Goda vänner och bloggläsare, alla ni få som tar del av min vardag, mina tips, min musiksmak, min identitetskris och mina bilder:

Vi närmar oss det nya året, det sista innan tjugohundran fyller tio (om man kan säga så, det var ju ganska långsökt).

Säkert har ni olika syn på nyåret, vissa av er har kanske penna och papper i handen och hjärnan full av löften och nästa års krav att nedtecknas. Andra tycker väl att vilken jävla dag som helst kan agera startskott och nyår är ju bara en dag som alla andra då folk bestämmer sig för att supa skallen av sig, skjuta skadliga fyrverkeripjäser och sen lova att gå ner femtio kilo nästa år.

Själv hoppar jag över både skallavsupning och krutpjäser, men nyårslöftena vill jag ha kvar.

Förr i världen var mina löften en hel A4-sida fylld av "gå långa promenader", "äta nyttigare", "träffa mer folk", "börja träna", "läsa mer böcker" och en massa annat som kändes nästan uppnåeligt några minuter in på nya året och sen rann ut i sanden, som alltid.

Nu, mina vänner, tänker jag skriva ner några goda råd för er som gärna vill uppgradera er själva nästa år men är vana att misslyckas.

* För det första, är det viktigt att inse sina begränsningar. Då menar jag förstås inte att begripa hur värdelös man är, utan bara att göra sina mål lite mer realistiska.

Att minska avståndet mellan sitt önske-jag och sin uppfattning av jaget. Alltså, att dra ner den svävande ballongen som är vad jag drömmer om att vara, så att den är lite lättare att nå för mig som står här nere på marken och sträcker mig uppåt.

Tror du verkligen att du kan bli en superhälsosam, modellsnygg, alltid trevlig och glad och kreativ superhjälte? Den som envisas att tror det kommer garanterat att få dras med en dålig självkänsla livet ut.

Det gäller alltså att tänka över vad man tror är möjligt att uppnå. Kom ihåg att alla är olika, det är lönlöst att jämföra sig med andra. Har någon annan lyckats med något på två månader finns det inget som säger att du, med dina förutsättningar, måste klara det på lika kort tid. Arbeta på din egen nivå och försök undvika att bli arg och stressad om du inte lyckas fullt ut med något.

* För det andra kommer du aldrig klara att uppfylla femhundraarton nyårslöften. Ju fler krav på dig själv du ställer, desto större är risken att du ger upp och inte försöker dig på något; eftersom dina förluster antagligen kommer att väga tyngre än det du lyckades med.

Försök därför att formulera så få löften som möjligt. Två, tre stycken kan räcka. Dessa ska, som jag nämde innan, inte vara några överdrivet stora löften. De ska inte kännas som ett mount everest att bestiga, du ska kunna läsa igeom dina löften utan att få hjärtklappning.

* För det tredje är det viktigt att formulera sig noggrannt. Du ska veta vad det är du vill uppnå, inte bara på ett ungefär. Alltså inget "jag ska bli snällare" eller "jag ska motionera mer". Men att vara för tydlig kan också sätta en press som gör att en liten miss kan få dig att tappa modet. "Jag ska motionera minst en timme varje dag" är alltså heller inte helt bra,trots att det är ett tydligt mål.

Låt gärna dina löften vara något flytande, så att några missar inte känns som en dödsstöt. Det här är svårt; det är en mycket smal gräns mellan att kräva för mycket och ge sig själv för klena krav. Försök tänka realistiskt; hur ska jag formulera mig så att nästa års jag får det här gjort? Vilken formulering känns bäst och mest konstruktiv för mig?

Kom ihåg:

Det är mänskligt att fela. En mycket strikt metod kan fungera utmärkt för många men det är ändå viktigt att komma ihåg att hela året inte är kört bara för att du har fuskat några gånger. Bättre att försöka igen och fokusera på de gånger du faktiskt gör vad du lovat dig själv. Låt dina lyckanden ta större plats än dina missar.

Gud vad tråkig jag är som skriver ett depp-inlägg det första jag gör. Gud Gud Gud.

Men jag måste det. Har ni någonsin hört talas om en kreativ person som bara skriver när hon/han är glad och aldrig under dystra stunder? Ja, det kanske ni har men jag är en av alla dem som inte har så jävla mycket att komma med men iallafall tar till konsten som vapen när allt känns onödigt tungt. 

Är det inte så att alla är olika? Jag vet folk som är väldigt positiva, det är beundransvärt och underbart på alla sätt men sån är inte jag. Det kan bero på uppväxt eller gener och både och antagligen men nu är det en gång som det är och jag försöker att ta vara på glada saker i livet så mycket jag kan.

Jag tycker att jag borde få mycket mer cred för alla ansträngningar jag lägger ner på att tycka om mig själv. Jag jobbar! Jag betalar hundra spänn för att snacka med en psykolog om att mina tankar inte är den ultimata sanningen och lära mig att tänka alternativt. Varför är det så svårt? Varför gör jag det så svårt? Varför har jag inte börjat leva än? Jag är tjugo nu. Det är okej, men det är waste of time och onödigt att älta. Jag försöker ju låta bli. Jag har inga mål och jag är curlad av mina föräldrar. Jag kan i princip ingenting och jag är självfixerad. Man tror ju att några besök hos en psykolog ska hjälpa, men icke. Jag vet att det är min uppgift och mitt liv. Det är en frihet. Ibland känner jag friheten. Men jag kan ingenting. Kan inte, vill inte, orkar inte.