Nu kommer sommaren och man kan gå med bara ben, och jag har börjat noja mig för en sak. Jag vet faktiskt inte vem jag kan tala med detta om för jag är så rädd att folk omkring mig inte ska förstå mitt problem.

Om det känns jobbigt att vara annorlunda, varför kan man inte bara anpassa sig då?

Ja, du. En intressant fråga.

Å ena sidan vill man vara en stolt förkämpe för ett nytt, eller kanske snarare ett obefintligt skönhetsideal, å andra sidan är man så jävla orolig för vad folk ska tänka och tycka att man önskar att man inte var där.

Mitt problem är ju också så lätt att lösa. Det är bara att göra som alla andra. Jag vill inte det, jag tyker det är fult, jag tycker det är fruktansvärt onödigt och tragiskt, men vafan, normen darrar i luften.

Jag är på många sätt en priviligerad person. Jag har tänkt mycket på det på sistone, försökt att bortse från skam och skuld eftersom sådana känslor inte hjälper någon utan snarare avskärmar mig mer från andra människor.

Alla frågar hur fan vi kunde få en sådan lägenhet som vi fick.

Nyrenoverad (förvisso med slarvfel och skavanker) tvåa på 50 kvm, balkong, trädgård, lugnt och fint område, fräscht, diskmaskin (!).

Svaret är väl att man behöver ha en jävla massa tur, men troligtvis ligger det något i antydningar om att man nog bör vara ett skömsamt heteropar med varsitt jobb också.

Med den här fina lyan känns det som att jag har tappat en hel del trovärdighet. Jag har visserligen aldrig stått på barikaderna och är väl medveten om att mitt urspung inte har varit i närheten av arbetarklass. Att mamma stundtals haft ont om pengar ändrar väl knappast något, då jag som enda barn alltid varit bortskämd med presenter och roliga sommarsemestrar. Och min pappas segelbåt och aktier talar sitt tydliga språk.

Min läggning har jag tänkt väldigt mycket på också. Som genom ett ödets ironi fick jag upp ögonen för det motsatta könet efter flera års ointresse. Tack vare det har jag svärföräldrar som tycker om mig och behöver inte känna mig träffad när bögskämt dras. Inte heller blatteskämt träffar mig någon annanstans än i mitt politiska medvetande.

Så där är det. Man blir som man lever förstås. Och jag lever ett snuskigt bra liv. Men jag tänker på det där med att alla har långt att gå.

Elena sa det. Då känner jag mig inte så obekväm uppe på min piedestal.

Spelar ingen roll hur man har det då, ur ett filosofiskt perspektiv är vi alla ofullständiga människor med varsin lång väg att gå. Det tröstar lite. Då kan man kanske ta sig själv och sina problem på allvar trots att det finns gruppvåldtäkter, svält och tortyr som jag inte i min vildaste fantasi kan förstå vidden av.

Typiska medelklassproblem kanske! Men ingen blir gladare över att man skäms. Och man fastnar, om man skäms över sig själv.

Hursom helst, mitt lilla estetiska problem med normen som skrämmer mig. Varför måste jag vara ensam om att gå emot?

Nåväl, det känns lite bättre efter att ha skrivit det här.

Ett problem med att vara heterosexuell (ja, det finns problem!) är att man inte på långa vägar är befriad från skönhetsnormer och könsroller.

Jag vet inte hur många gånger jag har frågat Bob om han inte tycker att jag borde se ut så här eller sådär, som andra gör. Fast jag säger åt mig själv att inte fråga, för om jag tjatar för mycket om det där kanske han börjar tänka som jag och hitta fel på mig.

Löjliga, patetiska dåliga självkänsla. Feminismens fiende.

Det strider inom mig, för jag vill kunna vara som jag är och se ut hur fan jag vill, men det känns som att alla människor har åsikter, alla människor har fördomar. Alla stirrar. Och rynkar på näsan. Det är så fånigt, om nån nu gör det så ska väl jag bara skita i det för vem fan vill vara slav under någon som rynkar på sin fisförnäma lilla nos?

Häromdagen handlade jag på Netto. Då kom en tanke för mig, "tänker någon här att jag ser ut som en typsik feminist nu?", och kanske "måste du vara så TYPISK?".

Jag är löjligt rädd för att vara typisk. Jag vill vara slipprig så att ingen riktigt vet var de har mig och därmed inte kan sätta sig över mig.

Strax efteråt blev jag förbannad, på mig själv och tanken och folk som kritiserar "typiska" människor. Typiska bögar, typiska flator, typiska invandrare, typiska hitten och ditten. Måste man vara så typisk?

Men vem fan är det som är typisk här?

Jag kan plocka en handfull typiska människor bara jag går ut på stan i en minut. Måste ni vara så typiska? Jag är bara jag. Men om mitt jag inte stämmer med normen så blir jag typisk någonting. Hallå, jag är inte typisk! Ingen är typisk. Typisk är ett löjligt och koservativt uttryck.

Punkt slut.

Här kommer för övrigt en länk till ett bra band jag har hittat, typiskt att jag gillar sån musik va! Gud vad typiskt, nu vet alla exakt vem jag är och hur jag tänker.

http://profile.myspace.com/index.cfm?fuseaction=user.viewprofile&friendid=75423331

Nu fick jag en ledig dag. Eller tre lediga dagar för att vara exakt. ABF håller av för mig okänd anledning stängt idag.

