta året är snart slut och ett helt nytt är på väg att börja, ett oskrivet blad, halleluja.

Jag har som vanligt ingen koll på vad som hänt i år (allt flyter ihop i mitt huvud, jag måste exempelvis nästan alltid tänka i en minut för att minnas vad jag gjorde igår). Förra året slutade jag gymnasiet samt flyttade hemifrån.

I år har jag fyllt tjugo.

I våras flyttade vi in här, i en lägenhet som är så snygg att jag inte kan tro mina ögon. Speciellt gardinerna i vardagsrummet är jag förtjust i. Jag och Karin (som var här och åt kålpudding med mig idag) är överens om att de är av de slaget att man varje gång man ser dem slås av hur fina de är.

De flesta av våra möbler är second hand eller ärvda, ändå matchar allt vrålbra utan att för den skull vara färglöst och tråkigt. Och vi har diskmaskin!

Nog om lägenheten nu. 

I somras besteg vi Kebnekaise.

I höstas började jag plugga.

Det är vad jag minns som har hänt i år.

Och nästa år; dvs imorgon; åker jag till Stockholm. 

Om en knapp timme ska jag och min stöttepelare, sambo och chokladbjörn Patrik skåla i champis, tända tomtebloss på balkongen och sen antagligen gå och lägga oss. Nyårsafton är som vilken dag som helst. Tiden är ju människans påhitt. Men jag har en ny almanacka som jag antecknat mina nyårslöften i. Dessa:

* Få godkänt på alla tentor.

* Övningsköra.

* Publicera en krönika.

Hej så länge.

Goda vänner och bloggläsare, alla ni få som tar del av min vardag, mina tips, min musiksmak, min identitetskris och mina bilder:

Vi närmar oss det nya året, det sista innan tjugohundran fyller tio (om man kan säga så, det var ju ganska långsökt).

Säkert har ni olika syn på nyåret, vissa av er har kanske penna och papper i handen och hjärnan full av löften och nästa års krav att nedtecknas. Andra tycker väl att vilken jävla dag som helst kan agera startskott och nyår är ju bara en dag som alla andra då folk bestämmer sig för att supa skallen av sig, skjuta skadliga fyrverkeripjäser och sen lova att gå ner femtio kilo nästa år.

Själv hoppar jag över både skallavsupning och krutpjäser, men nyårslöftena vill jag ha kvar.

Förr i världen var mina löften en hel A4-sida fylld av "gå långa promenader", "äta nyttigare", "träffa mer folk", "börja träna", "läsa mer böcker" och en massa annat som kändes nästan uppnåeligt några minuter in på nya året och sen rann ut i sanden, som alltid.

Nu, mina vänner, tänker jag skriva ner några goda råd för er som gärna vill uppgradera er själva nästa år men är vana att misslyckas.

* För det första, är det viktigt att inse sina begränsningar. Då menar jag förstås inte att begripa hur värdelös man är, utan bara att göra sina mål lite mer realistiska.

Att minska avståndet mellan sitt önske-jag och sin uppfattning av jaget. Alltså, att dra ner den svävande ballongen som är vad jag drömmer om att vara, så att den är lite lättare att nå för mig som står här nere på marken och sträcker mig uppåt.

Tror du verkligen att du kan bli en superhälsosam, modellsnygg, alltid trevlig och glad och kreativ superhjälte? Den som envisas att tror det kommer garanterat att få dras med en dålig självkänsla livet ut.

Det gäller alltså att tänka över vad man tror är möjligt att uppnå. Kom ihåg att alla är olika, det är lönlöst att jämföra sig med andra. Har någon annan lyckats med något på två månader finns det inget som säger att du, med dina förutsättningar, måste klara det på lika kort tid. Arbeta på din egen nivå och försök undvika att bli arg och stressad om du inte lyckas fullt ut med något.

* För det andra kommer du aldrig klara att uppfylla femhundraarton nyårslöften. Ju fler krav på dig själv du ställer, desto större är risken att du ger upp och inte försöker dig på något; eftersom dina förluster antagligen kommer att väga tyngre än det du lyckades med.

Försök därför att formulera så få löften som möjligt. Två, tre stycken kan räcka. Dessa ska, som jag nämde innan, inte vara några överdrivet stora löften. De ska inte kännas som ett mount everest att bestiga, du ska kunna läsa igeom dina löften utan att få hjärtklappning.

* För det tredje är det viktigt att formulera sig noggrannt. Du ska veta vad det är du vill uppnå, inte bara på ett ungefär. Alltså inget "jag ska bli snällare" eller "jag ska motionera mer". Men att vara för tydlig kan också sätta en press som gör att en liten miss kan få dig att tappa modet. "Jag ska motionera minst en timme varje dag" är alltså heller inte helt bra,trots att det är ett tydligt mål.

