Idag (och igår) har jag jobbat på coop med tvättmedlet, och jag har inte dött.
 Eller innan dog jag kanske lite men när det väl begav sig var det bara att vänta och se och det löste väl sig bra ändå.

Ingen förstår nånting.

Okej, såhär: Callepalle ringde i onsdags och sa Hej, vill du informera kunder om hur man tvättar miljövänligt på coop i tre dagar?

Ja sa ja och blev ganska glad fast bekymrad för allt som måste ställas in. Nåväl.  

Callepalle skickade lite papper om mitt uppdrag, en hel drös med fakta om jävla bosch-maskiner och lite reklam för ariel men inte en tillstymmelse till hjälp om vad jag ska säga när jag väl står där.

Men innovativ problemlösare som jag är (kolla noga nu alla presumtiva arbetsgivare!) så hittade jag snabbt en fras - "Tänker du miljövänligt när du tvättar?" - inte världens bästa kanske men man tager vad man i hjärnan haver.

Jobbet var sjukt segt. Timmarna drar sig fram, jag menar ofta folk lockas till någon som bara har Yes disktabletter att bjuda på, när det finns korv, potatissallad och så vidare.

Men skitsamma. Idag var en liten bättre dag. Jag lärde känna en ett år yngre tjej som också jobade för Callepalle, hon skulle gå runt med kundvagn och pringleschips och spela musik. Dessvärre funkade inte cd-spelaren. Och värst av allt var att mina jävla förbannade rabatt-kuponger var puts väck upp i rök förintade. Jag letade precis överallt, till och med i personalkökets kylskåp. Inte ett spår. 

När jag stod och packade upp mina grejor kom nämligen en gubbe förbi och jag haffade honom i farten. Han intresserade sig för en flaska ariel  och jag erbjöd glatt en sju kronors rabatkupong, "vänta lite så ska jag bara leta upp den, nu ska vi se" och jag insåg panikslaget att skiten hade rymt. Nån måste ha snott båda häftena, vilket jävla sätt.

Så hade jag inte det heller att locka med. Något jag däremot hade gott om var tvättmedelsmått, små måttbollar i plats. Callepalle har skickat hit en fet kartong enbart proppfyllt med jävla plastbollar som ingen människa vill ha. I min uppdragsbeskrivning står att jag ska dela ut dessa bollar till de som köper en ariel-produkt. Jag vet inte vad Callepalle tror att jag är för supermänniska men jag måste tyvärr bekänna att jag aldrig någonsin kommer lyckas sälja tvåhundra arielprodukter på tre dar. Speciellt inte utan varesig rabattkuponger eller minsta lilla proffsigt manus.

Dessutom vill folk inte ha bollarna, ja, vissa vill men många har ju redan mått hemma.

Stackars chipstjejen gick varv efter varv och försökte få folk att smaka på chipsen (om man nu kan kalla pringles smaksatta potatismjöl för det) i två nya smaker. Jag bidrog till att minska mängden chips i skålen, och i gengäld fick hon en av de fiffiga tvättguiderna från bosch och ariel om hur man kan sänka värmen när man tvättar och slita mindre på kläderna, hur man får bort olika sorters fläckar och vad olika symboler betyder. Hon tog även emot några yes-samples och en måttboll. Jag vill bara bli av med så mycket som möjligt.

För att roa mig själv förde jag statistik över folks reaktioner, jag hade tex en lista över hur många som säger sig använda ariel och yes redan, hur många småbarn som glor storögt på mig och antal sålda produkter.  Och så listan över trevligt folk som stannar och pratar och tar emot något av det jag prackar på dem. Tror jag hade drygt 40 sådana idag.

En kommentar jag fått hundra gånger är "min diskmaskin går där borta, hehe" och liknande. Mest från män men även på slutet några kvinnor som indikerade att deras män står för diskningen hemma.  

Jag och chipstjejen diskuterade även fenomenet med män som "måste fråga frugan/chefen (=frugan) först". Märkliga konstellationer folk inlåter sig i.

Nåväl.

Patrik ligger naken i sängen och plågas av mitt smatter, så jag får väl joina honom efter tandborstning. Imorgon jobbar jag igen, sista dagen. Bara fem timmar! 

Nu har jag inte skrivit på en vecka, det är bedrövligt, så jag tar mig i kragen nu.

