Efter önskemål från flera håll har jag bestämt mig för att lägga ut min Julmusik Topp Tre-lista. Äntligen, äntligen offentliggörs denna efterlängtade information! Jubla där ute i stugorna.

För att det ska bli extra spännande börjar jag nerifrån och slutar med Nummer Ett.

På tredje plats:

Happy Xmas (War is over) med John Lennon.

Ganska självskriven, eftersom Lennon är en av mina favoritartister. Tyvärr börjar det väl bli lite tjatigt att höra den här visan varje jul mitt i köphysterin. Men det är en bra låt, ändå.

På andra plats:

Last Christmas med Wham!

Jag kan inte förklara varför jag gillar den här låten, men det gör jag. Tröttnar aldrig. Blir barnsligt förtjust varje gång denna rytmiska kärleksvisa pinglar igång under julruschen.

Och slutligen *trumvirvel i otakt*...

På FÖRSTA plats:

O Helga Natt.

Psalmer är något av det bästa som finns i musikväg. De är som gjorda för att sjungas och spelas. Den här låten är fantastisk att träna stämbanden med och jag sjunger den året om, speciellt i duschen. 

Jag är uppväxt med en körsjungande pappa, så det kan vara därifrån mitt intresse för att sjunga kommer (för jag är inte någon naturbegåvning egentligen). Men känn hur himla högtidligt det är! Folk, fall nu neder! Nästan så man blir religiös på köpet.

Varifrån kommer de goda känslorna? Vad är det som utlöser dem?

Och varifrån kan jag hämta den här kraften när den inte kommer av sig självt, det måste väl finnas ett sätt att styra? Eller är jag ett djur i en bur som får ett mål mat om dagen, utan möjlighet att påverka vad jag som skall dimpa ner i min foderskål?

Finns det en spärr som hindrar allt det goda från att nå fram? Eller har jag ett helt eget val men väljer omedvetet att fortsätta på den inslagna banan? Går jag den stig jag känner till för att jag saknar kartan över de andra vägarna och är ängslig att gå vilse?

Står svaret på en lapp framför mig och det enda som hindrar mig att läsa och förstå är en plötslig släng av dyslexi?

Ligger mitt liv i mina händer, eller är det en ettrig liten gnagare som ilar fram och tillbaka och slipper ur mitt grepp gång på gång?

Hur ska jag förstå nyansskillnaderna mellan dömande och drömmande? Hur ska jag göra om min verklighetsbild, från grovt generaliserande och overklig, till logisk och vacker?

Jag kommer aldirg att lära mig att NSD är en norrländsk sosseinriktad dagstidning.

Varje gång jag läser den förkortningen dyker bara NSF, ND och SD upp i mitt huvud. Gång på gång blir jag förvånad över att vettiga skribenter och annat folk har medverkat i NSD, innan jag drar mig till minnes att det inte är vad jag tror.

Kan de inte byta namn? Jag kommer inte på några bättre förkortningar men de måste ju tänka på sin publicitet!

Jag skulle tex aldrig kunna prenumerera på NSD för då skulle jag få en chock varje gång jag öppnade brevlådan. Varje dag. Jag skulle aldrig lära mig. Minne som en guldfisk.

Min mugg! Vid uppvaknandet var den borta, den fina muggen i hårdplast med tryck av världskartan på.
Personen som hade givit mig muggen påpekade att det var mycket hav på ena sidan, och nästan bara land på andra sidan. Det var något om människans skövlande; alla platser var utmärkta på land, men på havssidan var det fritt och orört.

Klockan var strax innan sex, Patrik skulle till jobbet. Annars börjar han åtta, men idag fanns det möjlighet att börja tidigt = sluta tidigt.

På en buss frågade mig en äldre dam om vi kunde ta en promenad runt ett stort berg. Det där berget har figurerat tidigare i en dröm för några år sedan. Fast det ändrar nog skepnad lite grann.

Egentligen skulle jag hem och laga mat, men jag tackade ändå ja. Telefonsamtalet till Patrik om  senare hemkomst, sköts upp till senare.

Det var en väldig massa folk ute som hade tänkt promenera på berget. Det är ett stort berg med en del svåra passager; jag insåg att det säkert skulle ta en timme minst att gå runt hela.

Sern var min dam plötsligt försvunnen i folkmassan. Istället mötte jag mamma som också var ute och gick. En mängd äldre människor hade stannat för att plocka fram matsäcken vid ett lämpligt ställe. Mamma var med.

Till min häpnad och vämjelse visade hon sig ha en förkärlek för människokött; något hon tog för givet att jag vetat i hela mitt liv. Hon skulle tydligen ha sagt det redan när jag var liten. Små, små bitar av de andra vandrarna hade hon plockat på sig och satt nu och njöt av.

Det var en konstig dröm. 

Ärligt talat så är psykologin väldigt intressant just nu.

Personlighetspsykologi. Fenomenologin har jag inget grepp om alls, men Freud är lätt som en plätt i stort sett. Kognitiva perspektiv hit och dit börjar jag tröttna på men jag försöker att gå till botten med evolutionspsykologin.

Jag är onaturlig.

Förlåt, jag kunde inte låta bli.

Men faktum kvarstår. Evolutionsteorin har dömt ut mig som muterad och felaktig. Det är så jag tolkar det iallafall. Raka linjer och enkla mallar, allt som faller utanför måste det ju rimligtvis vara något fel på. Kan det vara så spännande, att just jag fötts med ett litet fel någonstans?  Bäst att inte föra generna vidare.

Eller är det så att den mentala biten i mig blivit vilseledd? Bortvillad i denna förvirrade värld? 

Förlåt, jag skulle ju inte.  

Härmed bannlyser jag order Jag ur denna blogg. 

Helgad vare kulturen

Jag tror att jag har ovanligt mycket barnasinne kvar.

Jag vet inte hur det gick till; kanske är det en oförmåga att växa upp, eller min mentala ålder som fortfarande inte kommit ifatt mig. Kanske är det något med min ovilja att anpassa mig till omständigheter och sociala grupper. Kanske är det något jag har kämpat för eller något som ligger i generna.

Jag försöker att inte fråga mig varför; jag har förstått att varför-frågan nästan utan undantag är ett problematiserande. Jag frågar tex aldrig varifrån mina goda egenskaper kommer, bara när jag är kass på något vill jag veta mer om hur när och varför.

För mig är julen nästan lika speciell som när jag var liten. När Patrik klagar över att det aldrig kommer bli som när man var barn, aldrig samma känsla, samma förväntansfullhet, samma magiska stämning, så kan jag inte instämma. Vaddå annorlunda? Jul är jul, jul är kul. Som det alltid har varit.

Jag tycker fortfarande att Mio min Mio är en fantastisk film.
Dubbad, fula kulisser, dåliga skådisar; sånt ser inte jag. Jag ser bara en väldigt vacker saga.

Jag har dessutom ungefär samma intressen som när jag var liten:
läsa. rita. samla på saker. tänka.

Vidare kan jag inte klä mig vuxet och ordentligt, jag är långsam och tappar bort saker, jag gillar dockskåp och tågbanor, och jag är lika dålig på att ta kontakt med barn som jag var när jag var barn. Etc.

Nog om mig.

I fortsättningen ska den här bloggen handla om allt som inte har med mig att göra. Lovar.