Oh, detta var det godaste jag ätit på länge. Jag måste dela med mig av receptet:

Lagom många gröna bönor (såna där avlånga som man kan köpa och ha i frysen)

Några små tomater

Couscous

Soja

Valnötter

1. koka vatten (i vattenkokare gärna). stek samtidigt bönor och hackade tomater i stekpanna.

2. häll i couscousen i grytan med vatten. häll soja på bönorna.

3. servera och strö valnötter ovanpå.

Muchos easy. Muchos soja ska det vara också, muchos muchos.

Det gäller bara att sätta igång. Penetrera uppgiften, eller hur man säger. Komma in i det. Veta vad jag ska göra. Ha ordning på papprena. Tänka, förstå.

Jag tog bort mitt förra inlägg. Ni som hann läsa det märkte att det var en lång radda med felstavade ord och meningar som inte gick att få nåt grepp om. Man skulle kunna säga att jag var hysterisk. Jag behövde skriva av mig, utan att tänka på att det ska bli begripligt och bra. Sen när jag var klar gick jag ut i köket och skalade potatisk med sällan skådad frenesi. Ojojoj vilket energiknippe. Om bara min energi kunde fördela sig lite mer jämnt, och om den bara gick att kontrollera lite bättre. Jag vet fortfarande inte hur jag ska göra när den överfaller mig, jag måste nog göra något med den. Den går inte att förneka och tränga undan.

Mitt inlägg handlade i korthet om balansgången mellan vad som är accepterat och konsten att vara sig själv. Om frisyrer, konstiga rörelser, lobotomi, självförtroende och drifter. Man måste hitta något däremellan, men det ter sig omöjligt för mig. Jag vill bara vara precis som jag är,
men jag vet inte om mitt självförtroende räcker till. Och så, förstås, handlade det om hur frustrerad jag blir på mig själv och min hopplösa besatthet vid att analysera allt. Allt allt allt. De där jävla analyserna som inte leder någonstans. Ändå kan jag inte låta bli.

Det borde inte vara så svårt? Att gå sin egen väg. Folk har alltid sagt att det är så bra att jag går min egen väg men de har uppenbarligen inte insett vad det betyder. Äh.

Nu ska jag duscha. Ha det fint och ta hand om er.