Tänkte publicera en lista. Det är barnsligt. Att skriva Jag Dör! är också barnsligt. Innehållet är också ganska barnligt.

Och med barnsligt menar jag på nåt sätt ungdomsaktigt, ja ni vet att man tror att man tycker nåt superudda fast alla andra tycker likadant. Uttrycker jag mig flummigt?

Ja, nu är det ju såhär att jag har 20-års-kris. Vad kan då passa bättre än en Blogg, som handlar om Mig och vad jag vill, där uttryck som Jag Dör finns med?

Nåväl, ni kanske inte förstår men strunt samma. 

Så här är det:

- Jag dör om jag inte reser bort snart.

Om fyra dagar sitter jag på bussen och läser en bok, färdas mot kärlekens huvudstad (för mig är det Stockholm), så jag kommer inte dö.

- Jag dör om jag inte får åka på festival i sommar.

Trodde väl aldrig att jag skulle bli en sån person, men verkligen, känslan, stämningen, folket, miljön, musiken, ojoj. Det värker av längtan.

- Jag dör om vi inte kan hänga upp roliga tavlor och affischer snart.

Nja, jag dör inte så mycket men litegrann kanske. Vore kul att fixa till så att det blir lite mer personligt och färgglatt här.

- Jag dör i den här värmen.

Ja herregud. Svettiga fötter och latent pirr fast mest seg och ful frisyr jämt.

- Jag kommer dö imorgon och på fredag och lördag på jobbet, indeed dö alltså.

Ja, nu snackar vi seriös död! Stå och snacka om tvättmaskiner och dosering av tvättmedel som om jag aldrig gjort annat, jag som aldrig tagit mig i arslet och tvättat själv en gång. I åtta timmar också, fan vad jobbigt det är fast ganska kul. Måste plugga på nu ikväll, sådär kul kanske. 

- Jag dör av att ha så lite inkomster så Patrik tjänar uppehälle åt oss båda.

Ibland dör jag lite alltså. Skäms, besväras, jag är ingen god jämlike.

- Jag dör om allt måste vara plikter och jobb och inget är kul.

Ja, då dör jag. Jag vill tro att det finns ljusa sidor av livet lite här och var och att det finns ett visst mått av frihet och självständighet överallt.

- Jag dör om inte jag och Bob bestämmer oss för att pissa på all skit och sen sticka iväg och leva lite.

Jag menar, inte en vecka eller så utan att vår tillvaro tar sig i kragen och blir bättre, att man kan hänga av sig tunga kläder snart och andas fritt.

- Jag dör för min skivsamling är så tråkig, mera pop!

Typsikt barnligt.

- Jag dör av glädje ibland och vårkänslor och shitt alltså.

Ja verkligen, jag kan inte hantera känslorna.

- Jag dör av att jag aldrig kommer skriva nån jävla bok som är omvälvande och utmanade och nyskapande.

Bajs på mig. När ska jag börja skriva egentligen?

- Jag dör av att alla flyttar härifrån utom vi för det blir så ensamt, fan då.

Skitmänniskor. Dra då, jag vill ändå inte se er mer.

- Jag dör av melankolisk musik.
Voj voj. Känslorna igen. Sommaren, vintern, snön, åren som är förbi, timmar och minuter man minns och inget kommer tillbaka. Det är behagligt smärtsamt.

Slut!

