En annan sak som skiljer mig och Patrik åt är våran musiksmak.

Vi förenades som internetvänner i vår gemensama beundran av Thåström. Sen gillar vi båda lite olika sorters indiepop, så vi har väl en hel del som binder oss samman där.

Men den stora skillnaden i musiksmak som jag märkte tidigt var att Patrik föredrar glad musik medan jag älskar dyster musik. Jag har absolut ingenting emot upptempomusik och gladpop, tvärtom. Men när jag väljer själv så dras jag till melankolisk, lite svårmodig eller gråtmild musik - allt från begravningspsalmer till stämingsfulla countryballader, synthiga, tunga mollackord, eftertänksamma avskalade gitarrvisor, eller whatever.

Patrik blir orolig och nedstämd av den sortens musik. Jag tror inte att jag blir det, fast jag vet inte. (Tänk om jag skulle bli världens gladaste människa bara jag bytte ut min skivsamling?)

Jag trodde det skulle bli ett stort problem när vi flyttade ihop - att jag inte skulle våga sätta på en sentimental melodi av rädsla att göra Patrik på sorgesamt humör.

Men det har inte varit några problem. Det är inte som att jag lyssnar på månskenssonaten på repeat varje eftermiddag när han kommer hem från jobbet. Vill jag göra det så har jag ju en i-pod.

Och när jag lyssnar på lilla miniradion så varierar jag mig mellan glatt och mindre glatt - det är faktiskt ganska ofta glad pop eller schlagermusik.

Man behöver väl olika sorts musik - förlåt, jag behöver en jävla massa olika sorts musik, nästan alla sorter. Uppenbarligen behöver inte alla det, men det får väl ses som ett privilegie att vara öppen för allt mer eller mindre.