Låt gärna dina löften vara något flytande, så att några missar inte känns som en dödsstöt. Det här är svårt; det är en mycket smal gräns mellan att kräva för mycket och ge sig själv för klena krav. Försök tänka realistiskt; hur ska jag formulera mig så att nästa års jag får det här gjort? Vilken formulering känns bäst och mest konstruktiv för mig?

Kom ihåg:

Det är mänskligt att fela. En mycket strikt metod kan fungera utmärkt för många men det är ändå viktigt att komma ihåg att hela året inte är kört bara för att du har fuskat några gånger. Bättre att försöka igen och fokusera på de gånger du faktiskt gör vad du lovat dig själv. Låt dina lyckanden ta större plats än dina missar.

Gud vad tråkig jag är som skriver ett depp-inlägg det första jag gör. Gud Gud Gud.

Men jag måste det. Har ni någonsin hört talas om en kreativ person som bara skriver när hon/han är glad och aldrig under dystra stunder? Ja, det kanske ni har men jag är en av alla dem som inte har så jävla mycket att komma med men iallafall tar till konsten som vapen när allt känns onödigt tungt. 

Är det inte så att alla är olika? Jag vet folk som är väldigt positiva, det är beundransvärt och underbart på alla sätt men sån är inte jag. Det kan bero på uppväxt eller gener och både och antagligen men nu är det en gång som det är och jag försöker att ta vara på glada saker i livet så mycket jag kan.

Jag tycker att jag borde få mycket mer cred för alla ansträngningar jag lägger ner på att tycka om mig själv. Jag jobbar! Jag betalar hundra spänn för att snacka med en psykolog om att mina tankar inte är den ultimata sanningen och lära mig att tänka alternativt. Varför är det så svårt? Varför gör jag det så svårt? Varför har jag inte börjat leva än? Jag är tjugo nu. Det är okej, men det är waste of time och onödigt att älta. Jag försöker ju låta bli. Jag har inga mål och jag är curlad av mina föräldrar. Jag kan i princip ingenting och jag är självfixerad. Man tror ju att några besök hos en psykolog ska hjälpa, men icke. Jag vet att det är min uppgift och mitt liv. Det är en frihet. Ibland känner jag friheten. Men jag kan ingenting. Kan inte, vill inte, orkar inte.

Det är konstigt.

Tiden nu ska vara som ett äventyr och så där, det går inte så bra för mig men jag är ursäktad gånger hundra för jag är ung och hjälplös. Arbetslös. Politiskt obunden. Slacker.

Jag tänker att om några år har jag insett vad jag duger till och vad just jag gör för nytta i världen. Tiden dit är tråkig. Jag är toppensuverän på att förlåta mig själv. Man måste ju. Man måste tro på sig själv. Jag skärper mig aldrig, utan ligger och skvalpar mellan tanken att med andra omständigheter skulle jag varit kriminell knarkare nu, och att hade jag haft ambitioner och diciplin hade jag kommit långt och haft all anledning att vara stolt.

Men för all del - jag är ung. Och jag är inte orolig. Visst fan tror jag att jag kommer någonstans, att jag senare reser mig och sträcker på ryggen.

Men tiden dit är tråkig. Jag vet inte när det kommer ske, genombrottet i mitt liv. Även om jag inte är oduglig kan mina bravader räknas på en hand. Att söka jobb är pinsamt; lagom trevlig och att komma i tid ibland - det räcker inte långt. Jag är lika social som en dammråtta. Lika flitig som en gråsten. Lika stolt som en smutsfläck.

Någonting får folk att tycka om mig - ringa och smsa hundra gånger och vänta på mina sena svar.

Jag grubblar på mitt uppehållstillstånd igen. Jag gör det ibland. Det fungerar ju inte så, lyckligtvis. Detta känns som ett waste of time. Det finns inga ursäkter men ändå. Förlåt dig själv. 

Har jag inte skrivit det här hundra gågner förut?

Snart hittar jag rätt väg. Det är så här för alla, inte sant? 

Jag har så mycket att ta igen. Sen, när jag hittar hem.

God Jul God Jul God Jul!

Det är sämst i världen julkänsla här, men jag panikkokar knäck och har klätt en grön växt med glitter och lagt klappar under för att få Patrik att le.

Och om det känns hopplöst, grått och segt, så hjälper det att lyssna på en bra låt. Om än inte en julvisa. 

Igår gjorde jag en kålrot!