Med min nya tunga kan jag slicka mig om munnen och spotta långa loskor. Det är fantastiskt och jag är så lycklig.Ja, det är förstås inte en helt ny tunga, utan den gamla vanliga fast med lite längre räckvid, så att säga.Operationen genomfördes igår, på öron-näsa-halskliniken, jag läste en sliten Pocahontas-bok i väntrummet och höll på att dö av nervositet. Sen kom Björn och hämtade mig och det var bara att bita i äpplet och hänga med in på rummet. Han var himla rolig den där Björn, en ung kille, min första tanke var "läskig!" eftersom han såg helt lurig ut när jag ställde mina frågor ("kommer jag kunna äta? prata?") och sen tog på sig värsta hjälmen med en lampa i pannan och tittade vindögt på mig, hela tiden med den luriga blicken. Jag satt där med öppen käft och kände mig både trygg, nervös och road av situationen.Sen fick jag en bedövningsindränkt bomullstuss tyckt mot tungbandet, den skulle "smaka banan" enligt Björn, han hade själv inte smakat den. Jag förklarade senare att den där banansmaken var ytterst tveksam och Björn skrattade.Storläkarn kom in i rummet och det var han som skulle klippa till. Lite läskigt var det allt men Björns snälla kollega höll mig om nacken och jag blundade. Ett mycket svagt ljud som liknade när man klipper i tyg, jag kände en tillstymmelse till stick under tungan och så var det klart. Jag fick spotta, spotta, spotta i pappersskålar och servetter, kunde inte kontrollera munnen riktigt så det blev mer att jag baddade och torkade bort all saliv ur käften. Björn tryckte en ny bomullstuss mot tungan och de frågade om jag ville sitta en stund och vila. Jag "ääade" till svar (=ja), men så kände jag mig helt plötsligt yr och illamående. Det kom på några sekunder och allt blev suddigt och nästan försvann. Jag svimmade inte men Björn och kollegan fick släpa mig till en avskild hörna ute i korridoren. De lade mig ner på en brits och mitt huvud landade på tidernas ljuvligaste kudde, en uppblåsbar sak som långsamt sjönk undan och formade sig efter mitt huvud. Sedan satte de för skärmar och det blev skumt och mysigt, jag tänkte att här vill jag ligga hela mitt liv, det är helt underbart. "Jag kommer tillbaka om fem minuter och tittar till dig" sa BJörns kollega.När hon gått insåg jag till min förskräckelse att jag glömt att stänga av min telefon, så jag satte mig hastigt upp och rotade fram den ur fickan. Tur att ingen hade ringt, vore pinsamt.Sen vilade jag.Kollegan kom tillbaka efter en stund och jag mådde mycket bättre, fick ändå vila några extra minuter i mysrummet. Sen kom Björn också och frågade läget, jag kunde minsann prata och räcka ut tungan lite grann, jag var glad och yrseln som bortblåst. Björn log och jag fick visitkort, ifall det skulle vara något. Fantastiska personal på fantastiska sjukhuset! Åh, jag är så glad.Idag är jag otroligt glad, man blir nästan rädd för sig själv. På väg till hemköp för att köpa grädde nästan flög jag fram, en hund bringade mig ur fattningen lite för den blev knäpp när jag skuttade förbi och började morra och skälla. Jag blev inte skraj men det var lite pinsamt liksom, att jag orsakat det där. Hoppsan.Ska träffa Sandra och Evelina om ett tag tror jag. Och snart tar jag semester, det ska bli så skönt. Längre än så tänker jag inte, jag har bara goda tankar i skallen nu. Tror att allt kommer ordna sig.Jag pratade allvar med Elena idag, hon trodde att jag skämtade först men jag skämtar väl aldrig. Stenseriös. Skönt att prata med någon och få bekräftat; jag måste resa bort lite, jag känner det i varje liten nervtråd, måste ta en roadtrip. Snart.Allting ropar på mig nu, och om jag stannar här hemma kommer jag bara göra en massa dumt. Bäst att följa hjärtats röst, och jag är jävligt glad att hjärtat kommer med vettiga lösningar nu, och inte massa förvirrade påhitt som absolut inte går för sig.Bara kamraterna ute i världen har tid och rum för mig nu, annars vet jag inte vart jag skall resa. Stockholm var ju tanken. Enda stället där jag känner nån.Stimulans, spänning, glädje, människor. Det är inte svårare än så, jag behöver det som fan och jag vägrar låta mig bli bunden, ofri, fängslad vid tristessens skampåle.Därför skrattar alla blodkroppar i mig nu, och huden knottrar sig av nyfikenhet. Håret fladdrar runt i dans och varje liten cell nynnar på en popmelodi.Jaja. Vilken poet jag är.Nej, nu får jag gå om jag skall hinna hälsa på Sandra och Evelina innan läggdags. Hejrå!ps. jag har börjat skriva igen! sen om det håller i sig är ju en annan grunka, men en början är alltid något. ds.

Elisabeth trodde att jag var vältränad och morgonpigg.
Jag skrattade, och så sa hon att jag hade väldigt vackra ögon och blev väldigt förvånad över att ingen sagt det till mig förut.

