Vi kokade knäck; den blev nästan svart och bubblig och vi gjorde om och Patrik glömde att margarinet skulle i. Han deppade ur och gömde sig i sovrummet ett tag så jag gjorde klart knäcken. Lasagnen blev inte heller helt bra. Jag tycker om Patrik, när han är ledsen tycker jag mycket om honom. Alltid annars också förstås. När han är ledsen är han som ett barn. Jag försöker tänka ut vad som är det bästa att säga, vad jag själv hade velat höra. Sen är han glad igen, och sen deprimerad, och sen glad som ett litet barn; precis som jag.

Söndagar lämnar en känsla av vaacum, jag vet inte vad vi ska hitta på, om det finns något jag är sugen på att göra så har jag glömt det. För tillfället.

Vi ska se en film som fått fullkomligt uselt betyg vart man än läser om den, det känns lämpligt när man inte orkar sätta igång med något. Bara varva ner, invänta nyveckan.

Våra jackor har luktat pizza sen igår, sen luktade det av den där jävla brända knäcken i köket. Nu finns det en lukt av apelsin med nejlikor i från vardagsrumsfönstret. Jag känner mig inte alls ledsen; det får mig att tänka på Elena som säger att folk alltid kommer med huvudet på sned och snälla rösten "är det något? Hur är det?" när hon behöver sitta för sig själv och tänka. Man behöver det. Vaacumstunder, eller djup tankeverksamhet.

Mina tankar flyter iväg i ingen särskild riktning. För pigg för att sova och för trött för att göra något som kräver att jag sätter igång hjärnan igen. Den där on-off-knappen rår jag inte på. 

Det kommer en dag imorgon ja. Jag befinner mig i regnbågsdalen, den lugnare delen av dalen, där ingenting någonsin händer. Ingen längtan, ingen lust. Inget negativt i det, heller.  Som att sitta i en gungstol och gunga fram och tillbaka.

Man kan inte veta så mycket om någonting. Jag har haft en bra dag,
jag vill ha det bra ofta, jag vill leva mycket.

När man tycker att man har kämpat arslet av sig har man inte kommit någonstans, det är alltid så. Man måste kämpa mycket mer. Hela livet är en kamp och jag har sån beslutsångest; det kanske inte är antingen eller, men  jag måste ändå fatta beslut, ställa mig någonstans och ha en aning om vart jag är på väg.

Ingenting är egentligen meningslöst. 

Jag tänkte vara en sån här tjatig egofixerad typ och beskriva vad jag drömde inatt. När jag har drömt något vill jag hemskt gärna berätta det för någon. Men den här gånger tror jag faktiskt att jag låter bli.

Även om drömmar kan vara konstiga så kanske den här drömmen var väl konstig att lägga ut på sin blogg. Folk hade undrat. Jag menar, vad man drömmer om natten säger ju ändå något om vad man tänker på om dagarna. Och det har ingen med att göra. Visserlgien skriver jag en del här men då kan jag ju sålla. Om jag fick veta att personen bredvid mig kunde läsa tankar skulle jag snabbt som sjutton stoppa fingrarna i ett eluttag. Ta mina hemligheter med mig i graven.

Det är för övrigt en återkommande dagdröm, att personen bredvid mig kan läsa mina tankar. Då måste jag tänka ingenting ingenting ingenting en stund tills jag kommer att tänka på något annat och glömmer att skydda mina sekretessbelagda tankar för eventuella inbrytare.