"Brukar du prata med dig själv?"

JA, ropar jag ut i min ensamhet. Fortsätter ropa JA på alla frågor som känns igen. Quiz är grejen, jag önskar det fanns fler av dem. Bara lite förströelse. Ja och nej och nej och ja och aldrig får man veta något på riktigt. Det sliter isär mig.

Om man säger tillräckligt många gånger till sig själv att man inbillar sig blir man galen. Jag är nästan säker på det, och jag vill inte bli galen. Måste mata båda sidorna i mig, jag har inget val förstår ni. Jag kan inte välja sida, inte så länge jag inte vet. Hur länge ska dom slita i mig?

Hur mycket som helst kan skyllas på min situation, det är inte vettigt för mig att sitta här, men faktum kvarstår. Någon måste vara grundligt fel när det kan leda till sådant vansinne. Inte skulle andra ha betett sig så här, nej, jag tror bestämt att andra skulle ha klarat sig bättre än jag gör.

Det är så svårt att leta speglar, jag hittar mig själv lite här och lite där och ändå är det bara fel fel fel och inbillning. Nej då nej då. Ska jag gå blind hela livet tycker ni?

Jag är jävligt kritisk. Jag kastar mig inte in i någon dum vanföreställning, jag sågar mig själv av på mitten hundra gånger i små små bitar och matar fiskarna, när det gäller att analysera är jag inte lat. Gång på gång ska lärorna omprövas.

Så tro inte att jag smiter i väg och gör mig märkvärdig för skojs skull. Det finns väl andra sätt att gå sin egen väg än det här.

Det är något bortom bergen, något går och lockar mig och beder, kom till oss ty denna världen, den är icke riket ditt.

Jaja, alla har sagt det förut, alla är udda och alla är knäppa och alla har det svårt och alla och alla och alla men vart ska jag ta vägen då för det finns ingenstans där jag ser mig själv, ingenstans.

Och om miljö är en faktor är likförbannat gener en annan. Jag trodde jag hittade hem men dom drar i mig, trycker mig tillbaka, dom ser ingenting och jag vill inte visa vad jag bär i famnen, håller det tryckt mot hjärtat och ingen får se. Jag förväntar mig inte att någon ska förstå, jag förväntar mig itne att någon ska vara intresserad och lyssna, och att någon ska ta mig på allvar. Jag tänker aldrig aldrig berätta. Jag klarar mig, hittills har jag klarat mig men mina tankar har dom kladdat tillräckligt på, jag tänker aldrig aldrig berätta. Jag stannar här inne, det fungerar, ingen får komma in.

Ska vi leka leken nu? Nu leker vi leken, leka och låtsas att allt fungerar, leka kön, leka vuxen, leka sex, leka social kompetens, leka orken, leka lusten, leka viljan, leka förståelsen och kunskapen och livet.

Runt runt runt, jag gör en avslappningsövning och är tom fast full med ulliga moln. Någon gång kan vi ta varandras händer och förstå lite grann, säga att det spelar ingen roll.

Men nu spelar det roll. Det spelar jättestor roll. Ändå tiger jag. 

Jag förväntar mig inte att någonsin se mig någonstans, man kan vara med i leken fast man är osynlig. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    ANNIE!

Det kanske kan vara läge att meddela att jag har en ny blogg. Ja, en ny. Ännu vet jag inte säkert vad som händer med tomatburgare, jag vill ha kvar den ändå i cybern. Kanske kommer jag att skriva här någon gång. Återstår att se.   Framtiden fin...

Igår försov jag mig till lektionen och missade Annes debattinlägg i frågan om utbildning och bildning, och om folkhögskolors vara eller icke vara i den alltmer produktionsinriktade framtiden. Har som ni ser fått ett hum om vad det handlade omi alla f...

"Det anses inte politiskt korrekt att tycka si eller så" säger de. Och tacka fan för det, säger jag! Nu är jag inte rädd eller osäker längre. Jag har också en rätt att stå på mig och välja mina krig och föra dem som jag vill. ...

Nu är det väldigt bra. Nu kan du läsa, mamma! Av flera anledningar är det ovanligt bra. Och efter regn kommer solsken, eller kanske i mitt fall - efter lågtryck kommer duggregn. Det har varit lite svart ett tag. Men nu har jag kommit på vad jag s...