Jag tror och hoppas att jag är inne i en konstig period, det känns som att jag håller på att förändras som fan, jag går igenom en massa saker som jag saknat tidigare. Om jag kan komma ut på andra sidan och fortfarande vara nöjd och tillfreds så är det ju fantastiskt. Jag är lite trött på det liv jag levt, fast det är väl inget nytt egentligen. Kanske skulle behöva flytta, men det går väl inte nu!

Snart dags för operation nu. Den tidigare nämnda tungoperationen. Jag kommer dö. Herre jesus.

Nåväl. Nåväl. Det är synd om människorna. Jag skulle vilja gå ut och bara vara. Jag är ny. Allt är nytt. Hej och hå.

Jag har en känsla av att jag kommer ramla ur den här drömbubblan och känna mig väldigt, väldigt dum. Men det är bra. 

Egentligen är jag redan väldigt dum. Jag har bara inte förmågan att uppfatta det just nu mitt i denna kalabalik av neonljus och fyrverkerier.  

Föga oväntat kunde jag inte sova inatt. Runt tvåtiden somnade jag väl men timmarna dit var några av de värre sömnlösa stunder jag varit med om.

Det är en sak att tankarna går som en motorsåg i huvudet men inatt gjorde kroppen sitt lilla till för att göra allting jävligare.

Jag börjar tro att min kropp hatar mig. Magen har känts konstig i flera veckor och jag kan omöjligt skilja ut vad det är för något. Först var jag ganska säker på att det övervägande var psykiskt men nu tror jag nog att jag har drabbats av någon föga behaglig sjuka. Det är för jävligt. Det känns exakt hela tiden och jag kan inte, tja, det är väl överdrift att säga att jag inte kan tänka klart. Men det är störande att gå runt med en ständig obehagskänsla i hela kroppen utan förklaring.

Jag vänder mig till Gud och undrar vad jag gjort för ont, men visst har jag varit dum, jag erkänner. Men inte såhär dum!? Åh, när ska jag bli frisk och botad? Det är hemskt.

Hurra! Jag har hittat mig själv igen. Där är jag ju. 

Det var när jag lyssnade på Depeche Mode på vägen hem och vinkade till några bekanta utanför Sture, jag tänkte på mig själv och kände att nu är jag faktiskt tillbaka. Sådan här är jag, helt okej, varken perfekt eller totalt misslyckad. 

Allting är förstås inte packat och klart för det, men en period är över och jag kan plocka bort OUT OF ORDER-skylten.

Konstigt nog känns det mycket lättare att prata om det när jag har distans, att svara ärligt på frågan Hur mår du?

Kanske för att jag kan möta folk med en någorlunda anständig yta, "Jag-mådde-dåligt-förut-men NU MÅR JAG BRA, så du behöver inte känna dig besvärad!"

Inte så konstigt då. Att det skall vara så svårt i detta moderna och frispråkiga land att må dåligt utan att skämmas och försöka gömma undan det.

Jag kan knappt skriva orden Må Dåligt här utan att känna mig fånig och dum. Det är ju sånt som andra gör, eller sånt som Unga Tjejer med skärsår gör, inte kan väl jag...

Det är något offer-likt med det där uttrycket, må dåligt, det liksom låter så ynkligt. Man kan må dåligt på olika sätt. På ett sexigt, spännande,
svårfångat sätt. Eller på ett patetisk, självömkande, egofixerat sätt.

Men vi borde sudda ut de där fåniga bilderna, för att må dåligt är inte en påmålad yta, det är ett lidande, ett kaotiskt och destruktivt funktionshinder som drabbar var och varannan kotte lite då och då eller en gång i livet.  

Egentligen är det något alla gör, mer eller mindre. Man kan må dåligt för att nån har dött, för att man är deprimerad, för att man fått sparken eller blivit dumpad, för att allt går fel, för att man är stressad eller uttråkad, för att man tvivlar på sig själv eller de val man gjort, för att man varit med om hemska saker eller bara för att livet är hårt. Mot alla.

Och alla människor är likadana, fast det tar sig olika uttryck. Alla är lika ytliga, lika självupptagna, lika desperata, lika onormala, lika tråkiga, lika nervösa inför varandra. Nej, det sista stämmer nog inte, man kan känna sig mer eller mindre säker inför folk. Men ändå, vi ska sluta döma, för det någon annan gör är precis samma sak som du gör fast på ett annat sätt.

Nu blev det moralpredikan av det hela. 

Freud hade förövrigt rätt i många frågor. Psyket äger. Du är ingenting mot ditt undermedvetna. Ha!

