Helgad vare kulturen

Jag tror att jag har ovanligt mycket barnasinne kvar.

Jag vet inte hur det gick till; kanske är det en oförmåga att växa upp, eller min mentala ålder som fortfarande inte kommit ifatt mig. Kanske är det något med min ovilja att anpassa mig till omständigheter och sociala grupper. Kanske är det något jag har kämpat för eller något som ligger i generna.

Jag försöker att inte fråga mig varför; jag har förstått att varför-frågan nästan utan undantag är ett problematiserande. Jag frågar tex aldrig varifrån mina goda egenskaper kommer, bara när jag är kass på något vill jag veta mer om hur när och varför.

För mig är julen nästan lika speciell som när jag var liten. När Patrik klagar över att det aldrig kommer bli som när man var barn, aldrig samma känsla, samma förväntansfullhet, samma magiska stämning, så kan jag inte instämma. Vaddå annorlunda? Jul är jul, jul är kul. Som det alltid har varit.

Jag tycker fortfarande att Mio min Mio är en fantastisk film.
Dubbad, fula kulisser, dåliga skådisar; sånt ser inte jag. Jag ser bara en väldigt vacker saga.

Jag har dessutom ungefär samma intressen som när jag var liten:
läsa. rita. samla på saker. tänka.

Vidare kan jag inte klä mig vuxet och ordentligt, jag är långsam och tappar bort saker, jag gillar dockskåp och tågbanor, och jag är lika dålig på att ta kontakt med barn som jag var när jag var barn. Etc.

Nog om mig.

I fortsättningen ska den här bloggen handla om allt som inte har med mig att göra. Lovar.