Förlåt, jag tar tillbaka.

Det är väl såhär för alla. Iallafall för vissa. Det betyder isåfall att det finns andra någonstans, som tänker som jag. Dem har jag aldrig träffat. Jag talar alltid till mig själv som ett småsyskon, jag hoppas att jag någon gång kan hjälpa någon. När jag själv är vuxen och stark och fri.

Den där vackra dagen man väntar på.

Men någonstans måste de finnas då. Och jag sitter här och hetsar upp mig och ska göra allt så himla svårt för mig. Sådana är "vi".

Vi.

Finns det ett vi.

Jag har grova problem med sanningen, dess största brist är att den inte finns. Bar hundra olika sätt att se på saken. Det gör det svårt. Dessutom är det bara jag som kan se, ingen annan får se, ja, jag har jättesvårt att prata om mina känslor.

Men förlåt, jag får för mig så dumma saker ibland. Och där sitter ni och läser och tänker att ni är maktlösa, ni kan inte göra någonting åt hur jag "mår".

Jag var ju så glad ett tag, varför kunde jag inte fortsätta med det?

Ingen anklagar mig, det har jag sett till. Jag har monopol på att anklaga mig själv coh gör det allt vad jag kan, använder era tankar för att krossa mig sjläv, fast ni kanske inte ens har tänkt dem.

Jag sysslar med sånt.

Men tro inte att jag inte försöker skärpa mig, jag går i terapi och terapi och grejar och det blir bättre och bättre dag för dag.

Och då säger ni (bestämmer jag) att Är det inte bättre att inte rota så mycket i det?

och det kanske det är jag har ingen aning men nu är jag här och man lägger inte bara ner hur som heslt, det funkar inte så.

Förlåt iallafall.

En vacker dag är jag stark och smart och vet precis var jag står och vem jag är. Och har slutat vräka ut mitt privatliv på nätet inför tusen främmande männsikor, usch vad fult och smutsigt så gör man bara inte. Man får väl prata med en anhörig istället för att söka bekräftelsa, tänker ni (bestämmer jag) oc då säger jag att Jaja, det är jävligt lätt för er att säga och sen säger jag Förlåt, jag vill inte vara otrevlig, men jag krälar här i smutsen och slickar fötter för bekräftelse, sånt är mitt liv, sköt ni ert så sköter jag mitt och dra åt helvete för ni har inte fattat ett skit, säger jag och sen säger jag Oj, förlåt, igen.

Nu slutar jag.

En vacker dag blir det andra bullar. Då slipper ni titta på mig med bekymrade blickar och tänka tankar som jag bestämmer och styr och använder som nålar mot huden.

Man är väl ingen fjortis heller. Skam och skuld och lite hopp om ett normalt liv. Som att det vore så jävla synd om mig, allt är självförvållat och jag kan bara antingen hålla käften eller kasta ur mig allt allt allt, jag har inget val.

Men en vacker dag.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    ANNIE!

Det kanske kan vara läge att meddela att jag har en ny blogg. Ja, en ny. Ännu vet jag inte säkert vad som händer med tomatburgare, jag vill ha kvar den ändå i cybern. Kanske kommer jag att skriva här någon gång. Återstår att se.   Framtiden fin...

Igår försov jag mig till lektionen och missade Annes debattinlägg i frågan om utbildning och bildning, och om folkhögskolors vara eller icke vara i den alltmer produktionsinriktade framtiden. Har som ni ser fått ett hum om vad det handlade omi alla f...

"Det anses inte politiskt korrekt att tycka si eller så" säger de. Och tacka fan för det, säger jag! Nu är jag inte rädd eller osäker längre. Jag har också en rätt att stå på mig och välja mina krig och föra dem som jag vill. ...

Nu är det väldigt bra. Nu kan du läsa, mamma! Av flera anledningar är det ovanligt bra. Och efter regn kommer solsken, eller kanske i mitt fall - efter lågtryck kommer duggregn. Det har varit lite svart ett tag. Men nu har jag kommit på vad jag s...