Det var det jag försökte säga.

Nej, nu kokar pastan över tror jag. På återseende. 

Magen spökar. Den gör det ibland, och nu har den pajat min lunchplanering, jag hade tänkt koka pasta och grejer innan jag gick till jobbet men magen skriker Påminn mig inte om mat för då spyr jag!

Så jag får vara utan matlåda vilket kommer leda till en besvärlig sits frammåt ett-tiden idag när det börjar kurra och jag inte har något att stoppa in i foderluckan.

Men den stunden den sorgen.

Idag skall jag alltså jobba igen, efter flera dagars ledighet. Jag kan avslöja att jag inte  gjort ett skit under min "minisemester".
Jag har inte köpt presenter till mamma som fyller år på måndag, jag har inte ringt ett enda av de samtal jag skulle ringa. Inte precis läst något i min recensionsbok,inte gjort många knop i hushållet, efter provet har jag inte heller pluggat något trots att jag ska redovisa på fredag.

Så går det när man inte tar sig i kragen. Jag är ett utmärkt exempel på konsekvensen av uteblivet kragtagande. Borde få jobb som det, vara ett vandrande varnande exempel.

Någonstans läste jag en lesbisk tjejs tankar om att komma ut eller inte komma ut. Hon beskrev hur folk upplever henne som påträngande och uppmärksamhetstörstande om hon nämner sin läggning, men å andra sidan känner sig förda bakom ljuset om hon inte berättat något. 

Det är nog inte samma sak med psyket, men jag känner så ändå. Att om jag låtsas må bra så ljuger jag vilket är fel, men om jag säger hur jag mår... Ja, folk tänker antagligen inte så men jag känner mig som att jag bara vill ha uppmärksamhet.  

Nu hinner jag inte skriva mer! 

Jag lyssnar på en väldigt bra låt, sällan har det gamla budskapet känts så trallvänligt och mottagligt som i denna trevliga melodi.

Sången heter Things are what you make, och finns här:

http://www.myspace.com/bishopallen

Jag hittade bandet i Patriks i-pod igår, genom en annan låt som heter The Monitor. Hade visserligen hört dem förut men inte dessa fina låtar.

Solen skiner igen, jag tänkte gå ut och gå någonstans, äta glass. Saker och ting känns lite mer uthärdliga för tillfället.  

Kanske börjar krisen släppa.Det är inte lågtryck i huvudet längre, tankemolnen börjar skingras. Tankepaus kanske, tack, vad skönt. 

Det är väldigt takcsamt att likna ett psyke med vädret. Jag älskar liknelser av alla slag, fast ibland blir det för mycket. När jag kan slänga ur mig oändliga poetiska haranger om allt mellan himmel och jord för att beskriva mig själv och mitt sinnesläge. Men ändå inte kan sätta fingret på vad jag menar och egentligen tänker och känner.

Jag börjar misstänka att det den här gången blivit lite extra klurigt med identitetstrassel och personlighetsångest på grund av att en ny komponent kommit in i bilden. Nämligen Vuxendomen.

Så länge man kan leka barn är det lite lättare att undvika det svåraste, för barn är neutrala, okonstalde och de bara är precis som de är liksom.

Men jag har insett att det inte går att leka hur länge som helst. Vuxendomen står och lurar på mig, och nu är jag injagad i  en återvändsgränd (liknelser var det ja). Jag måste se sanningen i vitögat.

Jag får lite ångest. Min kropp är plötsligt inte rätt någonstans och jag vill krypa ihop och försvinna.

Nu måste jag bli vuxen. Alltihopa, roller, identitet, sexualitet, blablabla, jag är inte ett litet barn och det går inte att fly. Samtidigt har jag ett barns ansikte, ett barns kropp och ett mindre kaos i identiteten. Det är alldeles för mycket på en gång att ta ställning till.

Att bli vuxen äcklar mig, skrämmer mig, jag hånar det, jag begriper det inte, jag avskyr det, jag undviker det, jag vrider mig som en mask och allt blir förvridet och konstlat.

Nu höll jag på att säga att jag har absolut ingen att prata med, men tvärtom så är det jag som ljuger när den envisa frågan hur jag mår studsar mot mig. Jag borde öppna mig, men å andra sidan, det finns ingenting att se för den som inte behärskar kaos.