Det är ju inte som att man är utan arbete på fritiden. Egentligen.

Ändå sitter jag här och sträckläser Emma Goldman och käkar syltmackor.
Saken är den att flera av mina plikter måste eller bör utföras IDAG.
Jag måste snarast skriva ut (snälla bibblan, ha öppet!) och sätta upp lappar på Café Rotundan om när vi öppnar så att folk som kommer dit ikväll ser det.
Jag måste snarast för helvete sätta mig på arlset och knåpa ihop en bokrecension.
Det är dagens måsten.
Sen närmar sig nk-provet i rasande fart och låter sig inte skjutas upp många dagar till.
Stökigt är det här också, men jag har iallafall plockat upp en och annan papperslapp samt kört och tömt diskmaskinen.
Nåväl, klockan är ju bara ett än så länge...

Imorgon är det första maj och jag har desvärre inga planer. Både jag och Bob är lediga, varför vi planerar att inviga termosen han fick i födelsedagspresent. Borgerligt? Min borgarbarometer har redan slagit i taket.

Jag vill ju kika in staden också, njuta av lite marschmusik från sossehögen och se om nåt annat är på g. Det har ju inte precis skyltats med aktiviteter här, jag har kanske inte kollat så noga men nån liten affisch på nåt elskåp borde man väl för bövelen se. Men nej.

UngVänster har jag inte koll på, om jag inte minns fel åkte de aktiva medlemmarna till nån större stad förra året. Skoj.

Men vänsterpartiet sitter väl och murrar som vanligt vid porten och varvar Tanjas tal med Susannas poesi med nån flippad orkester eller rap från Andersberg. Jag vet inte. Första maj för katten! 

Jag tänker iallafall sjunga både Internationalen och Sköna Maj(basstämman).

Egentligen borde fältbiologerna gjort något, som Tovehs gäng i Visby gjorde för hundra år sedan. Kapitalismen och miljöförstöringen hör ihop. Men det blir krystat, vi är tre stycken och jag är ingen agitatör precis.

Första maj. Varför blir det aldrig något av det? Politiken är död, kampen är död. Eller inte, men jag vet inte riktigt vart jag skall ta vägen. Förstår inte varför jag stack när Ung Vänster äntligen fått tummen ur röven och börjat röra på sig. Nya medlemmar, nytt blod, nya visioner. Och då slutade jag gå på möten. Jaha.

Kanske borde gå med igen. Jag vågar inte riktigt höra av mig bara för att kolla om de har några planer för årets största demodag. Sånt där är så fräckt. 

Jaha nähä. Här kan man ju inte sitta och ruttna. Har en matlåda att värma på och sen är det lika bra att få nånting gjort innan det är på tok för sent.

Jag håller tummarna för fint väder imorgon också (trots att jag ogillar att bl svettig. Men sådana petitesser!).

Hej och välkommen tillbaka. Jag har inte tagit semester, jag har bara varit utan bredband i ett år eller två. Känns det som. Det har varit en svår tid.

Det rör väl sig om en månad tror jag.

Det är gräsligt att flytta.

Nej, det är det inte. Det är toppen att få böka in sig i en ny och fräsch
lägenhet, iallafall nu, när det värsta är över.

Men alla prylar! Fy fan. Man vill bara överge civilisationen och omfamna apstadiet. Anordna stora prylbål där man dansar runt brasan medan alla ens viktiga papper och annan skit som man inte vill se men som MÅSTE sparas sprakar hemtrevligt och gemytligt.

Men jag bor precis vid en grön park så jag tar min lilla plastboll och går ut och sparkar på den i solskenet tills jag har glömt demonerna.

Sen kommer jag in igen med nya krafter. Som förvisso snabbt rinner av en när man ser alla jävla prylar, all skit...

Imorgon är det fredag och jag är så glad så glad. Presenterna till Patrik är i princip klara, komvuxarbetet är klart att mejlas och jag skall hem till Fighter och spela UNO och kolla på Delicatessen.

Fast under glädjen ruvar en liten ilska. Det är lätt att bli arg när man är ute på nätet. Finns så många obehagliga personer. På nätet är det svårt att se att människor har ett inre.

Mötet idag var tungt. Jag hängde inte alls med på noterna, ville bara gå hem och äta och få ordning på tillvaron. Inga mindrevärdestankar dock, jag konstaterade bara att jag inte var delaktig i diskussionen och inte hade någon specifik åsikt. Punkt.

Då har man väl kommit en liten bit på vägen. Även om det för det mesta krävs tio gånger så mycket tankemöda för att rabbla upp en god egenskap som tre dåliga.

Det hiskeliga berget tornar upp sig ibland, utan stigar, utan rep, utan något att hålla sig i.

Dagen efter kändes livet som en nerförsbacke. En evinnerligt lång sådan men ändock nedför. På ett positivt sätt alltså.

Jag lyssnar på Aretha Franklin och biter sönder fingrarna. Det har blivit så nu, varför vet jag inte.

För ovanlighetens skull snygg i håret. Att jag inte testat vax förut.

Det känns lättare att vara oytlig nu. Jag har hittat nån slags sjömärke i mitt inre som jag håller fast i. Jag kan inte förklara vad det är för något, men nu har jag den att hålla mig i och det gör saker lite enklare. Men vem vet när jag tappar taget och börjar simma utan mål igen. Det är bara att leva i nuet.

Sugen på lite ångest?

Läs här!

http://www.worldometers.info/se/