Föreläsningen var på engelska idag. Jag övervägde inte att hoppa ut genom fönstret och jag övervägde inte att gå därifrån men jag övervägde att inte anstränga mig och lyssna. Jag lyssnade ändå och det gick rätt bra och var intressant och det var en trevlig ryskbrytande föreläsare. Problemet
är att jag inte lyckas skrapa ihop anteckningar nog att kompensera för det som (jag inte för)står i boken, i vanliga fall. Ännu mindre på engelska då förstås.

Jag följde efter ett gäng klasskamrater som skulle hämta ut sina tentor, utan att säga ett ord. Jag har ingen aning om vad jag ska säga till de andra i den där gruppen, så jag spelar min roll som nagelbitande, klumpig, blyg och lite småkorkad, om nu någon alls skulle bry sig om vad jag spelar.

Föreläsaren pratade förresten om (nu minns jag inte orden och begreppen, men) att upprätthålla sin självbild inför sig själv. Annars blir man förvirrad och det vill man inte. Aha.

Vi hämtade iallafall ut varsin tenta och jag hade 26,5 poäng. Gränsen för godkänt: 26 p. Puh!

Jag bläddrade lite i pappren och hittade diverse läraranteckningar - på ett ställe stod det Nej! Jag hade helt missförstått tydligen.

Jag blev så ledsen av det där "Nej"et, fick en klump i halsen. Det måste vara någon betingad respons att jag är så fruktansvärt rädd för att bli emotsagd eller kritiserad. 

Med stukat självförtrende återvände jag till lektionen, nu är jag rätt glad igen. Fast lite trött och håglös. Jag vill bara ligga och läsa mina böcker som när jag var barn, slippa ifrån allt som jag kan misslyckas med. Bara gömma mig. Inte ta ansvar. Vara ifred, lämna tillvaron åt sitt öde.

Jag måste ta upp min metala ålder med min psykolog. Kan det vara så att jag är efterbliven på något sätt? Jag misstänker att min mentala ålder är ännu lägre än jag hittills trott. Tretton kanske. Eller om den är lägre på vissa omården och bara låga på andra. Beteendet ligger jävligt lågt till iallafall. Elva år högst.