Alltså, en

GRILJERAD KÅLROT

Man gör så här då, att man samlar på sig:

en kålrot i lagom size (som ni ser är min ganska liten)

några grönsaksbuljongtärningar

några lagerblad

eventuellt lite kryddpeppar om man är lagd åt det hållet

och kokar detta ihop i en gryta i ganska lång tid, minst en timme skulle jag tro. Bra att ha en provsticka så man kan känna när kålroten börjar bli lagom mjuk!

Sedan smörjer man en ugnsform och placerar kålroten där på. Efter att den har svalnat lite penslar man på en blandning av 2 tsk ljus sirap, 2 tsk tomatpuré, och två msk senap. Sedan plockar man fram ströbrödet och försöker så gott det går att täcka kålroten på alla sidor.

Sedan - vips in i ugnen - på 225 grader tills den fått fin färg.

Kålroten pyntas sedan med en sån där pinne som man brukar ha i julskinkan och läggs på en fin bricka/fat. Mna skär tunna skivor av den och har exempelvis på mackan med senap på.

Jajamän!

Receptet är för övrigt stulet från guldgruvan http://veganmage.se/.

God Jul!

(Ungefärliga anteckningar från en sömnlös natt)

Jag kan inte sova, så jag ligger och tänker på namn. Det märkvärdiga i att vi alla har namn, det är en ganska bra idé ändå.

Jag tänker på namnet Sten. Det är ett konstigt namn; jag har ingenting emot det, men jag undrar hur man kan hålla i en liten mjuk, levande bebis och vilja döpa den lilla efter ett hårt, dött föremål. 

Sten för mina tankar vidare in på området naturinspirerade namn. Stig är intressant, lite poetiskt. Björn låter mysigt, en lurvig, stark och mjuk vän.  

Flicknamnen är mer väna, jag kan inte komma på något som inte är en blomma. Linnea, Viola, Jasmin, Iris.

Jag tänker att jag vill hitta på egna naturnamn. Mina barn ska heta Löv och Lingon! Om det är tillåtet.

Fast jag vill inte vara någon prettoförälder, som döper sina barn till Tindra Månskensnatt och Glittra Blomsterbarn.

Det kanske funkar som mellannamn. Ett försök att dölja att jag är pretto - jantelagen segrar.

Kanske kommer mina barn sucka åt mig, hur fan kan man heta löv? Löv?! Vad tänkte du egentligen, kommer de fråga mig. Piiiinsamt!

Det är nog svårt att vara en bra förälder. Jag tvivlar på att man kan lyckas. 

Jag vill vara psykiskt stabil, en god förebild, anspråkslös, vis och rolig. Men man kan nog bara göra sitt bästa.

Sen står de ändå där och har supit sig redlösa, klämt en hel burk sömntabletter eller står på en bro och överväger att hoppa. Man har nog inte så jävla mycket makt som förälder. Det är en massa annat som väger in.

Föräldraskap är en väldigt märklig grej. Inte minst graviditeten och födseln. Om det inte vore det mest urnaturliga i världen, så skulle man ju tyckt att det var världens sjukaste påhitt.

Först ska ungen in i magen och ligga där och leva av en som en parasit i nästan ett år. Sen ska den pressas ut ur ett litet hål, badandes i blod och slem.  Och detta tycker folk är vackert och heligt, samtidigt som annat som kan tyckas både sundare och behagligare pekas ut som onaturligt och fel.

Missförstå mig inte, jag har inget emot graviditeter och folk som föder barn. Det är minst sagt fascinerande, och imponerande. 

Men man tycker ju att det kunde ha funnits enklare metoder. Hur tänkte Gud? Det är ett sånt jävla projekt, så himla skumt om man tänker efter. 

Men nu är det ju som det är och man har till och med ett relativt fritt val om och hur man ska skaffa barn.

Om jag får barn nån gång hoppas jag att de inte blir som jag. Jag önskar att de blir starka, envisa och vågar säga vad de tycker. Jag ska älska dem vad de än tar sig till. Och proppa dem med motsägelsefulla livsvisdomar, läsa sagor för dem, lära dem att klara sig själva och att vara ödmjuka och hoppfulla och acceptera sig själva och tjata på dem om att det är nyttigt med spenat och att man måste ha cykelhjälm på sig när man cyklar.

Lingon och Löv och jag, i någon fjärran framtid.

Fram tills dess har jag själv mycket kvar att uträtta innan jag överhuvud taget kan börja fundera på att omsätta teorin i praktiken.

Jag undrar om det är med krönikor som med bidragen till melodifestivalen; att om de publicerats någon annanstans tidigare (exempelvis på en blogg) så är de diskvalificerade att vara med i den riktiga tidningen.