(Ungefärliga anteckningar från en sömnlös natt)

Jag kan inte sova, så jag ligger och tänker på namn. Det märkvärdiga i att vi alla har namn, det är en ganska bra idé ändå.

Jag tänker på namnet Sten. Det är ett konstigt namn; jag har ingenting emot det, men jag undrar hur man kan hålla i en liten mjuk, levande bebis och vilja döpa den lilla efter ett hårt, dött föremål. 

Sten för mina tankar vidare in på området naturinspirerade namn. Stig är intressant, lite poetiskt. Björn låter mysigt, en lurvig, stark och mjuk vän.  

Flicknamnen är mer väna, jag kan inte komma på något som inte är en blomma. Linnea, Viola, Jasmin, Iris.

Jag tänker att jag vill hitta på egna naturnamn. Mina barn ska heta Löv och Lingon! Om det är tillåtet.

Fast jag vill inte vara någon prettoförälder, som döper sina barn till Tindra Månskensnatt och Glittra Blomsterbarn.

Det kanske funkar som mellannamn. Ett försök att dölja att jag är pretto - jantelagen segrar.

Kanske kommer mina barn sucka åt mig, hur fan kan man heta löv? Löv?! Vad tänkte du egentligen, kommer de fråga mig. Piiiinsamt!

Det är nog svårt att vara en bra förälder. Jag tvivlar på att man kan lyckas. 

Jag vill vara psykiskt stabil, en god förebild, anspråkslös, vis och rolig. Men man kan nog bara göra sitt bästa.

Sen står de ändå där och har supit sig redlösa, klämt en hel burk sömntabletter eller står på en bro och överväger att hoppa. Man har nog inte så jävla mycket makt som förälder. Det är en massa annat som väger in.

Föräldraskap är en väldigt märklig grej. Inte minst graviditeten och födseln. Om det inte vore det mest urnaturliga i världen, så skulle man ju tyckt att det var världens sjukaste påhitt.

Först ska ungen in i magen och ligga där och leva av en som en parasit i nästan ett år. Sen ska den pressas ut ur ett litet hål, badandes i blod och slem.  Och detta tycker folk är vackert och heligt, samtidigt som annat som kan tyckas både sundare och behagligare pekas ut som onaturligt och fel.

Missförstå mig inte, jag har inget emot graviditeter och folk som föder barn. Det är minst sagt fascinerande, och imponerande. 

Men man tycker ju att det kunde ha funnits enklare metoder. Hur tänkte Gud? Det är ett sånt jävla projekt, så himla skumt om man tänker efter. 

Men nu är det ju som det är och man har till och med ett relativt fritt val om och hur man ska skaffa barn.

Om jag får barn nån gång hoppas jag att de inte blir som jag. Jag önskar att de blir starka, envisa och vågar säga vad de tycker. Jag ska älska dem vad de än tar sig till. Och proppa dem med motsägelsefulla livsvisdomar, läsa sagor för dem, lära dem att klara sig själva och att vara ödmjuka och hoppfulla och acceptera sig själva och tjata på dem om att det är nyttigt med spenat och att man måste ha cykelhjälm på sig när man cyklar.

Lingon och Löv och jag, i någon fjärran framtid.

Fram tills dess har jag själv mycket kvar att uträtta innan jag överhuvud taget kan börja fundera på att omsätta teorin i praktiken.

Jag undrar om det är med krönikor som med bidragen till melodifestivalen; att om de publicerats någon annanstans tidigare (exempelvis på en blogg) så är de diskvalificerade att vara med i den riktiga tidningen.