Nu lägger jag ut receptet på vegetarisk senapssill (gjord på aubergine istället för fisk då)! Läs och njut, eller snarare läs - laga- och njut.

Du behöver då för att göra denna goda rätt rätt:

En aubergine

En msk icke-söt senap (mums mums mums!)

Två tsk socker

½ msk vinäger

Tre msk olja (nån relativt smaklös då, inte raps)

En dl grädde (soja eller havre om man är lagd åt det veganska hållet)

Skala först din aubbe (skala bort det blåsvarta skalet då så du får fram det blekgula köttet) och skär den i strimlor. Tänk på hur sillen brukar vara strimlad.

Koka dina strimlor i kraftigt saltat vatten i ca fem minuter; strimlorna ska bli mjuka och sladdriga. Obs! Inte mosiga!

Låt strimlorna rinna av sig sitt vatten.

Rör under tiden ihop senap, socker, och vinäger, tillsätt sedan oljaan under omrärning. Rör ner grädden sist.

Blanda sedan såsen med aubbestrimlorna och våjjla! - senapssill utan sill är skapad!

(Enligt detta recept kan man även om man vill garnera med ½ dl hackad saltgurka och en hackad rödlök. Om man vill då.)

Mums mums mums.

Om folk är snälla kanske jag lägger ut fler recept.

Tipset ovan är hämtat från en mumsig broschyr om vegojulmat från Djurens Rätt.

Jag kommer antagligen bara att läga ut recept som jag själv har testat (jag vill ju inte tipsa om något som jag inte kan garantera att det är gott).

Troligtvis kommer jag den här julen att griljera en kålrot (alt. till rumpa), göra en god rödkålsallad (mums mums mums!) och kanske koka risgrynsgröt. Med mera.

God jul!

Ja, jag vet att jag skulle sluta men jag måste bara dela med mig av mina oerfarenheter.

Inatt har det varit svensk jordbävning. Jag hörde det på min klockradio imorse precis när jag skulle snooza. Ojoj, vart är världen på väg, tänkte jag. Eller jag menar att nu kanske det blir lite katastrof och förödelse även på den priviligerade delen av jordklotet. Vem vet.

Hur som helst.

När jag var liten, lågstadieliten, så var det också en liten jordbävning. Nej, jordskalv ska jag nog säga. Förlåt, jordskalv alltså.

Och jag missade det då. Det var på natten. Och när jag sover så sover jag. Då ska det till tortyr för att jag ska vakna och stiga upp ur sängen. 

Jag var väldigt besviken; tänk er själva, alla snackar om jordskalvet, alla kädne det, utom just jag. Så himla typiskt.

Och nu har det alltså hänt igen.

Och även denna gång missade jag det. Jag hade chansen att ta igen för det jag förlorade i min barndom; men icke! 

Fast jag är inte så besviken den här gången. Mer orolig. Det känns inte så kul om huset rasar över mig. Medan alla andra har vaknat och springer ut för att rädda sitt skinn, ligger jag kvar och trynar tills jag krossas under ett betongblock. Fast då går det nog snabbt och ganska smärtfritt iallafall. Jag slipper springa runt hysterisk därute och vara med om att mitt hus och alla mina ägodelar mosas framför ögonen på mig och mina vänner dör.

Kanske är bra att kunna sova som en sten. 

Aldrig mera högskolan.

Jag vill inte göra någon ledsen, det är inte mitt mål. Förlåt förlåt förlåt förlåt förlåt förlåt förlåt för allt och tusen saker till och förlåt för att jag säger förlåt. Jag försöker ju vara glad, men det märks inte ens när jag är det. 

Nu är det självförtroendet kvar. Att våga tro att jag kan en massa skit som jag bevisligen inte kan.

Självkänslan är helt okej, humöret också, även om ingen tror mig. Kvarstår bara att gå ut och leva. Skaffa jobb denna arbetslösa höst. Vara socialt kompetent. Grejer grejer grejer.

Jag slutar blogga nu. Hej då alla vänner. Vi ses väl någon annanstans. God jul, god nytt år.

Funderar på att sluta blogga.

Ta en paus är ju ett annat alternativ, jag vet inte.

Jag är relativt nöjd med mitt liv.

Idag har jag bara lite flyktigt funderat över skillnaden mellan att skådespela entusiasm och att vara naturligt utlevande.

Jag tycker att jag har blivit känsligare de senaste åren. När det är lite sorgligt i Simpsons får jag tårar i ögonen. Jag är mer känslig för sex och våldtäkter i film än annars. Min teori är att det handlar om att jag har ett förhållande.

Men jag är fortfarande ganska dålig på att vara extremtrevlig. Sådär som man  ska vara för att inte verka oartig och ointresserad. Men jag vill inte jobba på det. Jag vill vara som jag är. Om jag har varit på semester och kommer hem och är nöjd, varför måste jag då pressa fram hur fantastiskt otroligt roligt och spännande och underbart det var? Varför kan det inte duga med ett norrländskt "Jovars. Vi hade det fint."?

Jag har aldrig smajlat på kort förut, varför måste jag göra det nu bara för att jag är stor nog att förstå vad som förväntas av mig? Räcker det inte att jag visar tänderna när jag nån gång då och då flabbar, måste jag tvinga mig att se ut på ett sätt så fort nån plcokar fram en kamera och vill föreviga stunden? Jag har alltid känt en motvilja mot det där, att ställa upp sig vid fotografering. I min värld skall foton föreställa den mångfacetterade och intressanta verkligheten, och inte någon bild av hur otroligt trevligt vi alla har det. 

Jag hatar att vara vuxen. Det är omöjligt att vara säker på vad som krävs av mig så länge jag inte pratar med någon. Jag har alltid varit dålig på att prata om mig själv. Det är väl inget ovanligt, tror jag. Jag kan inte prata om mig själv. Prata med mig om vad som helst, men om mig är det mesta hemligstämplat. För säkerhets skull. Man vet aldrig vad som kan framkalla löje.

Det bor en rebell i mig. Eller om det är jag, helt igenom, som är rebellen själv. Det finns så mycket regler jag inte villl följa. Jag vill inte bete mig. Jag vill inte behärska mig.

Min självrespekt sätter stopp för alla försök att bli någon jag inte är. 

Mne det blir en balansgång. Å ena sidan det sociala. Jag vet att det krävs en viss anpassning för att fungera socialt. Jag vågar inte bete mig precis hur som helst; jag vill bli omtyckt. Det handlar inte om feghet, har man grubblat över det sociala så mycket som jag så vet man att det inte handlar om sådana enkla saker. Det är ett komplicerat spel. En balansgång. För alla. 

Den fria viljan är i mitt tycke lite av en försköning, en liten vit lögn. Draget till sin spets har vi alla en fri vilja i varje situation och alla val vi gör är våra egna och lägger ansvaret för konsekvenserna på oss.

Men det har väl aldrig funnits en enda människa som kunnit välja väg helt löskopplad från sitt förflutna, sina känslor, sina tankar, sin ångest, plikter, socialt tryck, åsikter, drömmar, minnen, önskningar, drifter, ideal, humör etc.

Jag lindar in mig. Som vanligt.

Nåväl, jag oroar mig för mycket. De som lever för lite oroar sig istället, är det inte så? Livet är vad som pågår medan du är upptagen med att bita naglarna av dig och vara bitter.

Det har kommit snö. Alltså: det har kommit så pass mycket snö att det blev ett litet täcke på marken som stannade över dagen iallafall.

Knaket. Bollpotentialen. Frostgräset. Ljusningen. Nu är det upplevt, om än i liten skala.

Det får mig att tänka på Sundsvall av någon anledning. Speciellt när jag var ute vid flygstaden kände jag Sundsvall, som att ett random köpcenter med slasksnö på en parkeringsplats är min bild av Sundsvall.

Jag kunde inte vakna imorse. I drömmen åkte vi skidor. Mina återkommande drömmar: segling eller skidåkning. Badhus och tivolin också, men inte lika mycket längre.
Radion väckte mig, det var så konstigt; den är inställd på P3 men som genom ett julmirakel var det en annan kanal, P1(?) som satte igång med
ett småtrevligt ring in och gissa på en fråga och vinn en trisslott-program.
Busen Fabian är ett annat namn för Nils Ferlin. Det var alltså Fiipstad som efterfrågades.

Min semester i Filipstad, för ett par år sen, är nog en av de bästa. När jag tänker på det älskar jag Sverige så himla mycket. Det är sjukt vackert.

Imorgon är det Lucia. Jag ska lussa. Jag hade inte så mycket vitt men jag hittade en brun tröja som kan agera pepparkakskänsla. Det duger väl.

Frågan är hur fan jag ska lyckas komma upp innan Patrik och smyga ut och fixa. Jag har köpt en pepparkaksgris på ett litet konditori.

Annars får det bli till frukost bara.

Hoppas snön ligger kvar. 

Det finns inte så mycket att säga.

Jag missade min enda chans att se den på bio. Jag sumpade min chans. Nu har den slutat gå.

Så är det med det. Punkt. 

Jag har kommit på att man kan sjunga Gläns över sjö och strand med Natten går tunga fjät som melodi. Eller tvärtom. Lika många stavelser per stycke alltså.

Idag blev allt fel. Jag skulle posta en räkning, och gå in till stan, först arbetsförmedlingen, sen hem till mamma. Såklart var räkningen försvunnnen.

Jag har faktiskt en VIP-låda (very importent papers) speciellt för såna där skitsaker som man måste hålla ordning på. Den börjar bli överfull, precis som alla andra lådor jag har.

Jag har lätt att generalisera. Min psykolog skulle säkert ha något att säga om det där - automatisk negativ tanke, och alternativ tanke - att när en grej går fel förvandlas den till en klibbig boll och allt som någonsin har varit fel och illa fastnar på den och bollen växer tills jag måste riva ut alla högar med saker och sparka omkring mig och skrika vansinnesskriket.

Sen hittade jag räkningen.

Det var bra iallafall att jag tog mig tid att städa upp efter mig. Resa upp stolen i köket, slänga allt skräp, lägga tidningarna i en hög - vips så var lägenheten som... tja, bara lite rörig. Det blev renare på mitt sängbord också.

Efter det här var tiden på AF slut, så nu kommer jag få ett brev där det står att eftersom du sket i att komma på utsatt tid antar vi att du hittat dig ett trevligt yrke och om så icke är fallet får du väl skriva in dig igen.

Jag kom hem till mamma en ganska dryg timme efter utsatt tid. Tänk att jag har sån disrespekt för tid! Och att saker kan gå så otroligt långsamt för mig samtidigt som de kan ta fem minuter när det bara gäller.

Nu har vi skrivit ett brev till mormor. Jag har illustrerat.

Den tunga väskan med hundrafemton psykologiböcker som jag släpade hela vägen hit är oöppnad. Mañana. Som jag brukar säga. Nej, det brukar jag inte.

Ikväll blir det Bob Dylan-film.

Jag har fortfarande inte sett Låt den rätte komma in.

För övrigt borde man avskaffa veckor. De gör mig så himla förvirrad. Varje vecka tror jag att det är den sista veckan, men så kommer det en till, och en till, och det är ingen struktur alls. Helg, nu igen? Har vi planerat nåt? Ingen aning? Måndag, lördag, tisdag?

Jag fattar ingenting.